Och vattnet bar timret

En doft av bensin svävar mot näshåren när boden öppnas. Dörren är gropig, flera träbitar har nötts bort och nyckeln består av en rostig järnklump. Du behöver vrida om flera gånger för att dörren ska glida upp. Sedan drar du in doften, berusas. Aktar du dig inte kan du fastna där, i gränslandet. Du ruskar till huvudet innan du låter ljuset tränga in i ditt medvetande. Sedan kliver du in för att hämta en spade och ett par gamla trädgårdshandskar. Du stänger dörren och kliver ner på gräsmattan, den är fuktig och kall som alltid. Du tittar ut mot den tomma vägen. Grusbitarna ligger som block på den gropiga vägen och någonstans tror du dig förnimma ljudet av en motor. Barrträden vaktar som gigantiska pelare omkring dig. De senaste åren har björnstammen ökat och för några dagar sedan såg du det gigantiska djuret lunka över vägen. Ofta spejar du mot skogsbrynet på andra sidan vägen, tittar dig regelbundet över axeln.

Du går ner mot backen till trädgårdslandet som anlades för länge sedan. Då växte potatis, sockerärtor och dill i ståtliga rader. Nu finns bara ett fåtal skrumpna potatisplantor. Du vill att det ska växa som förr men hur du än gräver och planterar blir det inget. Skotten dör nere i jorden, som om markens innanmäte slutit sig och motat bort allt levande. De har redogjort noga för dig om din nya tillvaro men du kan inte låta bli att minnas. Du famlar ut i minnenas töcken medan du ligger på knä, böjd över landet med den lilla spaden i jorden. Du minns den höga häcken som växte runt tomten. Ni var tvungna att klippa ner den varje månad, annars skulle den trassla in sig i telefonledningen. Du ser löjtnanshjärtan och pioner, känner doften av jasmin och smaken av de söta sockerärtorna på tungan. Du känner gräset under dina barnafötter och den rena luften i dina lungor.

När dina ben och armar börjar värka tar du en paus och återvänder till tystnaden. Du är törstig men din ranson är snart slut och du måste spara på vattnet, den bruna sörjan från kranen duger inte till mycket. Du reser dig och går ner mot den mörka ån. Du minns trappan som en gång ledde ner till vattnet och hur den rasade varje vår när isen brast vid forsen. Du minns det eviga hamrandet varje försommar. Nu kvarstår ett fåtal multnade plankor. Ni brukade alltid bada förr men numer finns gifterna i alla vattendrag, även här. Du böjer dig ner och känner på de ruttna plankorna. De känns fuktiga och mjuka. Du minns varningarna, fortsätter.

Redan första dagen du kom hit fick du veta, det var Sven som berättade för dig. Han kom körande med sin Opel, svängde in på avfarten och hälsade med en kort nick. Han berättade medan ni läppjade på det ljumma kaffet och du tänt den öppna spisen. Han talade om en man som en vinter skulle bege sig ut på sjön vid badplatsen för att åka långfärdsskridskor. Det var under köldens strängaste dagar, när vattnet varit fruset så länge att man glömt att det varit något annat än is. Det var när årstiderna fortfarande var följsamma.

När klockan närmat sig tio på kvällen och mannen fortfarande inte kommit hem hade hans fru blivit orolig. Han hade gett sig ut tidigt på morgonen och vanligtvis brukade han vara borta i några timmar för sina långfärdsturer. Hon gav sig ut för att leta i natten, kylan hade letat sig ner till minus trettio. Sven pausade och sänkte rösten. Du lät det beska kaffet stanna kvar i munnen innan du svalde. Varken kvinnan eller mannen hade kommit tillbaka. När en familjevän anmält dem saknade några dagar senare och en sökinsats satts in, hade två bilar återfunnits vid den frusna sjön. Men varken sprickor i isen eller fotspår hade synts, de var båda spårlöst försvunna. Någon kilometer ut i skogen återfanns en ryggsäck, inget mer. Sven sa att polisen inte kunde svara på vad som skett. Hans röst bar en antydan till stolthet och du tog sats till en fråga. Han svarade dig med en blick och en tryckande tystnad. Sedan ställde han ner kaffekoppen hårt i bordet och gick ut genom dörren. Du satt kvar och tittade på hur drycken rörde sig som vågskvalp mot porslinskanten.

Berättelsen är en del av platsen. Platsen har fått ny skepnad och ersatts av en okränkbar överenskommelse. Du tänker ofta på de där två och ryggsäcken i skogen. Vad hade den gjort där? Sedan tänker du på vintrarna, minns kylan. Ån som varje vinter frös till is. Känslan av att susa fram över isen.

Du går sakta upp för backen bort från det mörka vattnet, mot huset av timmer. Du kan knappt se den röda färgen längre, den har blekts av åren och fått gråa toner. Du tänker att ni inte skulle låtit detta ske, att ni skulle ha målat över för längesen. Sedan låter du tanken passera. Du fortsätter upp över den kyliga gräsmattan, förbi det vissnade landet, mot förstukvisten. Du öppnar dörren, kliver in och stänger efter dig.

Det går tid. Den passerar, men du har slutat räkna. Tiden har flutit in i sig själv. Isoleringen förändrar dig. En människa utan tid och sammanhang blir som en fläck på marken. Vem ska se när hon resignerar? Du bestämmer dig till sist och ger dig ut i natten. Din vandring går i mörker, längs med vägen som är full av hål. Fötterna känner sig fram genom det okända, söker substans. Du trevar dig fram genom kylan. Det drar i din kropp, bristen på svar har fyllt tomrummet med beslutsamhet. Alla varningar tycks som bortblåsta, vinden pinar inte och mörkret lockar mer än det skrämmer. Du vet att det döljer sig en sanning bakom varje varning. Dina fötter ska avtäcka den. Du tror dig känna ett leende i kinderna. Du har gått denna väg många gånger. De hade redan varit här om de vetat. Men du har bara tagit en promenad. Rörelsen är ditt svepskäl. Du vet vad du ska säga om de kommer. Snart närmar du dig badplatsen och den tunga, tysta skogen. Du är spänd men inte rädd. Du räds inte björnar. Du räds inte isvakar. Människan råder över världen. Hon står över allt som lever, alla ryggradslösa kräldjur, alla fyrbenta jägare, allt som flyger och forsar. Du trotsar varningarna. Du vet att det bara finns en art med makten att tämja. Du har vaknat.

Juryns motivering

»På en melodisk prosa gestaltas en plats där ingenting längre vill växa, men där någonting ändå gror inom människan. Den särpräglade tonen bär berättelsen och ska­ par en hel värld.«