Vägen till boken gick genom väggen

Utbrändhet och en tenniskurs fick Christina Olséni och Micke Hansen att sluta sina jobb och satsa fullt ut på skrivar­drömmarna. ­Tillsammans visade de sig ha den ultimata ­kompromissen för en säljande ­bokserie.

Lövträden är klädda i hundratals nyanser av guld i Ljunghusen på Falsterbonäset. Ett par stenkast bort bakom en gräsklädd sanddyn öppnar havet upp sig. Kritvit sand, mjuk och knarrig som bomull. Ytterligare en bit bort – några kilometers promenad längs en vacker gammal banvall – ligger Falsterbo och Skanör. Äldre vitkalkade hus, pittoreska fiskebodar vid hamnen. Badhytter i pastell.

Att skriva mysdeckare i denna nästintill löjligt idylliska miljö känns ju självklart. Och när jag får syn på Micke Hansen och Christina Olséni komma gående för att möta upp mig, passar även de in i bilden; kustkompatibla kläder i vitt och blått, ansikten som fortfarande bär spår av sommarens sol. Böckerna i serien Mord i Falsterbo har, ihop med deras böcker i serien om Ester Karlsson, sålt i över 200 000 ex. Det låter som en fluffig feelgoodbok i sig. Men, precis som man anar efter att ett mord uppdagats i början av en deckare – hur mysig den än må vara – så döljer det sig alltid en mer komplicerad historia bakom.

 

Christina Olséni är född och uppvuxen i Ljunghusen. I skolan var hennes absoluta favoritämne svenska och att skriva berättelser, men hon lade locket på sina författardrömmar. Istället blev hon civilekonom och anställd på Telia och Ericson. Gick från marknadschef till projektledare och reste ofta i tjänsten. Under en anställning i Japan fick Christina och hennes man sitt första barn. De flyttade tillbaka till Sverige igen, fick ytterligare ett barn. När tredje barnet kom hade hon sett fram emot att vara hemma. Men hennes chef sade knappt grattis, utan frågade istället om hon kunde komma in på ett möte när bebisen var sex dagar gammal. Hon kände sig tvungen att börja jobba, trots att hon egentligen inte orkade. Efter ett år av sömnbrist kombinerat med jobb kunde hon plötsligt inte sova på natten. En morgon några veckor senare var orken helt slut och hon blev sjukskriven på grund av utmattningssyndrom.

Under rehabiliteringen gav Christinas läkare henne rådet att börja med någon aktivitet. I augusti 2008 trampade hon därför in på tennisbanan i Höllviken, där hon stötte ihop med Micke Hansen. De hittade snabbt varandra. Han berättade att han också varit utbränd.

Micke växte upp i Lund, och under 1990-talet var han en del av bandet Bangzulu, som turnerade i landet med barn- och familjeunderhållning. Konsertbokaren tackade ja till allt. En helg kunde innebära spelning i Ystad på fredagen, Göteborg på lördagen och vidare till Stockholm på söndagen. Hemma hade Micke dessutom en dotter på fyra år och en nyfödd son. Det slutade i väggen; Micke fick tillfälligt lägga ner musiken och kunde knappt närma sig en scen. Som egenföretagare kunde han inte sjukskriva sig som andra. Han fick helt enkelt gå ner i inkomst medan han tog det lugnt hemma.

Annons

När han hade tillräckligt mycket energi startade han och några kollegor ett nytt band, Doris och Knäckebröderna, där de bestämde sig för att ha hand om bokningarna och styra allt själva. Bandet blev framgångsrikt och gästade bland annat flera säsonger av Bolibompa. Efter elva år löstes bandet ändå upp, Micke fortsatte själv som artist, men med en annan dröm som gnagde.

 

Micke och Christina insåg ganska snabbt att det inte bara var erfarenheten av utbrändhet de delade, utan också drömmen om att skriva. Men Christina ville -skriva deckare, och Micke humor. Vad hände om de slog sina påsar ihop? Kanske kunde det bli en humor-istisk deckare, som utspelade sig i Falsterbo? De träffades och började utveckla karaktärer och händelser. Ganska snabbt var de överens om att huvudpersonerna skulle vara pensionärer. Det blev på något sätt roligare.

