Skrivet från vildmarken

Att åka iväg till en stuga i skogen och stänga ute omvärlden är en dröm för många författare. Men blir det något skrivet? Författaren ­Louise ­Halvardsson åkte till Alltidhult i ­Blekinge för att undersöka saken.

Dammig grusväg. Gassande sol. Och en skog som aldrig tar slut. Området mellan sjöarna Raslången och Halen i Blekinge har kallats för Sydsveriges sista vildmark. Men jag ser ingen sjö. Enligt kartan som jag memorerade i huvudet borde jag ha kommit fram till Halens strand för längesen. Jag springer en bit till. Min mun är torr och jag har varken med mig vatten eller mobiltelefon. En kvaddad moped står lutad mot ett stenblock. Kom jag från höger eller vänster? Vägen slingrar sig förbi ett kalhygge och det blir nedförsbacke. Är det vatten som glittrar bakom granarna eller är det en hägring?

Sjön ser smalare ut än vad den gjorde igår och jag känner inte igen mig. Jag fortsätter – någonstans måste vägen leda. Till ett hus eller någon form av civilisation. Men det enda jag mött på min väg är en brunspräcklig padda. En bit längre fram ser jag en skylt. »Skåne län« står det med vita bokstäver mot blå botten. Jag får ont i magen, ett molande som växer ju längre jag står stilla. Träden omringar mig med sin tystnad. Kanske är det en hämnd för allt papper jag har förbrukat, alla ord jag kastat ur mig och förpassat till soptunnan.

Det var det här steniga, ödsliga landskapet som fick Harry Martinsons mamma att lämna bort sina barn och utvandra till Amerika. Jag bor i författarens gamla skola den här veckan. Kanske får jag aldrig mer se den. Jag stryker svetten ur ansiktet. Mitt på dagen är det sommarvarmt, men nätterna är kyliga och jag är klädd i tunna träningskläder. Skulle jag överleva en natt i skogen?

 

Fem dagar tidigare ser jag mina föräldrars Volvo försvinna runt kröken på Alltidhultsvägen. Jag står kvar på farstubron och andas in kvällsluften. Det luktar jord. Storstadsstressen spänner fortfarande i mina axlar. Oron över om det kommer att bli något skrivet. Jag ska bo ensam i lärarbostaden som ligger vägg i vägg med den gamla skolsalen. Det finns en författare till med koppling till skolan: landsbygdsskildraren Sven Edvin Salje. Hans fästmö var lärare här på 1940-talet och det var under sina besök som han skrev romanen På mina skuldror.

Jag börjar med att packa upp. Förutom underkläder, strumpor och träningskläder har jag bara med mig en t-shirt som ombyte. Min poetvän skakade på huvudet när jag packade ryggsäcken hemma i Göteborg.

Annons

– Du kan inte klä på dig böcker!

Fem författare och deras verk har jag tagit med mig i brist på annat sällskap. En av mina följeslagare under veckan blir Bodil Malmsten. I skrivhandboken Så gör jag betonar hon vikten av att ha det rent och snyggt omkring sig. Inga prylar som ligger och distraherar. Bodil Malmsten skrev hemma, men fördelen med att skriva borta är att det inte finns något att städa bort. Allt är redan rent.

LOUISE HALVARDSSON

Författare, journalist och scenpoet som föddes 1982 i Nässjö och numera bor i Göteborg. Hon debuterade 2007 med ung vuxenromanen Punkindustriell hårdrockare med attityd som vann Slangbellan, Författarförbundets pris för bästa barn- och ungdomsdebut. Nästa år kommer uppföljaren, Punkpoet med svensk brytning, en vuxenroman på Belletrist Publishing. Hon har även gett ut reportageboken Svenglish – en 30-årings resa genom vardagen och diktsamlingen Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35.

Förutom att ta till mig Bodils tankar har jag konsulterat ett par experter, som själva har erfarenhet av att åka iväg och skriva. Allt för att öka chansen att få något gjort. Psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl förklarade att det är lika mycket enkelheten som ensamheten många författare vill åt när de åker iväg. Antalet val du måste göra reduceras. Du behöver inte tänka på vad du ska handla till middag eller passa tider.

Närmaste matbutik ligger åtta kilometer härifrån. Uppskattningsvis. Google maps kunde inte kalkylera avståndet. Det finns för många okända småvägar. I vilket fall har jag tagit med mig matförråd för en hel vecka och planerat mina måltider. Jag behöver varken belasta huvudet med vad jag ska ha på mig eller vad jag ska äta. Det är bara jag och orden kvar.

