Min dagbok:
Kjell Westö

Författare, född 1961. Fick sitt genombrott med debut­romanen Drakarna över ­Helsingfors 1996. 2020 ­utkom Tritonus och våren 2021 ges Hägring 38, som ­belönats med Nordiska rådets litteratur­pris, ut i nyutgåva ­inklusive några bearbetade bitar av hans arbetsdagbok från åren då boken skrevs.

»Jag inbillar mig att människor som skriver en löpande dagbok är tryggare förankrade i sig själva och sin tillvaro. Jag avundas dem, på samma sätt som jag blir avundsjuk på dem som har ett sommarhus i femte generationen eller en ryamatta eller gungstol från mormorsmor. Och sådana människor är vanliga i det svensktalande Finland. Eftersom gruppen är liten, och överklassen historiskt kommer därifrån, finns det ett slags kollektivt minne, en självklarhet kring att berättelser och föremål ska bevaras.

Jag kom i kontakt med de där traditionsbärande släkterna på gymnasiet och sedan i mitt yrkesliv. Men min egen bakgrund är en annan. Mina föräldrar kom från en religiös och knapp landsbygdsmiljö och tog sig därifrån till Helsingfors. Jag har i stor utsträckning vantrivts i och flytt från både mitt bondearv och den där överklassvärlden.

Väldigt många kollegor skriver dagbok, kan till och med finna det nödvändigt för sitt skrivande, men jag har alltid varit rastlös, på väg bort, och aldrig känt att jag har den kontakten med mig själv som krävs för att kunna skriva dagbok. Det låter kanske konstigt, men jag upplever inte att jag känner mig själv och mitt inre på det sättet. Det som kickar igång min lust och mitt tvång att skriva är något annat – kanske känslan av att få vara ›någon annan‹, av att få gå in i en alternativ värld.

Däremot har min arbetsprocess i drygt 25 år grundat sig på storyboards – som jag skapar stående på knä vid 1,5 x 1,5 meters pappersark på golvet – och därtill arbetsböcker där jag samlar material, resonerar kring narrativa problem i det aktuella projektet och silar in mitt eget liv och mina tankar. Det är som att jag behöver en anledning, ett ramverk, för att närma mig mig själv.

När jag skrev Hägring 38 för snart tio år sedan var mitt liv tumultariskt. Sönerna hade blivit vuxna, min fru och jag skilde oss efter 25 år som gifta, jag flyttade från Finland till Stockholm för kärleks skull … allt det där triggade till mer personliga funderingar i arbetsdagboken just då. Jag hade aldrig haft en tanke på att publicera något därifrån, men när jag fick frågan läste jag materialet och fann det ärligt skrivet, och nu kommer en bearbetad version som efterord till Schildts & Söderströms nyutgåva.

Kjells dagbok

Annons

Hur länge? »Minst en arbetsbok för varje romanprojekt – och där syns även mitt liv och världen i övrigt.«

Hur mycket? »1–7 storyboards plus ett antal tjocka anteckningshäften till varje bok.«

Vem får läsa? »Normalt ingen. Men jag har skänkt arbetsmaterialet för en del tidiga romaner till Svenska litteratursällskapet i Finland.«

Jag har funderat mycket över all autofiktion som skrivs, i form av dagböcker eller på andra vis. Jag beundrar sanningslidelsen hos Knausgård och många andra men tror också att minnen och händelser kan bli statiska av att dokumenteras i realtid. Det händer något med minnen som filtreras och förändras genom åren utan att finnas nedtecknade. Minnena är fortfarande mina, men de har i en annan mening blivit allmängiltiga. För mig är minnena nog mer användbara i den formen. Det handlar om olika drivkrafter: att få världen att stanna, eller att skapa en värld. Och som jag sa: när jag skriver fiktion suggererar jag alltid in mig i ett tillstånd där jag i någon mening är utanför mig själv. 

Naturligtvis kan jag ändå inte helt koppla bort mitt eget aktuella liv. Och det smyger sig lättare in i en samtidsroman som Tritonus än i mina historiska romaner – de tankar som vardagen ger mig är ju ofta inte relevanta för en berättelse från 1938.

När jag tittar i mina äldre loggböcker känner jag ofta ett väldigt avstånd. På den tiden rökte jag, drack för mycket, antecknade hela tiden och rörde mig genom en väldig materialmassa för att hitta min roman. Nu vet jag bättre vad jag vill berätta, och är nere på en enda arbetsdagbok där jag tidigare kunde ha ett halvdussin. Till Tritonus slopade jag till och med min storyboard. Jag tror att det är viktigt att utmana sina arbetsmetoder.

Dessutom lever jag nästan som en munk nu. Jag mediterar morgon och kväll, äter vettigt, försöker sova på nätterna … Och sedan ett år har jag ett separat arbetsrum plus en lägenhet där jag stortrivs och  vill stanna så långt fram jag kan se. Det känns som om jag börjat komma hem.«

Möt fler författare som berättar om sitt dagboksskrivande.

Annons

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .