Foto: Kim Svensson

Grunderna för att skriva noveller

Novellen brukar betraktas som det klassiska övningsstycket, men den är också mycket mer. Att skriva noveller handlar om ekonomi och skicklighet – att på begränsat utrymme använda allt du kan om scener, gestaltning och personteckning. Författaren och skrivarläraren Sören Bondeson guidar dig genom grunderna till stora berättelser i det lilla formatet.

Jag är förtjust i noveller. Kanske beror det på att min första bok var en novellsamling. Den kom ut 1989, var skriven på en skrivmaskin av märket Olivetti och tog tre, fyra år att skriva. Innan dess hade jag försökt skriva romaner och dikter i tio år med resultatet att jag kunde tapetsera en toalett med refuseringsbrev. Och jag håller med de som skickade refuseringsbreven: Det jag skrev var bara skräp.

Men skam den som ger sig och det var när jag började skriva noveller som mitt skrivande började stämma. Novellens format gjorde att jag upptäckte vissa skrivtekniska knep och kunde greppa någorlunda vad jag höll på med.

Jag började förstå vad som är en scen och vad den skulle innehålla, att man kunde avgränsa vissa saker som man skrev, och vilka miljöer och platser jag skulle skriva om.

Novellformen gjorde helt enkelt att jag lärde mig att skriva prosa.

Lästips! Novellen är perfekt för den som vill testa att skriva en berättelse utan att kasta sig in i ett flera år långt romanprojekt. Men hur gör man? Här har vi på Skriva satt samman ett paket av artiklar, inspiration och handfasta råd!

 

Annons

Vad som definierar en novell, och särskiljer den från en roman, är svårt att ge något exakt svar på. Det vanligaste svaret är att novellen är mellan två sidor upp till sextio sidor lång. Det finns dock noveller så långa som 120 sidor, till exempel skrev Tjechov noveller med sådant omfång. Då används också begreppet kortroman, där sidantalet brukar landa på mellan 50 och 120 sidor. Exempelvis brukar Den gamle och havet av Ernest Hemingway och Dvärgen av Pär Lagerkvist klassas som sådana.

Man kan alltså konstatera att en novell till skillnad mot en roman är en kortare berättelse, och med det följer andra förutsättningar.

I en roman är utgångspunkten att utveckla och fördjupa karaktärerna, kanske beskriva ett längre tidsförlopp eller ge en bred samhällsbild. Omfånget kan rymma en eller flera människors utveckling, och det går att använda sig av en mer komplicerad berättarteknik där till exempel flertalet perspektiv driver berättelsen framåt.

När det kommer till att skriva noveller är det centrala ordet antydan.

Man har inte utrymme att fördjupa karaktärerna eller miljön, men läsaren måste ändå bli intresserad av personerna i berättelsen. Däri ligger utmaningen. Det handlar om att ge ett djup i karaktärerna på bara ett par meningar, att kort lyckas formulera något som antyder vad det är för slags människor det handlar om.

 

En annan skillnad är att en novell ofta är en avgränsad händelse, och det handlar om att hitta just den där egenartade situationen, och ladda den med något intressant där en utveckling eller något specifikt visas. Jag kallar sådana noveller för Novell med en scen. Författaren skildrar alltså bara en tidsbegränsad händelse där en eller flera personer befinner sig.

Vidare finns det noveller med flera scener. Man kan kalla dem för miniromaner. Där kan man befinna sig i en längre tidsperiod, vara på flera olika platser, och hoppa framåt och bakåt i tiden. En sådan novell behöver ett omfång på minst femton sidor. Där har man också möjligheter till en mer omfattande intrig.

Annons

Novellen är genreöverskridande och finns i vitt skilda former, allt ifrån samtidsskildringar och kriminalnoveller till skräcknoveller och science-fiction.

Lästips! Släpp konventionen, glöm romanen och skriv något helt annat!

I en novellsamling låter man ibland texterna samlas under ett övergripande tema eller ämne. Kanske utspelar de sig på en viss plats, handlar om människor med någonting gemensamt, eller utgår ifrån samma idé.

Här får du fem viktiga steg till att skriva noveller.

 

Steg 1: Scener

För att skriva noveller gäller det att bli medveten om vad som är en scen och hur man utnyttjar den till fullo. En scen är en händelse i en text som avgränsas av tid eller plats. En scen kan också vara en sammanfattning av ett längre tidsförlopp. Den kan börja hur som helst och se ut på olika sätt men man kan urskilja två grundmodeller:

Avbildande scen: I en sådan scen försöker författaren vara på plats i det som sker. Läsaren är närvarande direkt i handlingen. Här är ett exempel hämtat ur Cecilia Davidssons novell Ett märkligt fruntimmer:

Vi stod framför det igenbommade strandfiket och iakttog ett par svanar som rultade runt i den uppspolade tången tills de trampade ut i vattnet igen och började simma mot Ryssön.

