Smutsa ner dina hjältar

Osympatiska karaktärer kan bli fascinerande huvudpersoner – men risken finns också att deras beteenden stöter bort läsarna. Så här gör du dem möjliga att älska, trots deras brister.

För inte så längesedan verkade de flesta författare var överens: Det viktigaste är att huvudpersonerna väcker läsarens sympati.

Sedan hände något märkligt. Man började inse att »sympatisk« ligger ett knappt stenkast från »trevlig«, vilket i sin tur ligger farligt nära »tråkig«. Alla läsare uppskattar troligtvis inte att tillbringa 200–500 sidor med ett omoraliskt kräk, men de gillar heller inte att slösa tid på en oskuldsfull helyllefigur.

Sanningen är den att en huvudperson i en bok behöver vara intressant, eller ännu hellre fascinerande – inte nödvändigtvis behaglig. Det som gör karaktärer intressanta eller fascinerande är deras förmåga att överraska. En karaktär som är förutsägbar klarar inte att upprätthålla läsarens intresse en längre tid.

Utmaningen blir som störst när det gäller karaktärer med riktigt otrevliga egenskaper – ett våldsamt temperament, alkoholproblem, arrogans eller rentav kriminalitet. Sådant kan lätt väcka läsarnas motvilja. Och ändå har just sådana karaktärer blivit några av de mest fascinerande – och älskade – huvudpersonerna genom tiderna. Några av dem är Holden Caulfield i Räddaren i  nöden (en planlös, håglös och giftig cyniker), John Yossarian i Moment 22 (en bombfällare under andra världskriget som gör allt för att undvika strid), Dexter Morgan i Dexter-böckerna som sedan blev en TV-serie (en seriemördande son till en seriemördare) och Rachel Watson i Kvinnan på tåget (en självdestruktiv alkoholist).

Så hur lyckas man då skapa en sådan karaktär, som trots sina motbjudande sidor ändå vinner läsarnas hjärtan? Här följer några aspekter att ta hänsyn till.

 

Annons

Vår Frestelse att bryta mot reglerna

Vi intalar oss kanske att vi respekterar lagen och de som upprätthåller den, men det bor en liten skurk i oss alla. Det är därför vi har svårt att motstå den där sluga figuren som gärna tar tillfället i akt när en chans dyker upp (men som gärna undviker jobbiga sysslor) – så länge ingen kommer till skada. Vilket leder oss till två viktiga sanningar:

1. Vi bär på en underliggande insikt om att det är någon annan som satt upp reglerna, och att många av dem inte är till för att skydda oss utan istället för att kontrollera oss. Vår inneboende längtan efter frihet och självständighet gnager inför detta välvilliga men auktoritära tvång. Vi förstår instinktivt att syftet med »lagen« inte bara är ordning och reda, utan också anpassning, eller rentav förtryck. Misstanken om något ruttet i systemet, och att korruption snarare är regel än undantag, lurar djupt under ytan. Med det sagt så beundrar vi dem som vägrar att rätta sig i ledet.

2. Det finns en självklar begränsning i frestelsen att bryta mot reglerna: risken för att skada andra människor. Vi har inget emot att se en girig miljonär bli lurad på pengar eller en mobbare bli satt på plats, men empatin står i direkt förbindelse till offrets grad av oskyldighet. Drar man detta för långt tvingas man istället att väga upp med en god egenskap som bevisar att karaktären inte är helt igenom ett monster.

 

Motsägelsens makt

Av det sistnämnda kan en generell slutsats dras: Vi accepterar en rätt stor mängd otrevlighet hos en romanfigur så länge det balanseras upp med något som intresserar oss eller väcker empati.

I romanen Mod i barm (True Grit) använder författaren Charles Portis sådana motsägelser med perfekt fingertoppskänsla. Trots att jag-berättaren Mattie är så ung är hon både smart och hårdför när det kommer till affärer. Hennes medhjälpare LaBoeuf är modig, men också snobbigt utseendefixerad. Och sheriffen Cogburn, det feta enögda fyllot, är obeveklig, slug och visar mot slutet prov på stor tapperhet.

Dessa typer av motsägelser skapar automatiskt spänning och överraskning. Vi kan inte låta bli att undra vilket sorts psykologiskt lim som håller samman dessa till synes motstridiga egenskaper.

Annons

Detta gäller i synnerhet för sådana karaktärer som lätt går över gränsen – saknar de någon typ av försonande drag riskerar de att avskräcka läsarna.

För att hitta spännande kombinationer av egenskaper kan du fundera över följande:

 

Motstridiga influenser

Det är ett självklart faktum att vi alla är »olika saker för olika människor«. Vårt beteende på kontoret riskerar att få allvarliga konsekvenser om det ligger för nära vårt beteende i hemmet eller på den lokala puben. Undersök vilka olikartade miljöer din karaktär rör sig i och vilket beteende som uppvisas i var och en av dem. Du kan också fundera över vilka olika personer i omgivningen som försöker påverka karaktärens beteenden i olika riktningar. Låt dem fungera som djävulen på den ena axeln och ängeln på den andra vid avgörande valsituationer i berättelsen.

 

Konkurrerande attityder

Glöm inte bort att utforska dina huvudpersoners moraliska kompass och undvik att göra den alltför pålitlig i alla lägen. Undersök också vilka olika synsätt din karaktär kan ha på en och samma sak. Till exempel kan en karaktär betrakta oskyldighet hos någon som dumhet eller naivitet, medan samma egenskap hos en annan ses som något ädelt. Eller så kanske karaktären tror på både rättmätig hämnd och förlåtelse, men har svårigheter att välja mellan dem.

 

Hemligheter och svek

Hemligheter ger automatiskt ett djup hos en romanperson. Genast får personen både ett inre och yttre liv och det uppstår en intressant dynamik mellan vad som avslöjas och vad som döljs. Genom att få karaktären att bete sig på ett sätt som avslöjar hemligheten skapar du spänning. Ett utmärkt exempel är Maxim de Winter i Daphne du Mauriers Rebecca. Hans hemlighet, att han inte älskade sin avlidna hustru utan istället hatade henne så mycket att han ville mörda henne, skapar mystiska svängningar i humör och distans som Rebecca (och läsaren) finner både irriterande och obehagliga. Ändå är han hjältinnans upphöjda kärleksobjekt – hur kan det komma sig?

Motsägelser vittnar också om att det finns mer än en sida hos en person och avslöjar underförstått att den kan förändras. Läsare kan förlänga sitt tålamod avsevärt med en i övrigt hemsk karaktär om den också har förmågan att reflektera, lära sig av sina misstag eller slå in på en ny, trevligare väg.

 

Det motsägande exemplet: Antihjälten

Karaktärstypen som kallas »antihjälten« kräver egentligen en helt egen artikel. Det viktigaste för oss är dock att urskilja vilken nyckelegenskap som skiljer en antihjälte från en omoralisk huvudperson.

En karaktär som är full av fel och brister kan genom insikt förmås erkänna sin moraliska begränsning, se skadan som tillfogas jaget och andra, och rätta till sitt beteende. Denna förvandlingskurva är i själva verket kärnan i många berättelser som innehåller den karaktärstypen.

Antihjälten å sin sida står i mitten av en olöslig moralisk konflikt. Föreställ dig personen med en djävul och en ängel på vardera axeln där ingen lyckas få övertaget.

Homeros Odysseus är precis en sådan karaktär – han är kapabel till våghalsigt hjältemod, men visar också prov på svek, förräderi och feghet. Det är just den dualistiska naturen som fascinerar oss.   

