Läs Skrivas intervju med Kjell Westö om hans dagboksskrivande här.
Oktober 2010
Visby. Rum 7 vetter mot havet. Jag frågar alltid om det är ledigt, nu var svaret ja. Redan den andra kvällen kommer en storm från väster, havsvinden pressar sig in genom fönsterspringorna och får den tunna gardinen att fladdra. Jag skriver en scen där advokaten träffar sina kompisar, ett slags herrklubb, de pratar om Hitler och Stalin. Jag minns hur obekväm jag alltid känt mig i pojk- och mansgäng, hur jag vantrivdes redan som barn.
Visst gör jag manliga saker, sparkar boll, spelar gubbrock, fiskar. Men det där käftandet och höhöhöandet som hör till när män samlas i grupp, det
är inte min grej. Min tolkning av saken: Jag går min egen väg genom livet. Ekot svarar: Du är ingen riktig karl. Jag skriver ett långt mejl till J och ber henne förlåta mina ständiga resor. Hon svarar väldigt vackert. Det skär i mitt hjärta, jag tänker på hur länge vi känt varandra och förstår inte hur vi hamnat här. Hon känner inte längre mina tankar och jag inte hennes. Det finns bara aningar, och vinden som tjuter i mörkret där utanför fönstret.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
