Att skriva sin sorg

När det värsta drabbar en kan skrivandet vara ett sätt att ventilera svåra känslor, och i bästa fall läka sår. Men hur omvandlar man sorgen till läsvärd ­litteratur? Skriva har pratat med författarna Tom Malmquist och Malin Lagerlöf.

När Karin Lagerlöf var i 33:e graviditetsveckan drabbades hon av akut leukemi. Hennes barn förlöstes med kejsarsnitt medan Karin själv sövdes ner, för att läkarna på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm skulle ges de bästa förutsättningarna att stoppa sjukdomsförloppet.

En vecka senare klarade inte Karins kropp mer, och den 27 mars 2012 stängdes de livsuppehållande maskinerna av. När hon dödförklarades fanns sambon – och pappan till deras nyfödda dotter Livia – Tom Malmquist vid hennes sida. Under Karins sista vecka i livet hade han skrivit ned nästan vartenda ord som läkarna hade sagt till honom i en liten anteckningsbok.

– Jag antecknar ofta. I det här fallet av den enkla anledningen att jag ville kunna berätta för Karin exakt vad som hände när Livia föddes, så där och då tänkte jag inte att något skulle publiceras, säger Tom Malmquist.

Han fick aldrig möjligheten att berätta för Karin om förlossningen, men noteringarna fick han användning av ändå. Han bestämde sig nämligen för att skriva griftetalet, vilket prästen vanligtvis gör, till Karins begravning en månad senare.

– Jag ville inte överlåta det till en präst, utan jag ville själv beskriva vad som hade hänt. Men hur skriver man ett griftetal över den man har levt tio år med och precis förlorat? Jag har bara varit på begravningar när äldre människor har dött, och då säger prästen några klyschor. Inget fel med det, klyschor behöver inte vara något dåligt, man kan finna tröst i dem. Men jag kände att jag ville berätta vad som hände på sjukhuset.

Tom valde medvetet att fokusera på det konkreta förloppet, inte på sina egna känslor och reflektioner. Ändå märkte han att begravningsgästerna blev berörda. Det väckte tanken att låta fler få ta del av hans ord – att skriva en bok.

Annons

– Jag ville nog skapa mening av det totalt meningslösa och göra något konstruktivt, trots situationen jag befann mig i. Annars kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö. Visst, jag hade min dotter att ta hand om, och hon räddade mitt liv, för hon gav mig ett syfte. Men skulle jag bara vara pappa och ingenting annat? I  dag tänker jag att jag också hade ett behov av att berätta om vad jag hade varit med om för att känna mig mindre ensam.

Läs mer: Därför bli du starkare av att blotta ditt hjärta.

Tidigare hade Tom skrivit poesi och gett ut två diktsamlingar, men den här berättelsen krävde en annan form och en annan sorts berättare.

– Dagen efter att Karin dog satte jag mig ner för att skriva poesi, men det gick inte. För mig är poesi en expansion av känslor, och det var det minsta jag behövde just då, för hela jag var upplöst. Min identitet, om man nu kan kalla det för det, hade försvunnit. Jag hade blivit pappa och förlorat Karin nästan samtidigt. Det var något helt nytt, och då funkade inte poesi för mig. Men det här griftetalet funkade, och jag märkte att jag kunde beröra människor så att de förstod vad jag gick igenom.

Var skrivandet terapeutiskt på något sätt?

– Terapeutiskt skrivande är för mig någon sorts självpepp, där man ska ta sig igenom något jobbigt – och eftersom man inte orkar prata så skriver man för sig själv. Men den sortens skrivande som jag ägnat mig åt är att gå igenom allt igen, gå in i varenda detalj som är smärtsam. På   det sättet var det enkelt att skriva boken, för så fort jag bröt ihop eller fick en ångestattack så visste jag att jag var rätt ute.

Foto: Linnéa Jonasson Bernholm

Den autofiktiva romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv kom ut 2015 och golvade såväl läsare som kritikerkår. Och Toms sommarprogram i radio, där han riktade sig direkt till Livia, blev ett av de mest uppmärksammade 2016. Sedan dess har boken fortsatt att beröra läsare, senast i USA där New York Times i höstas utsåg In Every Moment We Are Still Alive till ett av årets mest anmärkningsvärda skönlitterära verk. Boken har nu översatts till omkring 20 språk.