Men de kom aldrig riktigt vidare. Jobbet tog sitt. Micke ville vänta på inspiration.

I november 2013 ställde Christina ett ultimatum.

– Jag hade fått tillbaka tillräckligt mycket energi, och var van vid att vara projektledare. Jag kände att om vi skulle vänta på inspiration längre, skulle det aldrig bli något av det. Så jag sa: »Antingen skriver vi nu, eller så skriver jag boken själv«.

Micke kände att han ville satsa. För att få igång sig själva, öppnade de Facebookkontot »Mord i Falsterbo« och gjorde ett första inlägg. Ett par dagar senare hade de 500 följare. I affären började folk fråga och snart hörde Skånes största tidning, Sydsvenskan, av sig. De hade googlat på nyheter i området och fått upp något om ett mord i Falsterbo. Ganska snart förstod de att det inte handlade om ett riktigt mord, men kontakten ledde till att de ville skriva om Christina och Mickes deckarplaner.

Medan de gick tillsammans med fotografen och journalisten på stranden i Falsterbo haglade frågorna.

– Reportern undrade: Hittar de liket här på stranden? säger Micke. Vi svarade att det vill vi ju inte avslöja. I själva verket visste vi inte. När frågan kom: »När blir boken klar?« drog jag bara till med något. Jag var ju van vid musikbranschen, där man har rätt korta deadlines. Så jag sa januari. Och kände hur Christinas blick brände.

Annons

När artikeln publicerades stod svart på vitt att boken skulle vara klar om två månader. Det gällde att börja arbeta. Historien om seniorerna Ragnar och Egon som hittar ett lik i en bunker på Falsterbo golfbana började ta form. Samtidigt blev de uppringda av ett förlag som ville läsa boken.

– Jag sa att de kunde få sex kapitel, berättar Christina. Det var vad vi hade hunnit redigera. Men så ville de ha fler. Vi jobbade igenom fyra kapitel till. När förlaget sedan ville läsa hela boken, sa vi att »vi måste bara skriva igenom den först«.

I själva verket hade de bara skrivit drygt halva boken. Och när förlaget under ett möte frågade hur många kapitel boken hade totalt, slängde Christina ur sig »50«. Förlaget bad dem att återkomma med ett kapitelsynopsis. Christina och Micke log och sa att de skulle fixa det. När de kom hem googlade de »kapitelsynopsis« och ringde upp ett annat förlag och ställde frågan »Om ni vill ha ett kapitelsynopsis, vad tänker ni er då?«

De skrev upp namnen på sina runt 30 kapitel på post-it-lappar och placerade ut dem på långsidan på ett biljardbord hemma hos Christina. Luckorna emellan började de fylla i med lappar med korta beskrivningar av vad som skulle kunna hända i resterande kapitel.

När de var klara, satt där en rad med 50 lappar.

– Vi skickade in synopsisen, säger Christina. Förlaget skulle ha ett möte och sedan höra av sig. Två dagar efter det där mötet hade de inte hört av sig, så då ringde jag upp. Vi hann tänka: »det blir nog inget«. Men då sa de att alla var helt eniga: »Vi tar boken!«.

Från februari 2014 fram till slutet av april skrev de båda färdigt boken. Del ett i Mord i Falsterbo, Badhytten, utkom i början av 2015 och fick ett varmt mottagande. Redan i maj trycktes en tredje upplaga, och till sommaren släpptes den som ljudbok. Inför nästa bok i serien, Fågelskådaren, bytte de förlag och fick ett så pass bra erbjudande att de nu kunde leva på sitt författarskap. Serien har än så länge fått ytterligare två delar, samtidigt har de skrivit två böcker i en ny deckarserie om »Ester Karlsson med K«, en 78-årig änka ackompanjerad av sin kakätande kakadua Roland.

Christina och Micke har funderat på att skaffa en skrivarlya, men än så länge arbetar båda hemifrån. »I slutfasen har det ofta varit något lov, där resten av familjen varit bortrest. Bara man har 3–4 dagar i fred, så funkar det« säger Christina.