”Vi följer efter”, sa hon och började gå mot stenbryggan som förband ön med fastlandet.

”Ska vi inte gå tillbaka?” protesterade jag. Vi hade redan varit ute i en timma och jag såg fram emot att återvända till sängen.

Berättande scen: Till skillnad från att vara direkt på plats, återger författaren vad som hänt. Läsaren är indirekt på plats. Följande exempel är taget ur Hans Gunnarssons novell Härlig är jorden:

Först orgeln, sen hans tokiga fru. Sedan både och. Det var som askan i elden, rena ekluten. Tokig förresten, det var väl bara förnamnet. Här handlade det om en helknäpp, fullkomligt rubbad människa, antagligen direkt hemkommen från hospitalet – en människa som var i färd med att förstöra våra liv. Bara genom sina läten. Man såg henne nästan aldrig, bara hörde hennes kraxande genom väggen eller ute på altanen, vilket gjorde det hela ännu mera obehagligt. De få gånger man fick en skymt av henne drog hon sig skyggt undan, men Larsson hade haft rätt i sin iakttagelse: hon såg lite grann ut som en ödla i ansiktet. Och det gjorde ju knappast saken bättre.

När man arbetar med berättande scener är det nödvändigt att man hittar detaljer som skapar närvaro hos läsaren. Här finns flera stycken, till exempel att hon såg ut som en ödla i ansiktet och hennes kraxande läten.

En novell kan till exempel först börja med en avbildande scen, sedan fortsätta med en berättande scen för att sammanfatta vad som händer under en viss tid och sedan åter gå in i en avbildande scen.

Lästips! Vill du skriva novell? Här är allt du behöver veta för att vässa dina alster.

Tänk på att varje scen har ett syfte eller en funktion för att bygga upp en scen längre fram i berättelsen.

En scen bör inte vara alltför kort. Det tar bort närvaron i texten.

 

Steg 2: Gestaltning

Även i en novell behövs persongestaltning och korta miljöbilder. Det handlar som alltid i litteratur om att levandegöra och skapa stämning. Utan de här komponenterna blir det bara torr information. Ett upprabblat händelseförlopp är ingen upplevelse för läsaren.

Det är här en bra novellförfattares skicklighet sätts på prov. På några få rader ska man gestalta en människa som engagerar läsaren, antyda bakgrund, inre drivkraft och en förtätad stämning. Ju kortare novellen är, desto mindre plats finns det till att göra människorna levande. De tre verktyg man har när man skapar personer i en prosatext är:

  • Den inre monologen, som beskriver tankar och känslor.
  • Karaktärens handlingar.
  • Karaktärens bakgrundshistoria som är med och påverkar individens handlingar och tankar.

Ett vanligt missförstånd är att det är lättare att göra en kort text än en lång text. Men att skapa stämning och miljö genom några exakta meningar är en svår utmaning. Det gäller att hitta någon detalj i miljön att ta fasta på eller lägga ihop miljö- och persongestaltning i ett par meningar för att ge en snabb bild.

Här kommer ett exempel från en av min egna noveller, Sent på förmiddagen. Syftet är att snabbt teckna en bifigur, polisen Stadig, som bär på en sorg, och samtidigt få in vädret och stämningen utanför. Allt sker på några rader:

Stadig såg ut genom fönstret. Det snöade ymnigt och hade gjort så i tre dagar. Stadig fäste blicken på prästen som just kom ut från kyrkan och kom att tänka på begravningen av sin femårige son förra vintern. Snön hade fallit tät då också.

 

Steg 3: Dialog

Dialog kan också med fördel användas i persongestaltningen när man ska skriva noveller. Karaktärerna i novellen börjar helt enkelt prata och då lösgörs olika processer: de gör dumheter, ljuger, undviker konfrontationer och framkallar aggressioner.

Dialogen genererar reaktioner mellan människor, relationer uppstår eller upphör. Dess funktion är också att skapa stämning och sammanfatta tidigare händelser som författaren valt att inte gestalta. I noveller är det effektivt att låta människor antyda en bakgrund eller något som är centralt för att de befinner sig just i den situationen som författaren vill beskriva. Ett exempel är Ernest Hemingways novell Snön på Kilimanjaro som börjar just med en dialog:

Lästips! Vissa ser novellen som framtidens format, men sett till utgivningen ligger den fortfarande långt efter andra genrer. Vi frågade fem förläggare om hur de egentligen ser på noveller.

