Amanda Svensson har vaga idéer om sitt nästa bokprojekt. »Ofta dras jag till motsatserna. Nu vill jag till exempel aldrig skriva en tjock bok igen, ­nästa ska vara jättetunn!«

Amanda Svensson: »Jag är inte någon perfektionist«

Den sista fasen i ett bokprojekt är för många den mest ångestladdade. Amanda Svenssons nya roman ­Ett system så magnifikt att det bländar är längre och mer komplicerad än någon av hennes tidigare. Här berättar Amanda hur hon tar sig från kaos och självkritik till klarhet.

Du har pratat om din skaparprocess som en trestegsraket, där sista steget alltid är det svåraste.

– Ja, jag har ju skrivit fyra böcker nu och det har stämt alla gångerna. Första steget är ofta att jag tänker på något, en vag idé eller ett tema. Den här gången var det hjärnan – boken utspelar sig delvis på ett skruvat hjärnforskningsinstitut. Sedan börjar skrivfasen. Då är det väldigt kul och känns ofta som att »det här kommer bli världens bästa bok«. Därefter börjar man tappa fart – det tror jag alla gör. Man börjar bli trött på sig själv och sin idé – samtidigt som det är ganska långt kvar.

Vad är det som gör den fasen så svår?

– Mycket handlar om praktiska problem – man har ofta ganska mycket text och vet inte hur man ska gå vidare och avsluta. Kombinerat med att det kan vara emotionellt svårt; det som jag trodde skulle bli enastående blir inte alls enastående. Det är inbyggt på något vis i skrivprocessen – att man alltid blir besviken. Den färdiga boken kommer aldrig någonsin att kunna leva upp till föreställningen som man haft av den innan.

Amanda svensson

Född: 1987 i Arlöv, uppvuxen i Malmö.

Bor: Cornwall i sydvästra England

Annons

Bakgrund: Debuterade 2008 med Hey Dolly och nominerades 2011 till Augustpriset för Välkommen till den här världen. 2014 utkom Allt det där jag sa till dig var sant, en tredje bok om ung kvinnlig identitet. Med Ett system så magnifikt att det bländar (2019) tar hon sig an nya teman, som kontrollförlust och biologi. Jobbar också som översättare och kulturjournalist.

Hur tacklar du den insikten?

– Jag brukar trösta mig med att om man verkligen kände att »det här blev den bästa boken jag någonsin kan skriva« – vad skulle man göra  sedan? Då kan man ju inte skriva något mer. Jag tror inte man ska bli så nedslagen över känslan av att man vill göra något bättre. Mest troligt har du tid att skriva mer än en bok. Sedan är jag nog ganska pragmatisk, jag kommer till en fas där jag tänker: »Det här är vad det blev.« Det finns en glorifiering av det perfekta i samhället. Folk säger: »Åh, jag är lite av en perfektionist«, som en form av humble brag. Tagga ner! Jag är inte alls perfektionist, och tror det finns ett stort värde i att inte vara det. De flesta författare är nog mycket mindre perfektionister än vad de ger sken av, annars skulle de aldrig bli klara.

Din nya bok är en mustig berättelse med rätt invecklad   intrig som utgår från en trillingskara och utspelar sig såväl i London och Sverige som på Påskön. Jag antar att det blev en extra jobbig slutfas.

– Jo, särskilt som jag har en organisk skrivprocess där jag skriver på många olika ställen samtidigt. Mina två första böcker hade en ganska enkel intrig, och där var det inget stort problem att sy ihop det. Min förra bok var lite mer komplicerad, men den här gången hade jag gått in med ambitionen att skriva en jävligt tjock bok, med många karaktärer och sidospår. Min förläggare var ganska hård och sa: »Nu får du plugga lite grundläggande dramaturgisk struktur!« Jag blev lite småsur. Sedan insåg jag att om det här skulle bli klart och läsbart, inte bara 500 sidor dravel, var jag tvungen att sätta mig ner och rita upp vad som hände när, och med vilka personer. Det krävdes också att jag och förlaget senarelade min deadline ett halvår.

