Dammig grusväg. Gassande sol. Och en skog som aldrig tar slut. Området mellan sjöarna Raslången och Halen i Blekinge har kallats för Sydsveriges sista vildmark. Men jag ser ingen sjö. Enligt kartan som jag memorerade i huvudet borde jag ha kommit fram till Halens strand för längesen. Jag springer en bit till. Min mun är torr och jag har varken med mig vatten eller mobiltelefon. En kvaddad moped står lutad mot ett stenblock. Kom jag från höger eller vänster? Vägen slingrar sig förbi ett kalhygge och det blir nedförsbacke. Är det vatten som glittrar bakom granarna eller är det en hägring?
Sjön ser smalare ut än vad den gjorde igår och jag känner inte igen mig. Jag fortsätter – någonstans måste vägen leda. Till ett hus eller någon form av civilisation. Men det enda jag mött på min väg är en brunspräcklig padda. En bit längre fram ser jag en skylt. »Skåne län« står det med vita bokstäver mot blå botten. Jag får ont i magen, ett molande som växer ju längre jag står stilla. Träden omringar mig med sin tystnad. Kanske är det en hämnd för allt papper jag har förbrukat, alla ord jag kastat ur mig och förpassat till soptunnan.
Det var det här steniga, ödsliga landskapet som fick Harry Martinsons mamma att lämna bort sina barn och utvandra till Amerika. Jag bor i författarens gamla skola den här veckan. Kanske får jag aldrig mer se den. Jag stryker svetten ur ansiktet. Mitt på dagen är det sommarvarmt, men nätterna är kyliga och jag är klädd i tunna träningskläder. Skulle jag överleva en natt i skogen?
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