”Det bästa med det här är att det inte gör ont”, sa han. ”Det är därigenom man kan veta att det har börjat.”

”Är det säkert att det inte gör ont?”

”Absolut. Fast jag tycker att det är tråkigt med lukten. Det måste vara obehagligt för dig.”

”Säg inte så där! Snälla du, säg inte så där.”

”Titta på dem”, sa han. ”Undrar om det är synen eller lukten som drar dem hit?”

Tältsängen där mannen låg stod i den vida skuggan av ett mimosaträd och när han såg ut mot det skarpa ljuset över slätten satt tre av de stora fåglarna där och kurade motbjudande, medan tio, tolv andra seglade omkring uppe i luften och drog ilande skuggor över marken när de gled förbi.

Här smygs den inre och yttre konflikten in direkt. Mannen har fått kallbrand, kvinnan är orolig och vill inte prata om hans läge där han kanske dör. Gamarna cirklar runt paret där de befinner sig på den Afrikanska savannen.

En väl genomförd dialog infriar känslan hos läsaren att det som sker i texten är autentiskt. Men en skriven text kan aldrig vara som ett riktigt samtal. Den kan bara härma människor som talar. Därför ska en dialog i en litterär text inte ha för rak linje, bli för förutsägbar.

I ett vanligt samtal avbryter människorna varandra, byter spår och återkommer till saker som de talat om tidigare. För att få en dynamisk dialog bör man se till att härma just de här sidorna i den verkliga dialogen. När man skriver dialog finns det tre grundpositioner:

  • Direkt dialog, som används främst till att föra ut information och skapa framåtrörelse.
  • Undvikande dialog, som beskriver hur människor talar förbi varandra, försöker kringgå känsliga ämnen och frågeställningar samt när människor inte talar sanning.
  • Symbolisk dialog, när karaktärerna pratar till varandra genom bilder och ting omkring dem. Det personerna i texten förefaller prata om är i själva verket något annat.

Det kan tilläggas att alla dessa typer av dialoger förekommer i det verkliga livet. Noveller har en tradition att arbeta mycket med undertext. Det innebär att lämna över så mycket som möjligt till läsaren, och är alltså det som så att säga står mellan raderna. Det är just i dialogerna som undertexten framträder när man använder sig av undvikande och symbolisk dialog.

 

Steg 4: Perspektiv

Man kommer aldrig undan detta med att ha rätt perspektiv. Fördelen med att skriva noveller är att man inte lika ofta kör ner i perspektivdiket som när man skriver romaner. Kanske är anledningen att man helt enkelt inte hinner göra fel. I korta noveller brukar man hålla sig till bara ett perspektiv. Men det är ändå en fördel att ha koll på den här beståndsdelen i prosaskrivande.

Lästips! Oline Stigs noveller handlar om relationer, barndom och avgörande brytpunkter i livet. Stora berättelser som skulle kunna sträcka sig över hundratals sidor. Men som oftast ryms på ryms på mindre än trettio.

1:a person (jag-perspektiv) är tryggt, här kan det aldrig uppstå några misstag eller tokerier. Du är i huvudpersonens huvud hela tiden. Det är som i verkligheten, jaget kan inte hoppa in i någon annans tankar.

3:e person (han/hon) har fördelen att du kan gå in i flera personer och närma dig händelser från olika synvinklar. Nackdelen är att det lätt kan bli fel. Det vanligaste misstaget när du skriver noveller är att du lägger dig för nära perspektivet i en person och hastigt går över i en annan.

Tänk på att så fort en människa tänker eller känner är han/hon en perspektivperson. Här kommer ett exempel, början på novellen El Paso av Jayne-Anne Phillips:

Jo, jag mötte den där gamle smutsige farmaren på en bar kvällen före. Sa att han sålde sin lastbil billigt och att jag kunde komma ner till La Rosa och hämta den. Tre hundra dollar, sa han och så dålig är den inte heller, men det var bäst att jag slog till med en gång. Så jag liftade ner en söndagsmorgon. Där fanns tre smutsiga gator och de hade var sin lerkyrka som stod och ringde med mörka klockor. Jag fann honom på gårdsplanen där han stod och vred halsen av en kyckling, snabbt gick det och han avslutade sitt verk innan han tittade åt mitt håll.

För att lägga in en extra ton åt jaget sätter också Jayne-Anne Phillips in ett ”Jo” i början. Då blir upplevelsen ännu mer att författaren riktar sig till läsaren.