Innanför dörren till Christinas hus står fem par Falsterbotofflor på rad. Vita väggar, höga moderna fönster släpper igenom grönskan från trädgården. Vi sätter oss vid det stora köksbordet, som också är Christinas favoritarbetsplats – »här går det att breda ut sig«.

Vi pratar om deras nya tillvaro som författare, medan Christina brygger kaffe i en pressokanna och Micke försöker byta batterier till mjölkvispen, utan större framgång. Att de till slut satsade på författarlivet tror båda till stor del handlar om utbrändheten.

Christina Olséni

FÖDD: 1968 i Malmö, men uppväxt på Falsterbonäset

BOR: Ljunghusen, Falsterbonäset

FAMILJ: Gift och tre barn – 12, 15 och 17 år gamla.

– Man tvingas tänka på vad som verkligen är viktigt, säger Christina. Jag föreställde mig att min dotter skulle fråga mig när hon blev äldre: »Varför jobbar du på Telia egentligen?« Då blev jag panikslagen. Det jag egentligen ville göra var ju att skriva.

Men att de vågade ta steget handlar också om bådas bakgrund.

– Vi är ju båda två risktagare, konstaterar Christina. Båda hade haft eget företag innan. Och jag hade jobbat länge som anställd, hade haft bra tjänster och hade sparat en del pengar. Men för mig fanns det inget annat val än att byta bana. Jag ville ha en förändring.

Micke Hansen

FÖDD: 1966 i Lund

BOR: Höllviken, Falsterbonäset

FAMILJ: Två barn – 24 och 20 år gamla.

De inser i efterhand att de haft en stor dos tur. Många av de osäkerhetsmoment som författare brukar behöva gå igenom hoppade de helt sonika över, som att skicka in manus, bli refuserade, skicka in igen, vänta …

– Vi hade egentligen inte riktigt koll på det här nålsögat, förklarar Micke. Vi förstod det sedan när vår förläggare sa att »det här händer egentligen aldrig«. Så visade hon hur mycket manus de fick in. Alltså, det låg ju högar på golvet som gick upp hit!

Micke måttar vid höften.

– Vi gled bara förbi.

Sedan har samarbetet med förlagen inte gått helt smärtfritt, i och för sig. Christina och Micke har erfarenhet av framflyttade utgivningar, byte av förläggare och allmänt strul. Men sedan den flygande starten har de kunnat säga tack och hej om det inte har fungerat.

– Det är något vi lärt oss på vägen. Att gå vår egen väg, säger Micke. Vi har bytt förlag två gånger och avslutade samarbetet med vår agent. Vi ville ha större kontroll själva, vara delaktiga.

Så, hur fungerade det egentligen med en sådan racerstart in i författarskapet, när de både varit utbrända? Båda har insett att de klarar av en hög arbetsbelastning, så länge de själva bestämmer.

– Det handlar mycket om att styra sina dagar, säger Micke. Det är det som är så skönt, när man träffar någon som varit utbränd också, att man har full förståelse för varandra. Christina kan vara väldigt driven, jag är mer laid-back. Men en sak vi är överens om är att vi måste ha kontroll. Vi måste ha tydliga deadlines från förlaget, annars blir vi stressade.

De är noga med att ha viloperioder efter en deadline. Och vissa delar av författarlivet får de anpassa något.

– Jag kan fortfarande ha svårt med mycket folk, fortsätter Micke. Som på Bokmässan. Jag är ju med på signeringar och så, men när Christina går och pratar med de andra författarna så kan jag plötsligt försvinna. Då har jag gått därifrån, jag pallar inte med det.

De har också valt att begränsa sig när det gäller signeringar och författarbesök.

– Micke säger nej till allt och jag säger ja, säger Christina och skrattar till. Vi har mötts lite halvvägs. Vi signerar främst vid boksläpp och vid jul. Och vi gör en del betalda arbeten, som föreläsningar på bibliotek. Men det är viktigt att hitta balansen, därför tackar vi nej till en hel del.

Christina sätter på en kanna te till och gör en gest mot kakfatet »Danska kransekager, ta!« Familjens hund Trassel, en liten jack russeltik, tar henne på orden, sätter sig nedanför Mickes fötter med bedjande mörkbruna ögon.