På 1500-talet uppstod pikareskromanen i Habsburg, Spanien, och urtypen återfinns i Lazarillo de Tormes. Istället för ståndaktiga riddare och chevaleresk romans innehöll dessa romaner kringströvande skurkar och tjuvar, picaros, och berättelserna skildrade deras moraliskt tvivelaktiga, men aldrig explicit onda, handlingar. Pikareskromanens popularitet spred sig genom Europa och fick starkt fäste i England där den överlevde ända in på 1800-talet, i romaner med utsvävande hjältar som Tom Jones, Moll Flanders, Barry Lyndon och Martin Chuzzlewit.

Lord Byron erbjöd en annan variant av typen, inkapslad i dessa rader om pirathjälten i versberättelsen Korsaren:

Nog visste han för hvad han gick och gällde,

Men samma dom han om de andra fällde,

De skrymtarne, som hade till sin id

I smyg, hvad styrkan öppet kändes vid.

Detta för oss tillbaka till temat berättigade brott. När ett samhälles upphöjda ideal avslöjas tjäna enbart de korrupta uppstår ofta antihjälten som ett motgift till det sedvanliga hyckleriet. Genom att varken vara ond eller god, utan istället uppvisa en orolig kombination av båda läggningar, så verkar antihjälten mer genuin och övertygande än de fromma och förutsägbara karaktärerna som den rådande makten föredrar.

Antihjältens nyligen återuppstådda popularitet i teveformatet – personifierad i karaktärer som Tony Soprano, Jimmy McNulty, Patty Hewes, Don Draper, Nancy Botwin, Ray Donovan och Walter »Heisenberg« White – avslöjar inte bara ett behov av karaktärer med tillräcklig moralisk och psykologisk komplexitet för att kunna räcka flera säsonger av en serie. Den visar också på en nyfunnen medvetenhet om att flera gamla amerikanska värderingar (jämlikhet, godhet, anständighet) börjat klinga falskt och istället kryper aggression, fåfänga och girighet fram.

 

Väck empati genom begär, strävan och sårbarhet

På ett märkligt vis känner våra hjärtan nästan alltid för de som kämpar och strävar efter ett meningsfullt mål – även om det rör sig om en bankrånare.

I Moment 22 skapar John Yossarians målmedvetna försök att undkomma strid ett växande intresse hos läsaren, om inte bara för att han så enträget följer sin önskan att hålla sig vid liv till vilket pris som helst.

I Kvinnan på tåget irriterar sig läsarna initialt på Rachel Watsons berusade ältande medan hon färdas ombord på tåget, men snart omvärderar man henne, och det är tack vare hennes tydliga, om än hopplösa, önskan att återta, livet och kärleken som hon förlorat.

Att eftersträva något som kräver hårt arbete gör oss automatiskt sårbara på grund av risken att misslyckas. Den risken kan ta sig uttryck i flera olika former:

  • Fysisk (risk för att bli skadad)
  • Känslomässig (förlust av hopp, glädje, mening osv)
  • Relationell (risk för förlust av någon person)
  • Moralisk (risk för att åka fast)

Att undersöka vilka typer av risker karaktären kan möta är alltså viktigt för att väcka empati. Ju större riskerna är, desto större chans att läsaren bryr sig.

Ett annat beprövat sätt att väcka empati även för en avskyvärd karaktär är att ge den »ett barn eller en hund« – det vill säga något att bry sig om förutom sig själv. Vi bryr oss om sådana som bryr sig om andra.

Du kan också vända på detta. Vi känner vanligtvis starkare för en karaktär om en annan, mer sympatisk karaktär också gör det.

 

Tre grundläggande egenskaper

Det finns ytterligare tre egenskaper som kan få oss att förlåta en i övrigt kantig, irriterande eller rentav motbjudande karaktär:

  • Humor: Det är fantastiskt hur många hemska beteenden vi står ut med hos någon som får oss att skratta.
  • Livsglädje: Kärlek till mat, musik, konst, resor eller vilken attraktiv livsstil som helst kan ställa karaktären i trevligare dager. Den där obehagliga figuren är åtminstone inte bara en hatisk misantrop som gräver ner sig i sin egen bitterhet.
  • Självinsikt: Vi dömer inte karaktärer med förmågan att se klarsynt och ärligt på sig själva och sitt beteende lika hårt. Till och med en psykopat som Dexter Morgan blir mindre skrämmande när vi får ta del av hans detaljerade och fascinerande tankeprocesser.

