Amanda Svensson: »Jag är inte någon perfektionist«

Du har pratat om din skaparprocess som en trestegsraket, där sista steget alltid är det svåraste.

– Ja, jag har ju skrivit fyra böcker nu och det har stämt alla gångerna. Första steget är ofta att jag tänker på något, en vag idé eller ett tema. Den här gången var det hjärnan – boken utspelar sig delvis på ett skruvat hjärnforskningsinstitut. Sedan börjar skrivfasen. Då är det väldigt kul och känns ofta som att »det här kommer bli världens bästa bok«. Därefter börjar man tappa fart – det tror jag alla gör. Man börjar bli trött på sig själv och sin idé – samtidigt som det är ganska långt kvar.

Vad är det som gör den fasen så svår?

– Mycket handlar om praktiska problem – man har ofta ganska mycket text och vet inte hur man ska gå vidare och avsluta. Kombinerat med att det kan vara emotionellt svårt; det som jag trodde skulle bli enastående blir inte alls enastående. Det är inbyggt på något vis i skrivprocessen – att man alltid blir besviken. Den färdiga boken kommer aldrig någonsin att kunna leva upp till föreställningen som man haft av den innan.