Anledningen till att de lyckades sälja in sina böcker tror de också var för att de stack ut från mängden. I deras fall att huvudkaraktärerna är pensionärer. Något man sett de senaste åren hos författare som Fredrik Backman och Jonas Jonasson, och som sålt otroligt bra.

– När jag var sjukskriven på dagarna såg jag mest äldre när jag var ute, säger Christina. De är inte en grå massa som vill samma saker. Många lever aktiva liv och vill inte bara spela boule och bridge. Men de flesta böcker kretsar kring människor i 30–40-årsåldern. Min mamma, som är 77 nu och som läser väldigt mycket sa: »Jag är så himla trött på det här, att huvudpersonen alltid ska iväg och lämna på dagis, och det där vardagspusslet. Det är helt ointressant för mig att läsa om, det ligger så långt bort.«

– Sedan har vi ju inte bara de äldre. Vi har gänget  i generationen därunder också, plus deras barn, med respektive och allt. Det är ofta i krocken emellan dem det komiska uppstår.

 

Vi ger oss av på en guidad tur i deras bokmiljöer. Christina öppnar dörren till sin silvergrå Volkswagen med »Strandhotellet« motivlackerat på huven, Micke hoppar in i baksätet. På håll passerar vi golfbanan, där första boken utspelar sig.

– Här finns två golfbanor, Flommen, som är lite mer folklig, och Falsterbo, där de är lite mer snobbiga, förklarar Christina medan hon kör.

– Vi hade ihjäl Falsterbo Golfklubbs ordförande i första boken, så då gillade Flommen boken jättemycket. Vi har inte hört ett ljud från Falsterbo Golfklubb. Tydligen påminde den ordförande som var där om den som vi hade i boken, och vi hade inte en aning om det. Det känns ju lite hemskt att vi hade ihjäl honom …

AKTUELLA MED:

Ett lik i garderoben, uppföljare i serien om Ester Karlsson med K, som utkom i höstas, samt första delen i barndeckarserien Skolvaktmästare Tores Detektivbyrå, Den försvunna mustaschen, som utkommer i januari 2019.

TIDIGARE UTGIVNING: 

Fyra böcker i serien Mord i Falsterbo: Badhytten (2015), Fågelskådaren (2016), Ryttaren (2017) och Strandhotellet (2018), samt Ester -Karlsson med K (2017).

På hösten efter att de lämnat in manuset till första boken besökte de Falsterbo Birdshow och bestämde sig för att nästa bok skulle utspela sig där – Fågelskådaren. Att Falsterbo Horseshow, ytterligare ett känt evenemang i trakten, skulle bli miljön för uppföljaren Ryttaren låg inte särskilt långt bort i tanken.

Bilen rullar vidare. Christina pekar ut församlingshemmet, dit deras fiktiva polisstation är förlagd, och Kärleksstigen, den gata där deras huvudkaraktärer bor – en rad exklusiva villor med havsutsikt. »Och där borta är Ica-butiken de brukar handla i.«

Genren »cosy crime«  eller »mysdeckare« går tillbaka till Agatha Christies omåttligt populära mordhistorier som blandar deckargåtor med relationer, ofta i en pittoresk miljö. I Sverige finns en deckarserie för i stort sett varje populär sommarort – från Camilla Läckbergs Fjällbacka till Anna Jansson på Gotland. Huvudstoryn är en mordgåta, men som inte får vara för hemsk, helt enkelt.

För att åstadkomma det gör Christina och Micke medvetet sina offer till osympatiska karaktärer.

– Jag tror det är det som är förlåtande i våra böcker, säger Micke. Vi har sällan sörjande efterlevande. Och som vår karaktär Egon säger: »Den vägen ska vi alla vandra ändå.« Sen gäller det att hitta balansen. Många av våra läsare vill inte ha det råa. Det gäller att hantera det snyggt.

– Ja, jag vill inte att det ska göra ont och så, fyller Christina i. Det ska gå fort. Ibland har vi varit lite på gränsen, kanske. I Fågelskådaren är det en strypning …

Övriga mordvapen har varit exempelvis en hårfön i vatten, en mikrovågsugn, en golfklubba och cyanid.

– Gift kändes rätt så smidigt, säger Christina. Jag ringde upp Nationellt forensiskt centrum i Linköping och ställde frågor. Hur lång tid tar det innan man dör av cyanid? Märks det om man lägger det i en cocacola?  Till slut blev kvinnan i luren helt tyst och sa: »Det här samtalet känns inte bra, vem är du egentligen?« Jag bad henne kolla upp mig – att jag är författare och skriver deckare – och så ringde hon upp mig istället.

– Numera om Christina ringer, drar de väl igång alla larm och saftblandare, säger Micke.

 

Under den guidade turen ställs också författarparets olikheter på sin spets. Christina vill köra vändan genom Falsterbo på vägen tillbaka, innan de kör mig till bussen. »Hinner vi verkligen det här, Christina?« Micke är märkbart stressad. »Man ska utnyttja tiden!« kontrar Christina. Vi slirar in på busshållplatsen precis innan bussen kommer. Trots att det kan ställa till en del problem att vara olika, är de ense om att skriva tillsammans är oslagbart.

– Jag skulle nog inte klara att sitta och skriva en hel bok själv. Jag körde musikföreställningar själv ett tag, det var skittråkigt att inte ha någon att prata med när man satt och fikade, säger Micke.

Christina håller med.

– Kör man fast kan man byta kapitel med varandra. Sedan har jag alltid någon som läser och tycker till. Det gör att när vi lämnar in är vi alltid säkra på att det är som vi vill ha det.

Rent praktiskt börjar deras skrivprocess med en lång uppstartsfas då de fikar, tar promenader och planerar boken. De gör en grovskiss och skriver kapitelsynopsis. När det väl är dags för skrivfasen skriver de ett kapitel om dagen. Då sitter de på varsitt håll. Medan Christina vill ha knäpptyst i sitt kök, sitter gärna Micke i sitt kök i Höllviken med musik på i bakgrunden. Dag två träffas de för att gå igenom de skrivna texterna, och dag tre är det dags för nästa två kapitel. På så vis blir boken färdigskriven på runt fyra veckor, plus en uppstartsfas och en redigeringsfas.

– Vi har märkt att de gångerna vi har för mycket tid på oss, och vi kan sitta länge med en bok, blir det inte bra, säger Christina. Vi skriver sönder den.

I början var framförallt Micke orolig för att det skulle märkas att de skrev olika. Micke skrev kortfattat, mer likt ett TV-manus, och Christina gillade att brodera ut meningarna. Men förlaget märkte ingenting.

– Ju längre man jobbar, desto mer samstämd blir man, konstaterar Micke. Nu har vi ett gemensamt språk. Vi skriver nästan om allt båda två. Christina brukar ha lite mer av det polisiära.

– Han brukar säga, att det var ju jag som ville skriva deckare, så då får jag ta den biten, fyller Christina i.

– Precis, så kan jag stå för att skicka polisen på parterapi som går åt helsike och sådär, säger Micke.

 

Närmast inpå är dock något helt annat. Senaste året har de utöver sina vuxenböcker färdigställt en barnbok – också den kretsar kring en deckargåta – och ytterligare tre är på gång under 2019. Dessutom har ett produktionsbolag köpt filmrättigheterna till Badhytten. Inom en snar framtid blir det också ytterligare en till bok i Mord i Falsterboserien, Turisten. Indirekt har de bundit sig till en dead-line, i ordets bokstavliga betydelse.

– Våra karaktärer följer med åren. Så Egon och Ragnar blir ju 86 i denna boken. Som titeln antyder kommer några turister att spela huvudrollen.

Jag undrar till sist om de kunde tro från början att det skulle gå så bra, varpå de svarar »ja« i mun på varandra och skrattar.

– Så hemskt, utbrister Christina. Nej, men vi hade inte skrivit om vi inte trodde det skulle gå bra.

Deras bästa tips till andra som drömmer om att bli författare är klassiskt: att bara börja, att inte tänka för mycket.

– Det var faktiskt i tidningen Skriva jag läste det, säger Micke. Att det inte går att vänta på inspirationen. Och det stämde.