Tom Malmquist

Bakgrund: Poet och författare som romandebuterade med I  varje ögonblick är vi fortfarande vid liv 2015 och har utkommit med diktsamlingarna Sudden death och Fadersmjölken. Nu är han aktuell med sin andra roman: All  den luft som omger oss.

Boken: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv handlar om när Tom förlorar sin sambo Karin efter ett hastigt sjukdomsförlopp och samtidigt blir pappa till en för tidigt född dotter. Några månader senare dör även Toms pappa, som Tom har haft en komplicerad relation till hela sitt liv. Boken belönades med Karin Boyes litterära pris och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Annons

– Ja, tänk att ett fingeravtryck från en kille från söderort kan beröra en människa i Sydkorea. Det tror jag har att göra med att det djupt mänskliga i vem som helst också är det djupt mänskliga hos någon annan, säger Tom Malmquist.

I bokens första del är det den akuta situationen på sjukhuset som driver berättelsen framåt. Därefter är det kampen mot myndigheter och Toms pappas död som upptar berättarjagets vardag. Tempot är högt, utan pardon.

– Jag ville att det skulle kännas som en käftsmäll att läsa den. Åtminstone de hundra första sidorna på sjukhuset. Jag valde till exempel att inte ha citationstecken i dialogerna för att försöka förmedla trycket, det kaotiska. Vem sa vad? Det var ett litterärt grepp som jag tog till för att försöka skapa samma förvirring hos läsaren som jag själv upplevde.

Prosan är till stor del saklig. Han beskriver även Karins dödsögonblick på det sättet: »Det blir tyst i rummet, ingenting låter längre. Nygren tittar på klockan och tillägger: Patienten går ad mortem 06.31.«

– Jag tycker inte att man behöver skriva ut att man är ledsen – det är ju uppenbart att det är sorgligt. Eller så kanske det inte är det? Vissa har blivit arga. En tysk recensent fullkomligt rasade över avsaknaden av de stora känslorna. Men jag är  inte en kall människa, utan det är ett val jag har gjort som författare.

Återblickarna på Karins och Toms relation går i ett mer vilsamt tempo. Skildringarna är inte alltid smickrande. Under graviditeten jobbade Tom intensivt med den roman som han först nu ger ut – All den luft som omger oss, något som verkar ha fått Karin att känna sig ensam och osäker på hans engagemang som blivande pappa.

Det är inte lätt att skriva en bok där man lämnar ut sig själv och andra – och det måste man vara beredd på, för man kan inte censurera sig själv när man skriver. Man kan inte strunta i att skriva om något för att det är för pinsamt. I så fall   ska man inte skriva en bok som ska publiceras, utan en dagbok. Det låter kanske hårt. Men jag tror att det viktigaste är att våga visa sina brister.

Läs mer: Så skriver du sant utan att såra dina anhöriga.

Samtidigt är Tom Malmquist tydlig med att boken i sin slutgiltiga form är hårt redigerad; han har valt och valt bort delar för att göra berättelsen så   stark som möjligt. Den som tror att Tom minns alla detaljer från sjukhuset, och all läkarlingo som den första delen av boken är sprängfylld med, misstar sig. Bakom de exakta detaljerna ligger gedigen research, intervjuer med läkare, genomgångar av Karins journaler och djupdykningar i medicinsk facklitteratur. Tom återvände bland annat till sjukhuset när han hade bestämt sig för att skriva boken, och ljög ihop en historia om att hans terapeut sagt att det var viktigt att han fick komma in på sjukhusets specialavdelningar där Karin befunnit sig, för att bearbeta det som hänt. I  själva verket var han där med anteckningsblocket i  bakfickan för att samla på sig   detaljer som han sedan använde i boken.

– När jag hade allt material framför mig var jag som författare tvungen att göra oändligt många val. I slutändan handlade det om att jag ville beröra läsaren och få den att känna det jag kände: kaos och maktlöshet.

Foto: Ulrica Zwenger

Synen på vad som är sanning och fiktion, och  hur stora friheter en författare får ta sig när det handlar om människor och händelser från det verkliga livet, diskuteras ständigt.