Hur har du hanterat det emotionella i slutfasen?

– Det har varit väldigt olika. Med min förra bok hade jag varit lite övermodig och satt en kort deadline. När det var tre veckor tills jag skulle lämna slutmanus satt jag hemma och grät och sa till min kille: »Jag har aldrig tyckt att den här boken var bra, varför skrev jag den här boken?« Jag har fortfarande svårt för att läsa den eftersom den var så jobbig att avsluta. Med den här boken var det tidspress också, men det var lättare att se att det skulle kännas bättre när jag väl var klar.

Amanda Svenssons tips för slutfasen:

Acceptera att du kommer att bli besviken: din bok kommer förmodligen inte leva upp till de föreställningar du haft om den.

De dagar det känns skit – skriv ändå – men bedöm inte texten. Återkom till texten några dagar senare för att se vad som var bra och dåligt.

Annons

Låt inte ett manus ligga ofärdigt för länge – det finns en risk att du förlorar kopplingen till texten.

Se egenvärdet i att bli klar. Även om första boken inte ges ut är det väldigt lärorikt, och ger mod att ta sig an något nytt.

Vad gör du för att hålla undan den där osunda självkritiken?

– Jag har nog blivit bättre på att skilja på »det här är ett problem med texten som jag måste göra något åt« och »det här är faktiskt bara jag som sitter och tänker på allt som jag tycker är dåligt med mig själv«. Ett visst mått av självkritik är nödvändigt, men det är skillnad på att vända den blicken mot texten och att vända den mot sig själv.

Så hur särskiljer du rösterna?

– Jag märkte tidigt i mitt skrivande att det gick väldigt mycket upp och ner hur jag kände mig. Vissa dagar tyckte jag att jag var världsbäst, vissa dagar att jag var fruktansvärt dålig. Men när jag gick tillbaka och läste, upptäckte jag att det ofta var svårt att se vilken dag jag hade skrivit vad. Det är väldigt subjektivt hur man upplever textkvaliteten i stundens hetta. Om jag har en dag nu när allt jag skriver känns skit, brukar jag inte tänka så mycket på det, utan gå tillbaka till texten några dagar senare då jag är mer balanserad.

Många pratar om betydelsen av deadlines – för en del är det en drivkraft, för andra en kvävande press.

– För mig är det väldigt viktigt med en deadline. Men jag får inte sätta den för tidigt. Jag måste ha en ganska lång period utan deadline, där jag är fri från press. Men sedan kommer det en punkt när jag måste ha en deadline för att det ska bli någonting. Det är ofta när det börjar sacka, någonstans i brytpunkten mellan fas två och tre. Det svåraste är när man enbart har sig själv att svara inför. Då får man på något sätt lura sig själv att tro att dead-linen är verklig.

Du har sagt att du aldrig börjar på ett nytt projekt innan du slutfört ett annat.

– Det är en ganska grundläggande mänsklig sak, att om man hela tiden följer lustimpulserna kommer man ingen vart. Det betyder inte att det inte ska finnas en lustaspekt i skrivandet – när jag väl påbörjar något nytt, då är jag väldigt fri och hoppar från ett avsnitt till ett annat om jag tröttnar på en scen eller person. Men i avslutningsfasen är det viktigt att hålla rent.

Har du några andra råd för att hålla skrivångesten i slutet stången?

– Jag tror det är viktigt att ha andra saker i livet som man tycker om att göra. Själv bor jag på landet i Cornwall, och håller på mycket med trädgård och odling, en bra kontrast eftersom det både är handfast och taktilt. Under många år var det enda jag gjorde att läsa och skriva. Rent fysiskt kraschar man. Många jag känner som skriver har alla möjliga krämpor – 26 år gammal med ryggskott och sådär. Det låter oromantiskt, men man måste tänka på ergonomin! Och ta hand om sig själv. Som vilket jobb som helst: om man inte sover och är glad blir det väldigt mycket svårare att skriva.