Nu börjar det

Vi har bara en riktig resväska, men knäppet är trasigt så den går inte att stänga ordentligt. Istället har vi knutit ihop två turkosa morgonrocksskärp runt den. Handtaget är helt i alla fall så den går att bära. Jag lyfter den från kajen och bär den ombord. Jag går på landgången bakom mamma, som bär på kaninburen. På fördäck står Sara och vaktar Daniel i vagnen och det som jag och mamma redan burit ombord; marsvinsburen, en kylväska av frigolit utan lock och två dubbla pappkassar med mat. Kvar på Strömkajen står en ryggsäck och ytterligare ett gäng kassar. Det är alltid hetsigt när vi ska på och av olika färdmedel eftersom vi har så mycket bagage – fjorton kolli säger mamma och räknar flera gånger när vi burit ombord allt. Jag är alltid rädd att vi ska glömma något eller att någon inte ska komma med när den gått för att hämta den sista packningen.

– Här kommer familjen Taikon, skrockar en gubbe.  

Jag ser att mamma blir arg. 

På båten lägger jag märke till en mörk kille som ser intressant ut. Han är äldre än jag, kanske femton. Jag antar att vi ska av på samma brygga, på ön där kommunen hyr ut billiga små stugor till fattiga barnfamiljer. Stugorna är enkla och saknar kök och badrum, i de pyttesmå sovrummen finns våningssängar. Man lagar mat och duschar på vandrarhemmet och går på toa i dasslängor i närheten. Vi har varit där förut så jag vet. 

Killen har rest sig från bänken och står och hänger med underarmarna mot relingen. Han spottar ner i vattnet, långa salivsträngar som svajar i vinden. Det går vita gäss på vågorna och skummet yr kring båtens sidor. Det här är en av de gamla skärgårdsbåtarna, ångbåtar från 1800-talet gissar jag, de är fina men de går långsamt, och de är obekväma med hårda träbänkar. Jag och Sara hade hellre åkt Cinderellabåtarna, det är nya fräscha snabbåtar med heltäckningsmattor och stoppade säten. Cinderella skulle tagit oss till ön på halva tiden, men biljetterna är dubbelt så dyra.  

Vår packning fick inte plats i bagageutrymmet så vi sitter på våra kassar på akterdäck och rotar fram matsäcken. Mackor med stekt ägg invirade i aluminiumfolie, apelsinsaft i en gammal sirapsflaska, en rulle Mariekex, päron. Jag kollar på den mörka killen vid relingen och funderar på om det är i år jag ska bli kär på sommarlovet. I en Fridatidning fanns en novell om en tjej som blev kär på midsommar och fick skjuts av killen på cykel. Jag känner hur det pirrar. Eventuellt har jag redan blivit kär. 

När vi kommit iland och burit våra fjorton kolli till huset behöver Sara gå på dass, och jag måste följa med för hon vågar inte låsa. Vi tar med dassnyckeln från huset, den är ihopkedjad med en stor träbit som ser ut som drivved. När jag väntar utanför ser jag killen igen. Han går förbi med sin mamma på väg mot öns lilla affär. Han har freestyle på sig, lurarna på huvudet förstås och den gula kassettlådan fastklämd i byxlinningen. Mamman försöker prata med honom men han verkar inte höra. 

Senare, när mamma packat upp torrvarorna och ställt i skåpen och gömt semesterkassan i en kaffeburk och gått iväg med kylvarorna upp till vandrarhemmet, så sitter jag och tittar ut genom fönstret. Vi har utsikt över klipporna, havet och grusplanen ovanför bryggan där skärgårdsbåten lägger till. Där ser jag två killar i övre tonåren som kastar grus på varandra. De tar upp nävar med grus från marken och skickar iväg så hårt de kan mot varandras smalben. För mig är det ljudlöst, en stumfilm, men jag ser att de skrattar. De ser ut som skinnhuvuden; rakade skallar, bomberjackor, upprullade jeans.

Nästa morgon packar vi badkassen och ger oss av längsmed klipporna. Vi får turas om att bära Daniel på ryggen, för det är för brant för barnvagnen. Till slut hittar vi en bra plats i solen, i lä bakom en klippa och precis vid en liten stenstrand. Vi är ensamma här. Mamma klär snabbt av sig allt utom bikinitrosorna. Hennes chokladfärgade bröstvårtor sticker ut som två nappar. Hon tänder en cigarett och lägger sig ner på handduken. Sara och Daniel står i vattenbrynet och kastar småsten. Jag lägger mig på mage bredvid mamma med min bok, Rötter av Alex Haley. Det är den första vuxenboken jag läser, och den är både spännande och hemsk. 

Slaven Kunta Kinte kan inte acceptera fångenskapen och ska just försöka rymma, när en skugga faller över boksidorna. Jag sätter mig upp. Det är de två skinnhuvudena och den mörka killen från båten. Mamma tittar upp och lutar sig mot ena armbågen, skuggar ögonen med andra handen. Hon gör ingen ansats att skyla sig.  

– Ska du med och basta sen, frågar det äldsta skinnhuvudet och tittar på mig.  

Hur visste de att jag var här? Hur visste de ens att jag fanns? Jag försöker svara på ett sätt som visar att det kan jag väl göra men egentligen kvittar det. Jag nickar och rycker på axlarna samtidigt. Det blir inte så bra.  

– Okej, vi har bokat klockan fyra, säger det yngre skinnhuvudet med blicken på mammas bröst. Den mörka killen tittar ner i marken. De går utan att säga hejdå. 

Det hela är bara så ohyggligt. Tre främmande killar som är äldre än jag vill basta med mig klockan fyra. Nu börjar den här sommaren och resten av mitt liv och kanske är det sånt här som händer när man inte går i mellanstadiet längre och jag vet inte om jag är pirrig för att jag är glad eller om jag bara är rädd. Det var det här jag längtade efter men det var absolut inte det här jag längtade efter. 

– Vad roligt att du redan fått kompisar, säger mamma och fimpar i en klippskreva.