Malin Lagerlöf

Bakgrund: Manusförfattare för film, TV och teater. Bland annat har hon skrivit manus till filmen Vägen ut (1999), miniserien Bibliotekstjuven (2011) och dramaserien Farang (2017). Är manuslärare på Stockholms konstnärliga högskola.

Boken: Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs make, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på västkusten för att leta miljöer till en filminspelning. I stormigt väder föll han troligtvis i havet och drunknade – men kroppen har aldrig återfunnits. I  Dagbok från ditt försvinnande skildras tiden efter försvinnandet genom dagboksanteckningar och återblickar på Malins och Daniels 25-åriga relation.

Inte minst i Norge har författare som Vigdis Hjorth (Arv och miljö) och Karl Ove Knausgård (Min kamp) fått familjemedlemmar att rasa över närgångna skildringar av deras privatliv.

Att Tom Malmquist har valt att kalla sin bok för roman beror just på att han vill att man ska läsa det som en förhöjd berättelse och inte en självbiografi med andras sanningskrav hängande över sig. Ändå uppfattas böcker om självupplevda trauman kanske som extra sanna – själva närheten och det dramatiska händelseförloppet gör att läsaren inte kan föreställa sig en författare som gjort konstnärliga val eller varvat fakta med fiktion.

Att vilja läsa om andras sorg är mänskligt, ett sätt att närma sig det ofattbara, men huruvida vi blir drabbade av läsningen eller inte har enligt Tom Malmquist mer att göra med  att författaren än verklighetsförankringen.

En av hans egna favoriter i genren är Imre Kertész Mannen utan öde från 1975, som handlar om en ungersk judisk pojke som åtskiljs från sin familj och hamnar i koncentrationsläger. En erfarenhet som Kertész själv hade, men skildrade i sin roman först 30 år senare.

– Resultatet är ren gestaltning utan sentimentalt tjafs. Man blir ju helt knockad av den boken.

Läs mer: Vill berätta en historia utifrån ditt eget liv? Skriva en bok med dig själv i centrum som rör om i hela samhället och griper tusentals läsare?

Att drabbas av det värsta tänkbara kan också sätta stopp för det kreativa sinnet. Författaren Lasse Berg, aktuell med Ändå inte försvunnen: om sorg, tröst och att vara människa, kunde inte skriva en rad efter att dottern Linda hade dött i en olycka för ett par år sedan. Berg har berättat att skrivandet, som burit honom genom livet, plötsligt kändes betydelselöst.

Även den finlandssvenska poeten och nyinvalda Akademiledamoten Tua Forsström har vittnat om ett liknande tillstånd: när barnbarnet Vanessa dog i leukemi svek orden.

Men när den initiala chocken lagt sig var det ändå genom skrivandet som sorgen fick fast form. Lasse Berg gjorde så småningom det han alltid har gjort: utforskade människans villkor i en föränderlig värld – med sig själv och förlusten av dottern som utgångspunkt. För Tua Forsström resulterade sorgebearbetningen i diktsamlingen Anteckningar som gavs ut i höstas.

Även den amerikanska minimalismens drottning, Joan Didion, tappade skrivförmågan när maken John Gregory Dunne dog i en hjärtattack den 30  december 2003. Det tog nio månader innan hon satte sig för att skriva, men när hon väl började gick det snabbt. På mindre än tre månader var praktverket Ett år av magiskt tänkande klar, på dagen ett år efter makens död. »Jag är inte särskilt intuitiv. Jag menar att jag inte förstår hur saker står till omedelbart. Det enda sättet jag verkligen får grepp om det är genom att skriva ner det«, sa Didion i  samband med att boken gavs ut.

Läs mer: Därför bli du starkare av att blotta ditt hjärta.

Det är ett resonemang som manusförfattaren Malin Lagerlöf känner igen sig i. I  hennes Dagbok från ditt försvinnande får läsaren ta del av de dagboksanteckningar som Malin började skriva strax efter att hon nåddes av beskedet att hennes make, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, försvunnit och troligtvis dött under en rekognoseringsresa på västkusten. Han tros ha halkat på klipporna, fallit i vattnet och drunknat.

– Skrivandet är mitt sätt att tänka. Jag måste skriva ner saker först för att förstå vad jag egentligen tycker och tänker om saker, säger Malin Lagerlöf.

