Din romanhjälte Berit, en 60-årig kvinna som kämpar med klimakteriet och en annalkande livskris, går miste om en befordran som istället tillfaller den yngre Beatrice. Beatrice blir Berits ärkefiende. Hur tänkte du när du byggde de två karaktärerna?
– Jag tror att Beatrice och Berit representerar mitt yngre jag och mitt äldre jag, som gör upp. Beatrice symboliserar allt som Berit har förlorat. Hon kan inte längre gå omkring och vara så där snygg och piffig och poppis och gullig – för hon är gammal, tråkig och fyrkantig och har ont. Med karaktärerna försöker jag förklara för mig själv att det viktigaste här på jorden inte är att vara blond och flickig och ha vippig kjol. Det finns andra egenskaper som är viktigare, och att bli äldre är en naturlig utveckling. Man kan ju inte sträva efter att vara 42 år hela livet.
– Med Beatrice ville jag skriva en karaktär som är jättegullig utåt men ond. Som doftar vanilj men är elak. Berit skrev jag istället som besk utåt, men det var en balansgång, för jag ville ändå att läsarna skulle tycka om henne. Annars skiter man ju i karaktären och bara »Jaha, hon trillade ner på tågspåret, okej«. Jag löste den knuten genom att ge Berit ett rikt inre liv som kontrasterar mot hennes mer strama yttre.
Allt förändras när Berit får »lite lagom, svenska superkrafter« – hur kom du på det?
