Bland de många sagor jag fick höra som barn, var det en som bet sig fast särskilt starkt. Det var en sedelärande historia som handlade om en elak änka som bodde i en hydda djupt inne i skogen med sina två döttrar – den ena var godheten själv, den andra lika hemsk som sin mamma. Mamman favoriserade den dotter som liknade henne själv, och tvingade den snälla att varje dag hämta vatten från en källa långt borta.
En dag när dottern kånkade på sina hinkar dök en krokig gammal häxa upp och bad om något att dricka. Dottern bjöd artigt på en slurk, varpå häxan visade sig vara ett magiskt naturväsen som utlöste en trollformel: Varje gång den goda systern talade, föll blommor och vackra ädelstenar från hennes läppar. Flickan sprang hem för att berätta de goda nyheterna, medan tjusiga saker sprutade ur hennes mun för varje ord. Den giriga mamman ville att hennes andra dotter skulle få samma gåva och beordrade henne genast att bege sig till källan för att ge den gamla häxan ett glas vatten.
När den gräsliga dottern kom dit, dök istället en vacker dam i prålig klänning upp och bad om vatten. Flickan blev sur och påpekade att damen lätt kunde ösa upp sitt eget vatten. Varpå det ständigt skiftande naturväsendet slungade en förbannelse som fick ormar och slemmiga grodor att falla från den elaka flickans mun när hon pratade.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.