Långsamhetens lov

Ständigt får vi höra att vi måste lönearbeta mer. Vi ska vara produktiva och bidra till tillväxten. Och ändå sitter tusentals människor framför sina datorer och gör något så improduktivt som att skriva. Är skrivandet rent av ett hot mot välfärden? Författaren Mattias Hagberg träffar Roland Paulsen, aktuell med boken Vi bara lyder – En berättelse om Arbetsförmedlingen.

Jag är en belastning för samhället. Det går nog inte att se det på något annat sätt. Med ekonomiska mått mätt är jag en röd siffra i bokföringen, ett minus.

Hur då?

Jo, jag skriver böcker som inte bär sig. Jag lägger enormt mycket tid på att sitta framför datorn och fantisera ihop världar och människor som faktiskt inte existerar. Jag försöker leva på att ljuga – men sanningen är att det inte går ihop, åtminstone inte samhällsekonomiskt.

Om jag jämför den tid jag lägger på att skriva en roman med den förtjänst som försäljningen ger ligger min timpeng på runt tio kronor. Ändå fortsätter jag, med en dåres envishet, att sätta mig framför datorn och fabulera.

Folk frågar mig ständigt hur mycket jag sålt. Som om författande till syvende och sist handlade om försäljningssiffror. Som om allt går att mäta i ekonomiska mått. Och jag svarar något svävande. För jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad jag ska säga. Hur ska jag motivera mitt improduktiva liv i en tid när allt handlar om produktivitet, effektivitet och prestation.

Lästips! Skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

Jag tror inte att jag är ensam om den här typen av tankar. Jag tror att de flesta som skriver drabbas av tidsandans krav med jämna mellanrum. Jag tror att de flesta känner tvivel. Är det motiverat att skriva trots att det inte är produktivt?

Annons

Därför sitter jag nu på ett tåg på väg till Lund. Jag behöver prata med någon som vet vad det betyder att samhället helt snöat in på en enda sak – produktivt arbete. Jag ska träffa Roland Paulsen, sociologen som blivit rikskändis med sin kritik av arbetssamhället. Jag tänker att han kan hjälpa mig.

Men vänta nu, säger vän av ordning. Du kan väl inte mena att vi alla ska gå runt och dra som slappa författare? Vad händer med EKONOMIN då? Vad händer med MORALEN? Med KONKURRENSEN?

Ta det lugnt, säger jag. Låt oss vänta och se vad Roland Paulsen har att säga.

 

När jag anländer står han utanför stationen. Han drar i den svarta luggen och säger välkommen. Sen går vi och fikar. Vad passar väl bättre än ett kafé för lättjans försvarare.

Hans svar på min fråga är på sätt och vis enkelt.

– Jag tror att man kan säga att allt skrivande är improduktivt. Det ligger i sakens natur. Skrivande har inte med materiell välfärd eller materiella framsteg att göra. Skrivandet är något helt annat. Det handlar om meningsskapande, sammanhang och förståelse.

Han talar långsamt. Väger sina ord. Han är eftertänksam.

– Fast nu, säger han, hamnade vi lite i arbetssamhällets fälla ändå. Din fråga gjorde att jag började prata om skrivandet som en funktion. Jag började prata om hur skrivandet ska motiveras. Men det ska kanske inte motiveras överhuvudtaget.

Annons

ROLAND PAULSEN

Född: 1981 i Dalarna

Lästips! Hur kan man kombinera skrivandet med småbarnslivet?

Bor: Lund

Gör också: Doktor i sociologi vid Lunds Universitet

Tidigare utgivning: Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin (2010), Empty labor: Subjectivity and idleness at work (2013)

Han säger att vi, som samhälle, fastnat i en föreställning om att allt ska ha en funktion, att det ska vara bra för något annat.

– Det blir lätt att man försöker motivera det improduktiva. Att man försöker sätta upp någon allmän definition varför det är bra även om det är svårt att mäta i ekonomiska termer. Men kanske ska vi strunta i allt det där. Jag tycker att det räcker med att skrivandet kommer ur en subjektiv känsla av nödvändighet. Det räcker att vi kan säga: Detta är viktigt för mig. Detta vill jag göra. Detta vill jag kommunicera.

Kort sagt, menar han: När det gäller kreativt skapande måste vi våga tänka utanför arbetssamhällets ramar. Kreativitet behöver inte motiveras. Skrivandet är en praktik som bara är.

– Men jag förstår att det kan vara svårt att motivera det för sig själv ändå. I dagens mediala värld handlar väldigt mycket om att ta sig igenom bruset, att bli uppmärksammad och läst av många. Den inställningen måste vi bort ifrån.

