Fånga känslan och låt karaktärerna komma till liv

Du har handlingen klar för dig och vet vilka roller dina romangestalter ska spela. Men känner du dem? Genom en känslobaserad metod får du verktygen för att skapa karaktärer som träder fram, får liv och börjar agera på egen hand.

Exakt hur litteratur uppstår förblir något av en gåta, och det gäller även det märkvärdiga fenomen vi brukar kalla för romanfigurer eller karaktärer. Men det innebär inte att hantverket bakom är särskilt mystiskt. För visst kan det hända att en karaktär plötsligt står där fix och färdig, som en klar och tydlig vision sprungen ur djupet av din författarsjäl. I så fall är det bara att gratulera. Men i själva verket sker sådant väldigt sällan, och bakom de allra flesta minnesvärda romankaraktärer ligger ett omsorgsfullt utforskande av deras psyken och inre liv.

Det krävs en viss teknik för skapa karaktärer. Du behöver dyka ner i ditt undermedvetna, i minnet och fantasin, tills de vaknar upp, antar en tydlig form och – i allra bästa fall – börjar göra saker på egen hand.

Kan denna process – som är så avgörande för nästan vilken roman som helst – verkligen kokas ner till en enda metod? Ja, i någon mån kan den faktiskt det, det är min erfarenhet som både författare och skrivlärare. Hemligheten är att först förstå vad dina romanpersoner kräver av dig för att vakna till liv, och att därefter bestämma hur du bäst kan använda dina tillgångar för att ge dem vad de behöver.

FYRA GRUNDELEMENT för att skapa karaktärer

De mest övertygande romanfigurerna är de som framstår som både konsekventa och helgjutna men fortfarande har förmågan att överraska. I mitt eget arbete har jag märkt att hantverket bakom sådana fullt utvecklade karaktärer kan kokas ner till fyra grundläggande element: En drivkraft, önskan, ambition eller mål; en hemlighet; en paradox; och sårbarhet. Låt oss ta en närmare titt på vart och ett av dessa element.

Lästips! Varför lägga veckor på att skapa ett helt liv åt var och en av dina karaktärer? Det viktiga är ju inte vad de är – utan vad de gör, speciellt med och mot varandra.

1. En drivkraft, en längtan, ambition eller mål

Annons

Den mest grundläggande sanningen bakom att skapa karaktärer är att din romanperson måste vilja något, och ju starkare den viljan är desto starkare blir det följande dramat. Det beror på att önskemål och begär i sig själva utgör en källa till konflikt, vilket är det ursprungliga grundmaterial som karaktärer byggs av.

Ta till exempel en av den amerikanska litteraturens allra mest minnesvärda karaktärer – Blanche Dubois i Tennesse Williams Linje Lusta. När berättelsen börjar har Blanche förlorat familjens gård och har ingenstans att ta vägen. I sin desperation har hon åkt till New Orleans för att söka upp sin syster, Stella, och be om husrum.

Detta är en perfekt demonstration av hur du bara genom att ge en karaktär ett djupt liggande behov eller en tillräckligt stark önskan, automatiskt kan skapa konflikt. Världen är nämligen inte konstruerad för att uppfylla våra behov och önskningar på det smidiga sätt vi kanske hoppades.

2. En hemlighet

För din romanperson kan en hemlighet vara en särskild böjelse eller svaghet, som till exempel en psykologisk disposition för oärlighet, våld, sexuella utsvävningar eller missbruk av alkohol eller narkotika. Det kan också vara en händelse i det förflutna, som om den avslöjades skulle kasta omkull karaktärens plats i tillvaron, bland arbetskamrater, grannar, vänner, familj, älskare. Hemligheterna skvallrar om vad våra karaktärer har att förlora, och varför.

Får att åter ta exemplet med Blanche Dubois – hennes hemlighet är att hon på grund av alkohol och olämpliga sexuella förbindelser blivit så känslomässigt och psykiskt instabil att hon inte lyckats behålla familjens gård.

För att förstå hur hemligheter fungerar räcker det att gå till oss själva. Vi känner ju till våra egna, och om vi är insiktsfulla förstår vi också hur de påverkar vårt beteende – och mer specifikt – hur rädda de gör oss.

3. En paradox

Vi känner alla till personer som är både blyga och oförskämda, elaka men roliga, intoleranta men omtänksamma. Den här sortens komplexitet, som särskilt tycks komma till uttryck i stunder av stress eller konflikt, skapar en inneboende oförutsägbarhet hos en person. Hennes beteende har förmåga att överraska på ett sätt som håller läsarna fängslade och får dem att undra vad som ska hända härnäst.

Annons

Våra känselspröt är inställda på att reagera på avvikelser – saker som inte riktigt passar in, som inte stämmer eller bara innebär någon sorts förändring. Det är något som evolutionen utrustat oss med; det hjälper oss att upptäcka faror i vår omgivning. Men det gör oss också uppmärksamma på allt annat som sticker ut från mönstret; motsägelser och paradoxer innebär att det finns något vi inte riktigt kan förutse, en gåta, en överraskning.

Lästips! Är alla romaner karaktärsdrivna? Och hur viktigt är det i så fall med unika romanfigurer som sticker ut från mängden? Vi frågade fyra förläggare vilka litterära figurer de går igång på.

Låt oss se hur detta tillämpas på Blanche Dubois: Hon är desperat och bräcklig, hopplöst självupptagen, med alkoholistens hela register av förnekelse och vanföreställningar – men hon är också våldsamt stolt och utrustad med en överraskande hårdhet.

Det är paradoxer som dessa som automatiskt väcker en läsares intresse.

4. Sårbarhet

Ingenting knyter oss så starkt till en karaktär som hennes sårbarhet. Det är en grundläggande mänsklig instinkt – när människor framstår som utsatta eller i behov av hjälp, dras vi reflexmässigt till dem. Ibland kan vi också reagera med avståndstagande eller rädsla, men även det är ett symptom på samma sak: en annan person som utsätts för skada triggar igång en stark reaktion hos oss.

En karaktärs sårbarhet kan ha att göra med hennes hemligheter – hon är rädd att bli avslöjad. Eller så bottnar den i hennes behov eller önskemål, för som vi alla vet kan ett starkt begär göra oss nakna på ett väldigt fundamentalt sätt. Hos dina karaktärer kan den inneboende ambitionen och det fokus som finns i en stark längtan också antyda någon form av inre styrka, samtidigt som det gör dem sårbara och utsatta för risken att berövas det de mest av allt vill ha.

Blanche Dubois desperata behov att hitta en trygg plats gör henne sårbar, men det gör även allt det tarvliga i hennes hemligheter, som hotar att tillintetgöra henne av skam om de skulle avslöjas. Med andra ord: Behov och önskemål, hemligheter, paradoxer och sårbarhet är nästan alltid sammankopplade med varandra.

METODER TILL FÖRDJUPAD P­ERSONGESTALTNING

Ofta uppstår romanfigurerna hos oss för första gången när vi utarbetar idén till en berättelse eller intrig. Men karaktärer som växer fram ur en intrig eller plot kan ofta bli platta eller tvådimensionella; det beror på att deras funktion i detta tidiga skede snarare är att fylla en roll än att agera som självständiga personer med behov, rädslor, svagheter och bekymmer ”utanför berättelsen”. Övertygande romangestalter är inte kuggar i din berättelses maskineri; de är mänskliga varelser som råkar ut för berättelsen.

Naturligtvis finns det också berättelser som börjar med karaktärerna. Då växer berättelsen fram ur utforskandet av deras behov, deras hemligheter och motsägelser, eller ur något problem de ställs inför. Tricket här är att se till att det finns en fungerande dramaturgi och att berättelsen inte slingrar sig fram utan tydlig framåtrörelse.

Men det vanligaste, särskilt inom genrelitteraturen, är nog ändå det förstnämnda, det vill säga att romanprojektet börjar med en idé till en historia, varpå karaktärerna behöver få kött och blod för att inte förbli funktionärer i ett intrigbygge. Det är en utmaning. Man kan ibland fråga sig hur många unika och minnesvärda karaktärer det egentligen går att skapa enligt konceptet svårmodig poliskommissarie – och ändå verkar ytterligare ett par stycken hitta sin plats på pockethyllorna varje år.

