Min bästa novell
Min livs allra bästa novell kommer jag naturligtvis aldrig att färdigställa. Det troliga är att den kommer att dansa vid horisonten för mig, som solnedgångar gör om somrarna, apelsinglassgul glans neddoppad i en transflagga, ouppnåeligt som det som skall komma efter kommunismen, det klasslösa utopi-samhället där det inte finns ojämlikhet, fattigdom, nöd, svält och lidande. Jag kommer säkert att komma nära, och ja, rent statistiskt, hur många apor vid moderna skrivmaskiner (numera känt som AI) som än reproducerar mig, kommer jag inte att kunna skriva egenproducerande, genomtänkta ord hur länge som helst. Så någon novell kommer ju att bli mitt livs bästa. Antingen en jag är himla nöjd med, småsmilat smörkande när jag skickar in den, dansande en segerdans; eller en som jag känner inför som jag gör med tisdagspastakryddningen (”tja… den duger”), eller till och med en jag inte riktigt kan uppbåda annat än en moders kärlek inför en andraklassares egentäljda smörkniv från träslöjden inför… någon kommer att bli bäst. Få pallplats. Omnämnas, kanske. Om än i små kretsar. Om än med små ord.
Men ingen av dem kommer troligen att vara Mitt Livs Bästa Novell. Lika lite som Mitt Sommarlov-texterna var de texter under hög- och mellanstadiet med allra högst verkshöjd, är väl egentligen en Mitt Livs Bästa Novell-text per automatik det som blir just ens livs bästa novell. Men om jag nu skulle sätta mig ned för att skriva en sådan novell (och det är ett stort om, med allt som hänt och kommer hända i mitt liv, troligen), då skulle jag förstås spontant vilja göra det på ett häftigt ställe.
Till exempel kan en hyra Ian Flemings lyxvilla Oracabessa (känt som GoldenEye Villa). Jag tror jag har sett prislappen 100.000 kronor per natt för just den där sviten, hans bungalow nere vid stranden (kliniskt ren på andra människor) där det bara finns en säng, ett par skjutdörrar och ett rejält skrivbord, med bläckpenna i reservoarstil och eget brevpapper. Men då får du ju också proveniensen: här skrevs James Bond. Och en karibisk strand är ungefär den mest inspirerande utsikten jag kan tänka mig. Jag skrev delar av Karibisk vind, polynesisk storm med slutna ögon under pandemin med den utsikten, helt på distans. Och den blev ändå rätt bra, så bra att de vill ge ut den i USA nu. Så hur bra blir inte en text där ögonen bakom den maskin som skriver (min kropp, kondenserat ned till mina fingrar) IRL får titta ut på just den karibisk vind som blåser genom de karibiska palmer jag ser i mina drömmar? Å, eller Polynesien. Tahiti. Matavai-buktens omslutande lugnt, passadvind, palmsvaj, krabb sjö och stiltje. Kanske hade det miti vatau (ett sorts eko av en större storm bara) hade kanske blåst upp, men kommit på sig direkt – nu förhäver jag mig ju – och lagt sig till med ett stillsammare sätt. Kanske hade det varit där jag skrivit mitt livs bästa novell.
Eller uppe i Pamirbergen i Tadzjikistan, helt nära stjärnorna i det där växthuset där de lyckats odla trots kylan på 4000 meter, eller uppe vid Issyk Kul, Kirgizistans och en av världens vackraste bergssjöar, skimrande i sommarsol. Kanske där.
Eller så krånglar vi inte till det. Jag skriver förmodligen på min gamla dator, i mitt gamla skrivprogram, kanske på ett av mina stamfik. Kanske på Santa Fé i Kärrtorp, på Kokvrån nere i centrum, på Lasse i Parken, eller Kajsas i Parken, eller på det förtjusande Sköldpaddsön vid Bysistorget. Jag sveper nog en slät kopp kaffe eller två, tar en god alkoholfri öl, med fingrar som dansar reggeaton över tangenterna, naglarna klädda i någon glittrig eller burgundyröd nagellack (beundrande dem medan raderna självklart som i en perfekt Tetrisomgång tar plats i det blinkande vita tomrummet som blir en värld, liksom som om någon yttre kraft skrev). Det är säkert sommar, då är tankarna som ljusast och då brukar det bli bäst. Jag är säkert utsövd, och har säkert varit själv (men inte ensam) i något dygn. Jag har säkert läst bra böcker, 50/50 dikter/prosa, utspelande sig på någon för mig exotisk plats, säkert sparat de vackraste raderna i mobilen.
Vad skulle jag skriva om då? Jag skulle ju vilja att texten skulle vara utmanande, men på ett sätt som är ödmjukt och följsamt. Det skulle vara som att se vinden leka med björklöv om sommaren, så lätt skulle prosan rinna på. Jag skulle vilja ta upp svåra saker, men på ett sätt som ger hopp. Du måste ge hopp, alltid. Det bara är så, det är din skyldighet (jag säger inte att en viss Dramatenpjäs som nyligen gick inte gjorde det, men Titta en älg, seriöst vad hade du rökt Kristina Lugn?). Så där skulle finnas hopp, och där skulle troligen finnas en kvinnlig protagonist. BIPOC. Inte övre medelklass, inte överklass. Kanske trans, kanske med någon funktionsvariation. Därför att de andra historierna har vi hört så mycket redan. Och så skulle det finnas resor, och stora känslor, och magisk realism i den. Och kanske en sväng av unreliable narratorship, jag skulle luras lite, som äkta tricksters och historieberättare gör. Sen skulle jag ta tillbaka det till vad det faktiskt handlade om, och jag skulle inte få läsaren att känna sig dum som vissa författare som gillar att trixa och trolla med tid och kronologi gör: jag skulle få dig, kära läsare, att landa mjukt.
Om jag skulle skriva mitt livs bästa novell, då skulle det säkert gå till så. Men det troligaste är att den kommer att dansa precis vid horisonten för mig, som en nostalgisk Technicolor-solnedgång i en barndomsdröm om en vacker film.
