Mardrömmen
Jag vill skrika men rädslan för något värre är så mycket starkare. Istället gömmer jag mitt ansikte i händerna för att skydda det från att krossas mot väggarna som kommer emot mig i hör fart! Med sitt stenhårda tag runt min vrister och i ett vansinnigt raseri som fullständigt pumpar ur hans nakna svettiga kropp slungar han mig i allt brutalare rörelser, medan de galna ögonen glöder av hat och förakt! Ett dovt skratt hörs gurgla från en sinnessjuk strupe. Mitt huvud och överkropp slår flera gånger mot de stenhårda gavlarna och dess vassa hörn när han snabbt kränger mig mellan rummen. Jag känner tydligt smaken av järn som sprider sig i munnen av trasiga tänder och samtidigt som varmt blod rinner från från öppna sår och smärtan är outhärdlig.
Plötsligt väser han; ”Nu ska du över, haggan väntar på andra sidan”
Trots att händerna täcker mitt ansikte ser jag mellan fingrarna hur balkongdörren öppnas. Han tar ett stadigt grepp runt min kropp, lyfter upp den mot räcket och ställer mig som jag vore en hoprullad matta. Överkroppen värker från de våldsamma slagen och jag uppbådar mina sista krafter till att dra in luft i lungorna så att jag inte svimmar.
Med sin massiva muskelstyrka lyfter han mig utan problem, häver kroppen över det kalla stålet och håller enbart mina smalben mellan sig och räcket, resten hänger ner som ett bylte fritt från balkongen!
Febrilt söker jag något att fästa fötterna mot, som jag kan ha som en livlina men de viftar tomt vid hans sidor. Vinden tar tag i håret och känner snabbt hur blodet rinner ner för att samlas i huvudet och det börjar att bulta om möjligt än mer.
När han släpper och jag störtar huvudstupa ner mot marken hör jag honom skrika rakt ut i nattmörkret;
”Here she comes grandmotherfucker”.
-Nej nej, jag skriker men min röst hörs inte, den finns bara inuti mig.
-Såja ta det lugnt.
En mjuk stämma letar sig fram samtidigt som bilder från balkongräcket flimrar förbi, kall plåt som nuddar mina knän och jag stirrar ner mot asfalten som jag inom några sekunder kommer att krossas mot.
Mitt hjärta höll på att sprängas och andningen kom stötvis!
Plötsligt, från ingenstans, rullade en obeskrivlig värme in i min kropp.
Allt blev lugnt, en sällsam trygghet omfamnade mig och jag kunde äntligen andas!
Jag drog ett långt andetag som för att känna att det var på riktigt, och ett till , vilken befrielse det var, allt blev så fridfullt och jag föll till ro i mormors famn och somnade.
-Anna, hör du mig?
En fingertopp nuddade mitt ögonlock och drog det försiktigt uppåt. Sakta öppnade sig ögat, en ljusstrimma smög sig in under fransraden och började försiktigt leta sig fram till pupillen.
Aj det sved till och reflexmässigt stängde sig ögat.
Sekunden efter lades två varma, blöta bomullstussar på ögonlocken. Små rännilar av vatten gick samman efter ögats yttre sidor och rann ner över tinningarna. Hon torkade varsamt av ansiktet som om jag hade gråtit.
-Så Anna ska du försöka titta upp?
Jag blinkade ett par gånger, vilket hjälpte skärpan att fokusera blicken så synfältet gick ihop till en bild.
Och bilden jag fick se var en vit ängel, här, precis framför sängen.
Nu kom tårarna, riktiga tårar den här gången för ängeln som stod framför mig hade jag mött tidigare.
Där min kropp låg kvarstod endast en misär av sönderslagna ben, krossade organ och mitt huvud som spräckts i fallet hade hjärnsubstansen börjat rinna ut och färga den vita snön röd.
Innan jag steg ur min demolerade kropp, som låg 20 meter nedanför den balkong han just kastat ut mig från, såg jag henne stå där och sträcka ut sin hand.
Jag trodde först att det var mormor som stod och tog emot mig men det var det inte, det var hon, ängeln som nu stod framför mig vid sängen.
Elisabeth log mjukt och torkade bort även dessa tårar, strök samtidigt bort en hårslinga som fallit ner över min panna.
Det är ingen fara allt är lugnt nu, det var en mardröm. Du har fått lite lugnande så att du ska få sova ett tag till, jag ska ta några prover på dig först, sedan ska jag lämna dig ifred.
Jag försökte svara men rösten svek mig, svalde och gjorde ett nytt försök.
-Var är jag?
Viskningen var nästintill ohörbar men hon fångade upp orden.
-Du är på Karolinska Sjukhuset. Jag hete Elisabeth och är sjuksköterska.
Det tog några sekunder innan hon fortsatte.
-Du har råkat ut för en olycka hemma i Karlstad.
Visste inte vad jag skulle svara, orkade knappt få ihop tankarna.
Hon sa inget mer, märkte att jag saknade energi så plockade fram diverse saker som hon la på bordet bredvid.
Blundade igen och försökte tänka men det var lönlöst, hörde orden men förstod inte innebörden. Värmländskan förvirrade mig, hon sa väl att jag var i Stockholm?
Elisabeth gick tillbaka med vagnen tillsammans med de nytagna proverna. Blodtrycket hade stabiliserats sig men var inte helt ok men EEG såg bra ut och tryckmätningarna likaså, även den intracerebrala syresättningen. Sen får vi se vad provsvaren visar och att drogresultaten pekar neråt.
Därefter gick hon till personalrummet för en fika. Tanken gick till hennes patient. Vad hade hänt? Var det verkligen en olycka eller var det ett mordförsök hon hade varit ute för? Som f d kvinnojourskvinna var Elisabeth luttrad, så med den erfarenheten och med en stark magkänsla så fanns endast ett alternativ…och det var mordförsök!
-Vad står du och drömmer om? Kollegan och bästa vännen kom in efter henne. En gemensam kaffe kanske?
-Ja tack det behöver jag nu. Jag måste berätta något för dig.