Inom psykologin finns det ett begrepp som kallas the unthought known. Det är saker du egentligen vet men inte har haft ro att släppa fram. När du är ensam ger du ditt undermedvetna en chans att dyka upp, eller som Patricia Tudor-Sandahl uttryckte det:

– Våra tankar står på rad, men eftersom vi ofta blir avbrutna ligger tankarna kvar och väntar på att bli färdigtänkta.

Under en period i sitt liv åkte hon iväg var femte vecka för att försätta sig själv i ensamhet och skriva.

Annons

– Fast det tog tid innan trafiken i mitt inre glesnade ut och jag kunde andas lite friare. Då hände det att jag överraskade mig själv: »Jaså, är det så du tänker?«

Men hon påpekade också att ensamheten och enkelheten inte passar alla. En del trivs när det är rörigt och bullrigt och kan bli blockerade av tystnaden. Jag beslutar mig ändå för att prova total tystnad.

Jag sätter telefonen på flygplansläge. Att jag inte stänger av den helt beror på att jag lovat att ta bilder. Men att vara här känns som att flyga: att vara inkapslad på en plats där ingen kan nå mig. Först blev jag besviken över att det fanns wi-fi; nu bestämmer jag mig för att inte koppla på det. Den här veckan ska jag utmana mig själv och ha noll kontakt med omvärlden. Förutom att jag lovat att skicka ett sms till pappa varje kväll och tala om att jag lever. Plus en och annan uppdatering till mina kollegor på Skriva. Jag är trots allt här för att jobba. Förutom att arbeta med min egen roman ska jag utforska hur en isolerad plats påverkar skrivandet. Men när kvällssolen smyger in genom gardinerna vill jag bara lägga mig på soffan och läsa. Ta ett glas vin eller två. Men jag har ranson på alkohol också. Jag har med mig en flaska rött och har beräknat att det blir ett halvt glas om dagen. Ett elixir ifall inspirationen skulle tryta. Det är två timmar sedan jag blev lämnad ensam och det är ännu rusningstrafik i min hjärna. På golvet under elementet står en råttfälla gillrad med en korvbit. Jag tänker på mejl jag borde skicka, skillnaden mellan möss och råttor, och varför jag skriver överhuvudtaget.

 

Grundidén med vistelsestipendium är att författare ska få arbetsro. Men de flesta stiftelser, organisationer och sällskap som delar ut stipendier ställer inga krav på att du ska redovisa vad du gjort under din vistelse. Gunnar Ardelius, före detta ordförande i Sveriges Författarförbund gav mig ett råd inför min skrivvecka:

– Även om det inte kommer ut en enda rad, kanske du får en mer givande vecka än om du skrivit hundra sidor.

Processen är alltså viktigare än resultatet. Att inte förvänta sig för mycket och ha ett öppet sinne. Han jämförde det med föräldrar som planerar att skriva medan barnen sover när de egentligen själva behöver sova. Det är helt okej om någon åker på vistelsestipendium för att vila upp sig och tänka. I nästa andetag nämnde han att stipendier bidrar till att skapa litteratur. Att många böcker – inklusive hans egna – inte hade kommit till om författarna inte fått möjlighet att åka iväg.

Det är första morgonen och jag har sovit dåligt. Jag var övertygad om att jag skulle hitta ett råttlik vid elementet med tanke på hur det väsnades i natt. Men fällan är tom och korvbiten sitter kvar. Det måste ha varit på vinden som mössen härjade. Jag slår mig ner vid bordet i vardagsrummet och fäller upp min laptop. Kanske var det exakt här Salje satt och skrev på sin roman. Gunnar Ardelius ord om att skapa litteratur flimrar förbi:

– Vistelsestipendier är viktiga för din identitet som författare. Det finns uppmuntrande krafter som tror på dig. Någon annan vill ge dig resurser att satsa på ditt skrivande.

ALLTIDHULTS SKOLA

En före detta byskola åtta km utanför Olofström.

Verksamheten var igång 1844–1943.

Harry Martinson var elev på skolan 1913–1914.

Sven Edvin Salje skrev sin genombrottsroman På mina skuldror här 1941–1942.

Skolan är Kulturminnesmärkt och sköts av Alltidhults intresseförening.

Varje sommar tar föreningen emot tre stipendiater som får vistas tio dagar var i lärarbostaden, övrig tid på året går skolan att hyra.

Alltidhult har tolv bofasta invånare, utspridda på sex gårdar, sju gårdar är även sommarboende.

Här är jag: en människa i en bur av tid. Eftersom jag inte har fått stipendium på riktigt finns det ingen som tror på mig. Förutom mina redaktörer. Men de är mer intresserade av att jag producerar en journalistisk text. Igår när jag välkomnades av stugvärden berättade han om författaren Emma Karinsdotter.

– Sist hon var här skrev hon över 70 sidor. Hon hade spridit ut sina papper över hela golvet.