Vikten av självinsikt bör inte underskattas. Saknas självinsikt är det tveksamt om en karaktär fylld av motsägelser kan eller kommer att förändra sig. En karaktär kan inte gå i en riktning som han eller hon inte kan se.

Men även om karaktären är oförmögen att ändra på sig så skapar det faktum att vi får kliva in i någons huvud en intimitet som är svår att motstå. Oavsett om tankarna uttrycks direkt till läsaren eller publiken (Richard III, Frank Underwood i House of Cards), i första person (Freddie Clegg Samlaren, Lou Ford i Mördaren i mig) eller i tredje person (Tom i Mr Ripley: En man med många talanger), så skapar intimiteten ett underförstått och oemotståndligt band till läsaren. Det är svårt att säga nej till en sådan inbjudan.

 

Värre eller värst

Vi accepterar ofta ett visst mått av ondska hos en huvudperson om den ställs mot någon som är ännu mer ondskefull.

Hela rånargenren bygger på att karaktärerna är skickliga yrkesmän som försöker vinna över en långt mer mäktig och omoralisk person eller organisation – en annan kriminell, en bank, ett försäkringsbolag. Här har dock rått vissa begränsningar: brotten rör sig alltid om pengar, inte misshandel eller onödig förödelse.

En av de främsta förnyelserna som tv-serien Dexter stod för var att den bröt mot denna oskrivna regel, men på ett acceptabelt sätt. Ja, Dexter är en seriemördare – men han har bara ihjäl andra mördare.

Detta påminner om något som man inom retoriken brukar kalla för patos, det vill säga ett sätt att få med sig publiken med hjälp av känsloargument.  Vi kan i vissa fall acceptera ett omoraliskt tillvägagångssätt för att vinna över en övermäktig fiende. Med andra ord: Ändamålet helgar medlen. Vi identifierar oss med den vanliga människans kamp och vi vet att världen inte är rättvis.

Denna typ av moraliskt argument färgar tydligt kriminalgenren noir, men också en rad pjäser, filmer och romaner skrivna i skuggan av den amerikanska depressionen och andra världskriget, allt från Postmannen ringer alltid två gånger till En handelsresandes död. En återkomst till tematiken uppstod under sent 60-tal och tidigt 70-tal med filmer som The King of Marvin Gardens, En satans eftermiddag och Chinatown, och återigen under 1990- och 2000-talet med romaner som Rött regn.

 

Från dygd till synd

En karaktär med en moralisk avsikt som går överstyr väcker lätt anstöt hos läsarna. Men det faktum att det är moral som är utgångspunkten för ett visst beteende visar på att karaktären kan rätta till problemen – om tillräckligt med självinsikt finns.

Här är några exempel på hur moraliska egenskaper kan tippa över kanten:

  • Karaktärens lojalitet tvingar hen att blunda för andra människors omoraliska handlingar.
  • Karaktärens mod och ambition leder till hänsynslöshet.
  • Karaktärens förkärlek för spänning och dramatik leder till missbruk av adrenalinkickar.
  • Karaktärens behov av struktur och ordning leder till en sträng och känslokall besatthet av regler.
  • Karaktärens övertygelse om sin egen höga moral gör hen blind inför sina egna dåliga handlingar.

Nyckelegenskapen hos en lyckad huvudkaraktär är att vara fängslande – inte trevlig. Genom att använda en eller flera tekniker ovan kan du få dina läsare att vilja följa en i övrigt vidrig person ända till slutet.