Vi träffas på Konditori Ritorno i centrala Stockholm där hon ofta sitter och skriver på filmmanus och teaterpjäser, om hon inte gör researchintervjuer. Ritorno är hennes stammishak och precis utanför på gatan, den 6 oktober 2011, pratade hon i telefon med Daniel för sista gången. Några SMS till hann de med innan hon fick samtalet från filmfotografen Mats Axby på kvällen: Daniel hade försvunnit och de kunde inte hitta honom.

Då befann sig Malin i parets lägenhet på Odenplan i Stockholm, ensam med de tre barnen, den yngsta bara tre månader gammal. Chocken var till en början förlamande, först fem dagar efter beskedet gick Malin överhuvudtaget ut – med siktet inställt på Akademibokhandeln, där hon köpte en svart anteckningsbok.

Den förra dagboken gick inte att använda, situationen krävde en ny.

– Jag tänkte väl att »jag kommer glömma det här annars, och jag vill inte glömma bort det«, så en liten systematisk procent av mig började föra de där anteckningarna, säger Malin Lagerlöf.

Att drabbas av sorg efter att ens livspartner har gått bort är komplext, menar Malin. Det är stundtals nattsvart, särskilt under den första tiden, men ändå fortsätter livet utan hänsyn till katastrofen. Det blev hon smärtsamt påmind om av vardagsbestyren och alla planer och projekt som fortskred utan Daniels närvaro. Samtidigt som samma planer och projekt visade att livet inte var över – för henne.

Inledningen på Dagbok från ditt försvinnande, som skrevs flera år efter Daniels förmodade död, ger prov på det perspektivet. Malin konstaterar redan i första stycket att hon lever ett bra liv och »oftast är på gott humör, emellanåt rentav lycklig«.

Läs mer: Hon skrev en bok om sin makes död.

– När man väl bestämmer sig för att skriva den här typen av bok får man inte rygga för det som är komplext. Under en lång tid gick jag runt och kände: »Jag önskar att det här aldrig hade hänt.« Men sedan kom jag till en punkt där jag inte kunde säga så. Det har hänt, men det fanns ett liv efter det och det är ett bra liv. Det ville jag vara ärlig med.

Av alla självhjälpsböcker och litterära sorgeskildringar som folk gav henne i all välmening tyckte Malin egentligen bara att en var något att ha: Joyce Carol Oates Änkans bok kunde hon känna igen sig i. Särskilt i   beskrivningarna av hur Oates snabbt återgick till arbetet, vilket uppfattades som suspekt av omgivningen: Är  hon verkligen så ledsen om hon klarar av att jobba?

– Man kan vara helt trasig på ett sätt och välfungerande på andra sätt, det är olika delar av ens jag. Att en människa i sorg är fullständigt förkrossad och slagen i spillror har jag stött på både i dramatik och litterära skildringar – den bilden känns rätt platt.

Finns det alltså klyschor om sorg som man bör undvika som författare?

– Det gör det säkert, men det kan bli arrogant om man säger »det där är en klyscha«. För det kanske inte är det för alla.

Dagbok från ditt försvinnande innehåller utöver dagboksanteckningar även tillbakablickar på livet med Daniel, och på relationen som de hade byggt under 25 år. Däremellan finns en polisanmälan, några SMS-konversationer och några kortfattade listor med rubriker som »Fem råd till dig som möter en änka«.

Precis som Tom Malmquist insåg Malin Lagerlöf relativt snabbt, ungefär ett halvår efter Daniels försvinnande, att hennes anteckningar kanske skulle bli en bok. Men där fanns också en sorts självterapeutisk funktion, tror Malin, ett sätt att »bringa ordning i kaoset«.

– Det var som en dubbelverkande smärtlindring. Dels att jag överhuvudtaget kunde skriva, vilket jag tror är bra för alla, och dels för att jag kunde använda den mest välfungerande sidan av mig själv – plocka fram något slags hantverksmässighet. Den delen var inte så framträdande i början men mot slutet kunde jag helt skoningslöst sitta och stryka en massa saker som jag inte hade kunnat stryka ett år tidigare, säger Malin.