70 sidor. 70 timmar. 70 idéer. Jag skiter i vilket. Jag har inget kvantitativt mål med den här veckan. Det enda jag har formulerat för mig själv är att jag vill komma igång med ett nytt romanprojekt. Tanken är att jag ska jobba med en roman som utspelar sig i England; jag vet ännu inte om det är en ung vuxen- eller vuxenroman. Om jag tröttnar ska jag jobba med dikter istället. Men det allra sista jag packade ner i min ryggsäck var en rosa mapp med en utskrift av ett romanprojekt jag jobbade med 2011. Det manuset utspelar sig i Thailand.

På tal om valmöjligheter. Jag har gjort det svårt för mig. Två romanprojekt och dessutom tankar på en ny diktsamling. Var ska jag börja? »Platsen måste vara värnad från yttre angrepp och påverkan utifrån« skrev Bodil Malmsten apropå rum för skrivandet. Det finns distraktioner här också. Bakom mig står en bokhylla fylld med Martinsons och Saljes böcker samt en del romaner som stipendiater lämnat kvar. Korparna av Tomas Bannerhed, men också böcker av mindre kända stipendiater som Ann-Charlotte Ekensten och Boel Berman. För det är inte bara de stora författarna som premieras – tvärtom. Till Alltidhult är författare som är i början av karriären eller skriver för barn och unga särskilt välkomna. Det är också en bonus om du skriver i Martinsons eller Saljes anda. Tänk om jag skulle författa ett lyriskt rymdepos i stil med Aniara eller skildra den småländska bygden där min pappa växte upp … Plötsligt får jag 70 mer eller mindre galna idéer. Jag rafsar ner lite lösa tankar i ett block, men papper efter papper hamnar i sophinken. Det behövs mer struktur. Till slut gör jag ett schema i min arbetsdagbok.

 

Tisdag morgon. Den totala tystnaden är inte tyst. Fåglar kvittrar, elementet knäpper och något rör sig uppe på vinden. På bordet bredvid mig står radion. Jag drar ur kontakten och vänder mig istället till mitt iTunes-bibliotek.

Experimentell pianomusik strömmar ut ur datorhögtalarna medan jag tar mig an Englandsromanen. Dagens schema ser ut så här:

FRUKOST

Englandsromanen

PROMENAD/SPRINGTUR

LUNCH

Thailandsromanen

MIDDAG

Diktsamlingen

Gunnar Ardelius har skickat med mig ytterligare ett tips. Nämligen att prova något nytt. Att vara iväg på ett vistelsestipendium är ett bra tillfälle att utforska vem man är som skrivande person:

– Om du skriver på natten, skriv på dagen eller sätt dig med en kopp kaffe direkt när du vaknar och se vad som händer.

Enligt honom är detta att hitta rutiner lika viktigt som skrivandet i sig. När på dygnet, var du sitter och hur du skriver fram en text är en del av processen. I vanliga fall arbetar jag bäst på morgonen iklädd pyjamas. Det nya för mig är att prova att köra flera skrivpass under en dag och framför allt att jobba med olika projekt samtidigt. Annars är jag en periodare. Det kan gå ett halvår då jag bara jobbar med en roman och knappt tittar åt en dikt och tvärtom.

När spellistan har tagit slut ställer jag mig upp och stretchar framför fönstret. En stenmur skiljer trädgårdstäppan från skogen. Jag vill dit. Men jag trycker på play och fortsätter skriva. I och med att spellistan är ungefär en timme lång har jag en tidsram att förhålla mig till. Annars tittar jag inte på klockan. Bara för att jag inte ska luras att tro att Englandsromanen är mitt huvudprojekt ska jag kasta om schemat varje dag. Vad händer om jag börjar dagen med att skriva dikt? Blir Thailandsromanen mer mystisk om jag jobbar med den på kvällen?

 

Fåglarna har tystnat och mörkret flyter ut som svart färg. Här finns ingen gatubelysning, bara en månskärva som dinglar på himlavalvet. Jag är helt ensam. Enligt Patricia Tudor-Sandahl krävs ett visst mod för att vara det, men just därför är det viktigt. Inte minst för kreativitetens skull. Hennes rekommendation är att vara borta åtminstone några nätter. Det är på natten man konfronterar sig själv med saker som är mindre bekväma. Och det inre livet är väldigt aktivt.

I sovrummet står en dubbelsäng. Jag ligger på vänster sida och fantiserar om sällskap. Vanligtvis bor jag själv under veckorna, men att vara här känns ensamt på ett annat sätt. Det finns ingen granne som tittar på TV i lägenheten under. Bara mössen som piper på vinden. Dessutom är jag kissnödig. Det finns vattenklosett, men den ligger i den gamla vedboden 50 meter bort – nästan som att gå på utedass. Mer än halva veckan har gått men jag har ännu inte vant mig vid mörkret.