Det kräver skicklighet och insikt att gjuta liv i de vanligaste standardfigurerna, något som alltför ofta förbises av dem som ser ner på genrelitteratur.

Så hur kan du fördjupa och skapa karaktärer som finns där för historiens skull snarare än för sin egen skull? Eller som av någon annan anledning saknar den särprägel, trovärdighet eller kraft som är nödvändig för att engagera läsaren (och författaren)?

Den bästa inspirationen kan vi ofta hämta inifrån oss själva och ur de erfarenheter vi haft av andra människor i våra liv.

Lästips! En intressant huvudperson bör varken vara en ängel eller fullständigt odräglig. Så här lyckas du med balansgången.

 

Karaktärer ur verkliga livet

I slutet av sitt liv skrev John Updike en dikt med titeln Peggy Lutz, Fred Muth, där han tackade sina barndomsvänner och gamla klasskamrater – såväl ”skönheten” som ”översittaren” och ”tjockisen” och många fler – för att de försett honom med alla de människotyper en författare behöver för att skapa karaktärer.

Och så är det, oavsett hur lite vi tänkt på dem så är våra hjärnor och hjärtan befolkade av alla karaktärer vi någonsin kommer att behöva. De finns där som ett grundmaterial, även om vi kan komma att plocka isär dem och arrangera om bitarna i helt nya variationer.

För att få en uppfattning om den potential som finns här – börja med att fundera över nedanstående verkliga personer i ditt liv. Skriv ner deras namn, fixera dem i ditt huvud, återkalla några detaljer i deras liv, deras fysiska utseende, hur de påverkade dig, något annat som du tror skulle kännas relevant om du behövde beskriva dem för någon som inte redan kände till dem:

• En familjemedlem du står särskilt nära.

• En familjemedlem som du distanserat dig från eller rentav ogillar.

• Din bästa barndomsvän som du förlorat kontakten med.

• Din bästa barndomsvän som du fortfarande har kontakt med.

• En främling som korsade din väg i förra veckan.

• En person du känner personligen och beundrar.

• En person du känner personligen och fruktar.

• Kärleken som försvann.

Lästips! Det sista du vill är att dina romanpersoner tråkar ut läsaren. Så vilka misstag bör du undvika? Vi frågade förläggarna.

• Kärleken du önskar hade försvunnit.

• Din första kärlek.

• Din största kärlek.

• Din största nemesis i barndomen.

• Din största nemesis i vuxen ålder.

• Den person i din barndom som besvärade dig mest.

• Den person i nutid som besvärar dig mest.

• Din favoritgranne.

• Din sämsta granne.

• Din bästa arbetskamrat.

• Din sämsta arbetskamrat.

• Brevbäraren eller någon annan som du har att göra med dagligen utan att känna.

• En äldre person som har inspirerat dig.

Lästips! Så här kan du fånga karaktärernas innersta längtan och göra den till berättelsens motor.

• Ett barn som fascinerar dig.

Någon du är hemligt förälskad i eller sexuellt attraherad av.

• Någon du tror är hemligt förälskad i dig.

• En person som trodde på dig.

• En person som aldrig trodde att du skulle göra något av värde.

• En person vars liv du aldrig skulle byta mot ditt eget.

Listan kan så klart göras längre och begränsas bara av din egen uppfinningsrikedom. Men att skriva ner en sådan lista ger dig ett större urval av karaktärer än du från början kunde föreställa dig att du hade tillgång till. Ibland hamnar vi oavsiktligt i gamla hjulspår, där vi beskriver olika variationer av samma karaktär om och om igen – den dominerade föräldern, den efter­hängsne älskaren, den lismande bedragaren, den ensamma fastern. Det värdefulla med verkliga människor som vi känner är att vi ser dem bortom stereotyperna, lika levande och specifika som du önskar att dina romanfigurer ska bli.

Avgörande känslomässiga ögonblick

Naturligtvis vet vi en hel del om de människor vi har omkring oss, men inte allt. Hur bra råmaterial de än kan erbjuda för att skapa fiktiva karaktärer, behöver de också kompletteras och byggas på. Du kommer att behöva använda ditt eget liv, åtminstone som en start, för att komma ner på djupet och utforska dina romanpersoners inre liv.

Det förvånar mig ofta hur författare, särskilt unga författare, helt missat möjligheten att utforska sina egna känsloliv när de ska skapa karaktärer. Några av de viktigaste känslomässiga ögonblicken i din romanpersons liv – och ditt eget – är:

• Det mest skräckfyllda ögonblicket

Detta är kanske den allra viktigaste känslomässiga triggern, eftersom nästan alla våra begränsningar, misslyckanden, frustrationer och besvikelser – och därmed hemligheter och sårbarheter – kan spåras tillbaka till någon form av grundläggande rädsla.

• Det modigaste ögonblicket

Lästips! En berättelse där karaktärerna inte genomgår en utveckling kommer snart att skrumpna ihop och självdö. Så här tar du med dina huvudpersoner på en resa som kommer att få läsarna att jubla.

Det kan handla om rent fysisk tapperhet, moralisk ståndaktighet eller att inte vika sig när man ställs inför något man fruktar.

• Det sorgligaste ögonblicket

Tänk: Död, förtvivlan, förlust.

• Det lyckligaste ögonblicket

Det är märkligt hur otydliga och avlägsna sådana lyckliga ögonblick kan verka. Vid vilken fas i din romanpersons liv (eller ditt eget) inträffade detta gyllene ögonblick? Vad har hänt sedan dess?

• Det största misslyckandet

Usch, jag vet, men undvik inte detta ögonblick: ur en författares perspektiv är det rent guld (precis som alla våra våndor, bedrövelser, pinsamheter och klantigheter – ta vara på dem).

• Det mest skamfyllda ögonblicket

Skam är kopplad till vår självbild, och detta ögonblick är någon gång då denna självbild raserats inför andra.

• Det djupast skuldtyngda ögonblicket

Detta involverar någon form av överträdelse av en moralisk princip. Sådant kan även få oss att skämmas, men skuld involverar dessutom att man medvetet har gjort något fel.

• Det mest förlösande ögonblicket av förlåtelse

Om du någon gång har blivit förlåten för en stor försyndelse har du knappast glömt det. Det handlar om känslan att få en ny chans och att återfå platsen hos någon viktig person i ditt liv.

Lästips! Så här skapar du en alldaglig och alldeles vanlig seriemördare. Betydligt mer unik och läskig än alla klyschiga superskurkar du läst om under de senaste 30 åren.

När jag använder den här övningen i min undervisning har jag märkt att vissa elever fastnar på ord som ”största”, ”lyckligaste” och ”sorgligaste”. Undvik att haka upp dig på sådant, och tänk dig det i stället som ett ögonblick (av flera möjliga) som haft särskilt stor betydelse i någon av kategorierna.

Att gräva i ditt eget liv kommer så klart inte att ge dig en fullständig karta över dina karaktärers inre liv, såvida du inte skriver självbiografiskt. Snarare kan dessa ögonblick fungera som en sorts prövostenar, ingångar för att börja utforskandet av liknande ögonblick i dina romanpersoners liv – en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för trovärdig persongestaltning.

Vart och en av dessa ögonblick aktualiserar någon form av sårbarhet eller hemlighet, kanske en längtan, eller rent av en paradox, helt beroende på sammanhanget.

Genom att föreställa dig dessa scener i dina karaktärers liv, efter att först ha undersökt dem i ditt eget liv, får du avgörande insikter om de episoder som format deras känsloliv. Detta gör att de träder fram som mer levande i ditt huvud, och förhoppningsvis även i din text.

Målet är att få en så intuitiv förståelse av dina romanpersoner att de verkar kapabla att agera på egen hand. När det händer – och som jag sa i början, det är något av ett mysterium exakt hur och varför det sker – antar skrivandet närmast formen av en dialog. Där tar också berättelsen form – genom de frågor du ställer och de svar du får av dina karaktärer: Vart är du på väg? Varför? Hur ska du ta dig dit? Tillsammans med vem? Vem kommer du att ha blivit när resan är över?

Rekommenderas för dig