Ett annat exempel hämtar jag från Richard Fords novellsamling Vinterfiske där han använder sig av ett effektivt grepp. Författaren lägger ut jag-perspektivet som att: Nu ska jag berätta en historia som hände mig en gång i tiden.

Det här är ingen munter historia. Jag varnar er.

Min far var en karl som hette Jack Russel, och när jag var pojke i början av tonåren bodde vi tillsammans med min mor i ett hus öster om Great Falls i Montana.

I en novell med bara en scen är det bättre att bara ha ett perspektiv eller använda sig av 3:e person allvetande perspektiv. Positionen är här att berättaren ser, vet och känner allt. Berättaren har tillgång till karaktärernas bakgrund och kan även kommentera kommande händelser. Rösten i det här perspektivet är stark, hon/han tar så att säga befälet över historien. Det här exemplet är hämtat från Ferdinand von Schirachs novell Igelkotten. Observera distansen och den övergripande blicken och rösten i detta perspektiv:

Domarna satte på sig ämbetsdräkterna ute i samtalsrummet, en av nämndemännen kom några minuter för sent och domstolsvakten byttes ut efter att ha klagat på tandvärk. Den åtalade var en grovt byggd libanes, Walid Abou Fataris, och han teg redan från första början.

 

Steg 5: Slutet

Det är nära nog omöjligt att säga hur en novell ska sluta. Varje situation har sitt slut och skrivandets konst är ingen exakt vetenskap. Men jag ska försöka mig på några tankar i frågan. Jag tror inte särskilt mycket på att knyta ihop historien därför att det lätt blir övertydligt och konstruerat och läsaren kan uppfatta det som att den som skrivit novellen gjort sig till just för att få ihop det hela.

Lästips! »Är det meningslöst att lägga sin energi på noveller? «

Jag tror att man som författare ska glida ur novellen, men att en del situationskapande frågetecken måste rätas ut. Man kan inte fullständigt lämna läsaren i sticket – något måste ha blivit klargjort, även om allt bara fortsätter efter att berättelsen stängts ned. Efter den sista meningen ska läsaren ha kvar något som den själv kan gå och undra över: Vad hände sen? Hur gick det med just den detaljen? Varför gjorde hon/han så?

Novellen är ett utmärkt sätt att lära sig skriva och många stora romanförfattare har börjat med att skriva noveller. Det är ett sätt att bli skicklig på att skapa bra scener, man lär sig att inte fara iväg i situationerna och att skapa djup och skärpa i karaktärer och miljö utan att vara omständlig. Ibland är det också bra att återvända till novellen för att nå skärpan i sitt skrivande.

När man skrivit en novell känner man ofta att man vill skriva en till. Fortsätt leta efter nya historier och situationer, och när du nått ett antal berättelser på bortåt 150 sidor har du en novellsamling. Till skillnad mot en roman där man ofta tröttnar, efter låt oss säga femtio, sextio sidor, är novellen övergripbar och känns inte oöverstiglig.

 

Lästips för dig som vill skriva noveller

Klassiker

  • Giovanni Boccaccio, Decamerone
  • Edgar Allan Poe, Samlade noveller
  • August Strindberg, Samlade verk
  • Guy de Maupassant, Hemgiften och andra noveller
  • Agnes von Krusenstjerna, Händelser på vägen
  • Selma Lagerlöf, Osynliga länkar
  • Hjalmar Bergman, Historietter

Moderna klassiker

  • Dylan Thomas, Porträtt av konstnären som ung valp
  • Lars Ahlin, Inga ögon väntar mig
  • Sina Aronsson, Sång till Polstjärnan
  • Thorsten Jonsson, Fly till vatten om morgon
  • Albert Camus, Landsflykten och riket
  • Ernest Hemingway, I vår tid
  • Stig Dagerman, Nattens lekar

Nutida

  • Jayne-Anne Phillips, Svarta biljetter
  • Richard Ford, Vinterfiske
  • Raymond Carver, Genvägar (Short Cuts)
  • Ferdinand von Shirach, Brott/Skuld
  • Cecilia Davidsson, En av dessa nätter
  • Jonas Karlsson, Det andra målet
  • Klas Östergren, Med stövlarna på och andra berättelser
  • Ninni Holmqvist, Kostym
  • Jerker Virdborg, Landhöjning två centimeter per natt
  • Erik Grundström, Otro
  • Anna Schulze, Brist
  • Hans Gunnarsson, En kväll som den här
  • Sören Bondeson, Sent på förmiddagen

 

Mer om konsten att skriva noveller:

Så skriver du noveller

Varför är intresset för noveller så lågt?