Efter mitt skrivpass ikväll slog jag upp ett glas vin och lusläste gästboken jag hittade i bokhyllan. Jag känner mig lurad. Flera av de författare och konstnärer som varit här har haft med sig en partner. Gästboken är full av redogörelser för svampplockning, bad från brygga och yoga i trädgården. Det låter som rena semestern. Jag har följt mitt schema slaviskt. Knappt haft tid att läsa. Jag har släppt fram de otänkta tankarna. Kommit fram till att Englandsromanen ska ha tre berättarperspektiv, att Thailandsromanen ska ha två tidsperspektiv och i förmiddags ställde jag mig upp och pratade rakt ut i rummet:

– Jag har skrivit en rap!

Det var inget jag hade planerat eller provat förut. Men när jag läste min senaste dikt högt, hörde jag att den skulle kunna funka som raptext. Jag kände mig berusad, som om jag druckit hela min vinflaska i ett svep. Den känslan är borta nu. Klockan är över tio och jag har ingen lust att prova nattskrivande. Jag klickar bort flygplansläget på telefonen. Det har kommit in ett sms från en av mina redaktörer som tycker att jag borde sova med hjälm eftersom råttor kan gnaga en i huvudet. Ingen annan har hört av sig. För en gångs skull respekterar folk att jag inte vill bli störd. Jag slår på flygplansläget igen. Tyvärr kan jag inte slå av och på min kissnödighet.

Med mobiltelefonens ficklampa som enda ljuskägla tar jag mig till vedboden. Toalocket är uppfällt. Mitt hjärta pumpar blod i en hastighet som inte kan vara hälsosam. Jag fäller alltid ner locket. Dörren var låst och så vitt jag vet är det bara jag som har nyckel. Vem har varit här? Jag blir så rädd att jag glömmer att kissa.

Mitt inre liv blir lite väl livligt på natten. Men det främjar inte något av mina skrivprojekt. Istället dyker det upp bilder av figurer som smyger i buskarna. Det är synd att jag inte är i deckarbranschen.

En stund senare gör jag mina behov i gräset utanför skolan – rakt under Karlavagnen. Månskärvan har fått sällskap av tusentals blinkande punkter och för en stund är jag uppslukad av universum. Kanske var det bara Harry Martinson eller Sven Edvin Salje som nyttjade toaletten.

 

Näst sista dagen och jag skrattar åt min mörkerrädsla. Det här är min skog nu. Jag joggar med lätta steg och tänker på hur Thailandsromanen ska sluta. Om min huvudperson ska åka hem till Sverige eller … Någonstans här tappar jag fokus på landskapet. Mina svarta joggingskor har blivit gråa. Jag tänker på kartan i mitt huvud, försöker frammana den gamla orienteraren inom mig. »Den långväga stigen ringlar bara ut som en avklippt garnända«, skrev Harry Martinson. Precis när jag bestämt mig för att försöka hitta tillbaka till »garnändan« jag kom ifrån hör jag motorljud. När två motorcyklar uppenbarar sig ställer jag mig vid kanten av grusvägen och sträcker ut tummen. Den ena motorcyklisten tar av sig hjälmen. Han är i min pappas ålder, har skägg och ett vänligt ansikte.

– Jag är vilse, säger jag.

– Det är vi också, säger han på bred skånska.

Men med hjälp av GPS hittar vi Alltidhults skola på kartan. Dit är det 6,3 kilometer. Jag uppskattar att jag redan varit ute i närmare två timmar.

– Hoppa upp här bak! säger knutten som heter Arne.

Jag är så torr i halsen och trött i benen att jag lyder. Det ironiska är att imorse skrev jag om en ung tjej som satt bak på en motorcykeltaxi. Utan hjälm eller skyddskläder. Men jag litar på Arne. Vi blåser förbi den blå skylten från andra hållet och är tillbaka i Blekinge län. Det visar sig att sjön jag skymtade var Raslången, inte Halen. Jag måste ha sprungit åt höger istället för vänster. Men det är när du springer – eller skriver – vilt och vilse som du kan hitta de bästa berättelserna. Även om det betyder att du måste bryta schemat.

Att jobba med flera projekt har inte varit optimalt. Det har funnits dagar då jag velat fortsätta jobba med Englandsroman, men tvingat mig själv att skriva dikt istället. Å andra sidan var det då rappen blev till. När jag är tillbaka i skolan forsar orden ur mig trots att det är eftermiddag – den tid på dagen då det brukar gå som sämst att skriva. Jag har uppnått mitt mål. Även om jag inte kan vifta med 70 färdiga sidor tar jag med mig en känsla av skrivlust hem.