 

Roland Paulsen säger att det finns en fixering vid det mediala genomslaget. Kanske för att all sorts uppmärksamhet blir ett sorts bisarrt mått på kvalitet. Sen börjar han prata om Marcel Proust.

– Proust skrev bara för sina närmaste. Han ville berätta för dem. Det dög åt honom. Och författaren och poeten Charles Bukowski skrev för sig själv, för sin egen skull. Han behövde det för att överleva, som människa.

Och han tillägger:

– Jag har läst många manus som aldrig publicerats. Manus av såväl vänner som kollegor. Skönlitterärt och akademiskt. Men jag har fått ut mycket av dem ändå. För mig har det varit viktig läsning.

Roland Paulsen är övertygad om att vi måste bort från samhällets ensidiga fokus på kvantitet. Bort från föreställningen att mycket är detsamma som bra.

Lästips! Är du stressad över att skrivandet går sakta? Då ska du läsa det här!

Han suckar:

– Det är ju helt absurt att vi har fått för oss att kvalitet och kvantitet hör ihop. Det är på sätt och vis en farlig utveckling som hämmar hela samhället. Om man lyfter blicken från skrivandet och ser på världen i stort har det egentligen inte hänt särskilt mycket nytt sedan femtiotalet. De idéer och uppfinningar vi jobbar med i dag är egentligen bara vidareutvecklingar av tankar som är femtio år gamla. På universiteten är detta tydligt. Vi sitter bara och skriver ändlösa kommentarer till gamla teorier. Det var längesedan det kom något genuint nytt. 

Om Roland Paulsen ska sammanfatta tidsandan med ett ord blir det ordet aktivitet:

– Det viktigaste just nu är att det är mycket aktivitet, att det händer saker hela tiden. Inte vad som händer.

Och han tillägger:

– I dagens klimat har vi mycket större respekt för bloggaren som sprutar ur sig dagsaktuella kommentarer än för poeten som sliter i dagar med några få rader.

 

Han tystnar. Vi sitter en stund och tittar ut på gatan och på studenterna som cyklar förbi. Tar det lugnt. Sippar på kaffet.

Jag frågar om hans eget skrivande.

Jo, han har tänkt mycket på det.

Sen skrattar han.

– Det är ju rätt ironiskt egentligen. Här sitter jag och pratar om skrivandet som en improduktiv syssla som inte behöver motiveras, och vad jobbar jag själv med? Jo, jag sitter på en forskningstjänst och skriver för lön. Det är ju lite motsägelsefullt.

Samtidigt skriver han hela tiden vid sidan av, i smyg. Medan han doktorerade skrev han en kritisk uppgörelse med just arbetssamhället. Och i vintras kom hans reportagebok om arbetsförmedlingen – Vi bara lyder.

Lästips! Skriva undersökte vad tangentbordstekniken kan göra för texten.

Han säger att han vill ruska om sina läsare och ifrågasätta invanda föreställningar.

– Jag vill få folk att tänka.

Vi bara lyder har hyllats av kritikerna. Bland annat för sin raka, enkla och humoristiska stil. Den som läser kan lätt få för sig att den är skriven med lätt hand.

Men inget kan vara mer fel.

– Skrivandet är en plåga. Det är nästan aldrig kul. Jag har aldrig upplevt den där flow-känslan som så många pratar om.

Han citerar Dorothy Parker: ”Jag hatar att skriva, men älskar att ha skrivit.”

 

För Roland Paulsen handlar skrivande om att få ner ord och tankar. Han är mycket självkritisk och hävdar att han egentligen inte har någon talang för det. Han vill gärna skapa en sorts illusion av att texten tillkommit i ett svep, fast i själva verket måste den pressas fram, ord för ord. Men det är också hans poäng: det är okej att det går långsamt.

– Jag tror att talang är överskattat. Det handlar om att ta sig tid. Och om att lita på att man själv har en blick för vad som är bra eller dåligt. Sedan kan man redigera sig fram till det som är bra. Alltså bra för en själv. Vem som helst kan göra det.

Han landar i en slutsats: Bra författare vet om att de inte är bra. De vet om att texter alltid måste bearbetas för att bli riktigt skarpa.

Och sen tillägger han:

– Jag tror att man måste inse att det finns lite mystik i det här. Allt skapande är något av ett mysterium. Så fort vi försöker ringa in kreativiteten och säga att så här gör man försvinner lite av den där mystiken och även lite av skaparkraften. Vi kanske ska nöja oss med att säga att vi inte riktigt vet. Jag tycker det är vackert nog.

Mattias Hagberg är journalist och författare. Han har skrivit flera reportageböcker och essäer och kom tidigare i år ut med sin andra roman De användbara.

Lästips! Ge ditt skrivande en nytändning! Prova den här 10-stegsplanen för att hålla glöden vid liv.

Rekommenderas för dig