Ur Kjell Westös Hägring 38

Nedan är ett utdrag ur Kjell Westös arbetsdagbok, som publiceras som efterord till nyutgåvan av Hägring 38 (Schildts & Söderströms, 2021).

Läs Skrivas intervju med Kjell Westö om hans dagboksskrivande här.

Oktober 2010

Visby. Rum 7 vetter mot havet. Jag frågar alltid om det är ledigt, nu var svaret ja. Redan den andra kvällen kommer en storm från väster, havsvinden pressar sig in genom fönsterspringorna och får den tunna gardinen att fladdra. Jag skriver en scen där advokaten träffar sina kompisar, ett slags herrklubb, de pratar om Hitler och Stalin. Jag minns hur obekväm jag alltid känt mig i pojk- och mansgäng, hur jag vantrivdes redan som barn.

Visst gör jag manliga saker, sparkar boll, spelar gubbrock, fiskar. Men det där käftandet och höhöhöandet som hör till när män samlas i grupp, det
är inte min grej. Min tolkning av saken: Jag går min egen väg genom livet. Ekot svarar: Du är ingen riktig karl. Jag skriver ett långt mejl till J och ber henne förlåta mina ständiga resor. Hon svarar väldigt vackert. Det skär i mitt hjärta, jag tänker på hur länge vi känt varandra och förstår inte hur vi hamnat här. Hon känner inte längre mina tankar och jag inte hennes. Det finns bara aningar, och vinden som tjuter i mörkret där utanför fönstret.

Jag når inte in i berättelsen via de höhöhöande männen, de är för små i själen. Men advokaten, han som är värd för kvällen, han kan bli Någon. Mina manliga protagonister är ofta småsjabbiga och veliga, det har Tuva Korsström och andra kritiker påpekat under årens lopp. Än sen då? Jag kan inte trolla fram Terminatorer och Patrick Batemannar (och för övrigt inte Lisbeth Salandrar heller). Jag kan inte ens skapa nyktra forskarsjälar. Men alla dessa finns i världen ändå.

Jag går en kvällspromenad genom Botaniska trädgården och fortsätter norrut längs havsstranden. Den blå timmen är i dag purpurfärgad och känns hotfull. Sent på kvällen omformar jag Selma Lagerlöfs berättelse om veckorna med K.A. Tavaststjerna till något som liknar en saga. Mötet skedde ett stenkast från stranden där jag går, på Bredablicks pensionat. Det finns fortfarande och jag kan höra det spöklika ljudet när repen slår mot flaggstången på pensionatets gård. Månne Tavaststjerna promenerade längs stranden han också? Sagan om Selma och honom blev intensiv men ordrik, jag måste skala bort adjektiv och annat krafs senare. Och ännu har jag ingen aning om vilken romangestalt som ska berätta den, jag vet inte ens om sagan hör till den här romanen.

Annons

I morgon är det fredag och efter gymet blir det en helflaska rött, annars står jag inte ut.

December 2010

Helsingfors. Snart är det jul och jag vadar som i tjära med romanen. Lyckligtvis samlar och redigerar jag också mina kolumner och essäer till en samlingsvolym. Jag har till och med en titel för boken redan, Sprickor, efter Cohens sång: there’s a crack in everything. Texterna till Sari Poijärvis fotobok om åttiotalet, Kasari, gnager i mig de också, deadlinen närmar sig.

Ändå återvänder jag till romanen. Skriver om en kvinna vars onda minnen är som ingraverade i hennes kropp, jag skriver mycket rakt, det är hon själv som talar. Jag skriver också herrklubbsscenerna på nytt, advokaten är nu centralgestalt och då fungerar det lite bättre. Scenerna är bara några sidor långa, jag ger dem ömsom rubriken »Hon« och ömsom »Han«. Men de fungerar inte som ingångar de heller, vägen in i romanen måste finnas någonstans, men jag hittar den inte.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 1 april 2021 och är skriven av .