Under Atlanten

De hade nått tiotusen meter, rätt djup för att hitta det man trodde sig vilja hitta. Där nere var Atlanten en jättelik svarta hand som kramade runt glaskupolen. Framför dem syntes endast blänkande partiklar i strålkastarljusen. Bakom de två männen inuti kupolen spann jetmotorn. Passageraren lade märke till kondensdropparna på glaset. Luften hade börjat smaka kropp. Han slängde en blick på instrumentbrädan och såg att syretanken var halvt tömd. Föraren varvade ner motorn till ett försiktigt surr.

”Ok, djupare än så här kommer vi inte. Vi är strax ovanför bottnen” sade föraren.

Passageraren tittade upp på föraren och lade märke till att det grå håret klibbade mot skalpen.

”Hur mycket tid har vi?”

Föraren sneglade på instrumentbrädan. ”Trettio minuter ungefär.”

Passageraren drog in ett andetag mellan tänderna. ”Då får vi sätta igång direkt. Slå av motorn och ljusen.”

”Tyvärr Mr. Edders, motorn måste vara på för att hålla igång syret” sade föraren.

”Sänk den så mycket du vågar.”

Föraren sänkte motorn tills det enda ljud Mr. Edders hörde kom från hans lungor. Därefter slog föraren av ljuset. Bortom instrumentbrädans sken var mörkret både klaustrofobiskt och oändligt.

”Sätt på ekolodet.”

Föraren tryckte på en knapp och radarn sken upp. Ekolodet pep till. Mr. Edders tänkte på allt vatten som pressade mot kupolen. Vad hade konstruktören sagt? Tre decimeter tjockt? Skulle klara av tolvtusen meters tryck. Minst. Föraren verkade heller inte orolig. Men det var bara glas, även om det var härdat. En liten spricka och Atlanten skulle pressa tills deras kroppar sprack.

”Har ni några bevis på att de existerar?” frågade föraren och först då blev Mr. Edders medveten om att hans tankar hade flutit iväg.

Ekolodet pep till en gång.

”Man har belägg för teorierna”

”Såklart. Ni vet ju mer än vad som sägs på nyheterna. Stämmer det där om Mayaindianerna?”

”Delvis” sa Mr. Edders till föraren som han bara hörde i mörkret. ”Vi vet att Mayafolket har gjort avbildningar av något som skulle kunna vara dem. Men man drar inga slutsatser utifrån det. Spåret är för osäkert.”

Ekolodet ljöd återigen genom mörkret.

Konstruktören hade sagt bombsäkert, men vad hände om glaset stötte in i en utskjutande klippa på tiotusen meters djup? Eller om en djuphavsfisk gled rakt in i dem?

”Osäkert spår?”, sade föraren och bröt tystnaden, ”ett av många spår antar jag.”

”Hur lång tid har vi kvar?” frågade Edders.

”Tio minuter ungefär.”

En rädd kropp förbrukade syre snabbare, det kunde han inte göra något åt – glaset var tre decimeter tjockt. Var det mycket eller lite under omständigheterna? Förarens andetag väste, luften var trögare nu. Enligt instrumentbrädan var syretanken nere på tjugo procent. Edders följde havspartiklarna med blicken, såg dem skimra över glaset innan dem försvann bakom deras ryggar.

”Det blir inte bättre än så här idag Mr. Edders. Tyvärr.”

Michael Edders kände lättnad.

Ekolodet pep till en gång.

Och sedan en gång till.

”Stanna”, väste Michael, ”växla ner igen för fan, fem minuter till!”

”Tre” viskade föraren och varvade ner motorn.

Pulsen slog mot venväggarna inuti Michaels kropp. Han hade fått kontakt.

”Slå på infrarött ljus eller värmekameror eller något! Jag måste se!” Han lutade sig framåt.

Förarens fingrar slant över instrumentbrädet och träffade rätt tillslut. Då förändrades allt. Framför glaskupolen svävade den – grå i det infraröda ljuset. Långa lemmar med utmärglade leder flöt ut från en hårlös bål. Skallen täcktes av blankt skin och två stora, svarta läppar som var uppspända i ett leende. Ett barns leende. Vattenman, tänkte Michael, precis som Mayafolkets avbildningar.

I nästa sekund hörde Michael hur föraren flämtade till och slog spakarna i botten. Farkosten reagerade direkt och välte Michael bakåt i stolen. Precis innan kroppen försvann ur strålkastarljuset blänkte något i varelsens hand, något som fick paniken att galoppera i Michael också.

Tre decimeter härdat glas mot Atlanten, och en klo?

Juryns motivering

»Författarens uppenbara kärlek till sci-fi-genren är ett välkommet inslag i denna okomplicerat spännande lilla rysarakaramell i Jules Vernesk anda.«.