»Jag inbillar mig att människor som skriver en löpande dagbok är tryggare förankrade i sig själva och sin tillvaro. Jag avundas dem, på samma sätt som jag blir avundsjuk på dem som har ett sommarhus i femte generationen eller en ryamatta eller gungstol från mormorsmor. Och sådana människor är vanliga i det svensktalande Finland. Eftersom gruppen är liten, och överklassen historiskt kommer därifrån, finns det ett slags kollektivt minne, en självklarhet kring att berättelser och föremål ska bevaras.
Jag kom i kontakt med de där traditionsbärande släkterna på gymnasiet och sedan i mitt yrkesliv. Men min egen bakgrund är en annan. Mina föräldrar kom från en religiös och knapp landsbygdsmiljö och tog sig därifrån till Helsingfors. Jag har i stor utsträckning vantrivts i och flytt från både mitt bondearv och den där överklassvärlden.
Väldigt många kollegor skriver dagbok, kan till och med finna det nödvändigt för sitt skrivande, men jag har alltid varit rastlös, på väg bort, och aldrig känt att jag har den kontakten med mig själv som krävs för att kunna skriva dagbok. Det låter kanske konstigt, men jag upplever inte att jag känner mig själv och mitt inre på det sättet. Det som kickar igång min lust och mitt tvång att skriva är något annat – kanske känslan av att få vara ›någon annan‹, av att få gå in i en alternativ värld.
Däremot har min arbetsprocess i drygt 25 år grundat sig på storyboards – som jag skapar stående på knä vid 1,5 x 1,5 meters pappersark på golvet – och därtill arbetsböcker där jag samlar material, resonerar kring narrativa problem i det aktuella projektet och silar in mitt eget liv och mina tankar. Det är som att jag behöver en anledning, ett ramverk, för att närma mig mig själv.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.