Att redigera sin egen smärtsamma upplevelse är alltså nödvändigt, menar såväl Malin Lagerlöf som Tom Malmquist. I alla fall om man ska ge ut en bok som är intressant för andra än en själv.

– Har man skrivandet som yrke tror jag att man har de där redskapen med sig från början, även om man kanske inte plockar fram dem direkt. Men vid en punkt gör man det. Jag har ju fuskat med kronologin lite, inga jättegrejer men jag såg att »om jag flyttar den här episoden några månader senare och stryker det där … « Och så  har  jag rensat ganska mycket, strukit saker som var ovidkommande eller saknade allmänintresse.

Till skillnad från Tom Malmquist skrev inte Malin Lagerlöf boken så koncentrerat, utan här och där under tre års tid. Hon hade inte tid att hänge sig bara åt boken, vilket hon tror var bra.   

Så du skrev dig inte igenom sorgen?

– Nej, det tycker jag är en kliché. Det kan du skriva! svarar hon snabbt.

Hon säger förvisso att skrivandet kan vara bra när man går igenom något svårt, men idén om skrivandet som något slags magiskt verktyg tycker hon är för enkelspårig.

– Det är många som tar sig igenom en sorg utan att skriva en rad, alla hittar väl sitt sätt. Skrivandet har ju bara varit en liten del av sorgeprocessen, och sorgeprocessen pågår väl fortfarande i någon mån. Det här är bara en liten, redigerad och synlig del av den, säger hon och knackar med fingrarna på en pocketutgåva av boken.

Läs mer: Så här skriver du utifrån ditt liv.

Skrivprocessen började med en renskrivning av dagboksanteckningarna och med de korta reflektioner som Malin kastade ner i mobiltelefonen vid alla möjliga tillfällen: inför ett utvecklingssamtal på dotterns skola, ute på stan, när hon vaknade på natten … Noteringarna finns fortfarande kvar i telefonen mellan matlistor och kom ihåg-anteckningar, och det var därifrån en annan berättelse växte fram, som inte bara handlade om att överleva i nuet.

– Jag ville skriva en berättelse om kärlek egentligen, och det som gjorde mig väldigt glad efteråt var att många kände igen sig i beskrivningen av en relation som är på gott och ont. För det är den ju även om personen ifråga dör, allt har ju inte varit perfekt bara för det – även om man kanske kan tro det eftersom allt har tagits ifrån en.

Som manusförfattare är Malin van att grunna på undertexten, vad handlar berättelsen egentligen om? Som exempel tar hon upp pjäsen som hon skrev om händelserna i Knutby, som ledde till ett mord och ett mordförsök, utförda av en kuvad barnflicka som tillhörde Filadelfia-församlingen i Uppsala kommun.

– Jag och regissören pratade mycket om det: Varför lämnar man inte när det börjar bli konstigt runt omkring en? Jo, för att man vill tillhöra gruppen och stanna inne i värmen. Så det var vad det handlade om egentligen, och det kan man ju känna igen från skolgården eller var som helst. Bara för att saker är jättedramatiska behöver det inte betyda att det blir bra dramatik. Man måste hitta något annat också.

Så vad handlar din bok om egentligen?

– Det här att man blev tvungen att uppfinna sig själv på nytt, att rita om hela kartan. När man förlorar en nära människa förlorar man stora bitar av sig själv, och man måste bygga om sig själv och sin tillvaro. Vem blir man då? Det tyckte jag var väldigt intressant, och det tycker jag fortfarande är väldigt fascinerande. Det är egentligen den mest omskakande insikten för mig: att man skulle kunna vara någon annan.

 

Läs mer: Därför bli du starkare av att blotta ditt hjärta.

Läs mer: Som barn utsattes hon för sexuella övergrepp. Som tonåring finansierade hon sitt missbruk som prostituerad. Idag är hon hyllad författare.

Läs mer: Så skriver du sant utan att såra dina anhöriga.

Läs mer: Är du för ung för att skriva? För gammal? Nej, den perfekta tiden att skriva är just precis nu!

Läs mer: Vill berätta en historia utifrån ditt eget liv? Skriva en bok med dig själv i centrum som rör om i hela samhället och griper tusentals läsare?

Läs mer: Så här skriver du utifrån ditt liv.