Dialoger som dissekerar våra liv

Hon och Han. Och allt de säger varandra. Eller inte lyckas säga varandra. Emma Hamberg söker efter de laddade samtalen.

Två av mina stora passioner: andras relationer och dialogerna som utspelar sig mitt i det svirret. Jag vet inte hur många skrivböcker jag har hemma, fullklottrade med dialoger jag snappat upp på bussen eller från samtal som nått skenande höjder under en sen middag. Jag har noll poäng från högskolan, har inte gått en enda skrivarkurs men är däremot extremt välutbildad i tjuvlyssning och att läsa mellan raderna. Ibland undrar jag när min doktorshatt från dialoguniversitetet ska dimpa ner. 

I min senaste bok, som helt och hållet bygger på mitt liv, har jag bara använt dialog från verkligheten. Som jag skrivit upp. Eller lajvat i efterhand. Som en surrelistisk déjà vu. Ja, jag spelade upp gamla situationer med mina högst levande bokkaraktärer. Vi försatte oss mentalt i den situation vi försökte minnas och började prata som om vi var där. Ibland blev det ganska jobbigt. Som när jag bad min yngsta dotter minnas Bråket. Då jag mitt i natten kom hem lite väl rund under fötterna, och med min nya förälskelse dessutom, Vi började nästan bråka igen när vi gick tillbaka till känslan. 

– Jag ber om ursäkt för det här med Patrick igår. Det har jag gjort tusen gången, och jag gör det igen. FÖRLÅT! Jag ska aldrig göra så igen. Aldrig. Det var dumt, dumt, dumt. Fattar verkligen att du är arg över det. Men det är inte helt lätt att inte få vara borta och inte få ta hem någon heller. Jag kan liksom bara göra fel hur jag än gör. 

– Alla i den här familjen beter sig som fjortisar, utom jag. Som är 14. 

– Du är 15 nu. 

– Och du är 45!

Annons

 

Dialog är relationernas benmärg. Och det är alltid märgen jag vill åt, i allt. Att läsa Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig är en enda lång relationstumlande tjuvlyssning. Tänk dig att du lägger örat mot golvet. Och där, i lägenheten under, pågår ett evigt gräl. Om du verkligen fokuserar hör du vartenda ord mellan dessa två verbala giganter som tappat både hjärta och gränser. Boken är mer eller mindre en enda lång brinnande dialog mellan Hon och Han (jag tror att vi alla läser Ebba och Horace). Men det är också en instruktionsbok för hur man plockar ner sin före detta älskling. 

Hon sa: Om folk bara visste vilken erotisk tölp du är. Lite mystiskt är det att du är så okänslig inför hur en kvinna fungerar. Något borde du väl ha snappat upp underwegs. 

Han sa: Min sexualitet är enkel och rå men robust. Jag tänker inte be om ursäkt för den. Vad än du och dina halvtribader säger. När tröttnade du på det erotiska spelet?

Hon sa: När jag förstod att det inte var spel utan allvar för dig. Vad är otrohet om inte detta: att aldrig öppna sig för den andre. Du har din äckliga nätporr, vad har jag? Min patetiska dröm om närhet.

 

Det är alltid uppfriskande då kultureliten läser lusen av varandra och sina relationer! När jag läser Karl-Ove Knausgårds Min Kamp-serie är Geir Gulliksen med i dem. Som sig själv. Och när jag läser Geirs böcker håller jag andan, för jag tror att de handlar om honom själv. Vilket de kanske gör. Hans exfru hävdar det i alla fall. Karl-Ove har gåvan att skriva så att det känns som om man är med mitt i allt. Pang, så är det nyårsafton och du sitter med Karl-Ove, hans fru Linda, Geir och några till i en stor lägenhet mitt i Stockholm. Det är babbligt med va, jo, alltså, å, liksom, äh och nja i varenda mening. Som helt oredigerade samtal. Geir är mer minimalistisk, men ack så slagkraftig, i Berättelse om ett äktenskap: 

– är det så?

Annons

och hon sa

– ja. 

Och jag sa

– du vill inte avstå?

och hon sa

– jag kan inte, 

och jag sa

– du vill inte sluta träffa honom? Oavsett vad det leder till?

 

Jag älskar att vi faktiskt får skriva precis hur vi vill. Skita i stora bokstäver och ignorera punkter. Dialogen är världens bästa multiverktyg. Genom samtal mellan karaktärerna kan plötsligt allt läggas på bordet, under bordet eller så kan det där förbannade bordet kastas ut genom fönstret. Med bara ord. Så mäktigt och roligt.

På mitt dialoguniversitet får vi inspireras av precis vad som helst. Så nu erkänner jag: det är inte böckerna eller verkligheten som inspirerar min dialog mest. Det är filmerna. I filmens värld finns ett helt annat krav på äkthet och sväng. Två ledord i mitt eget dialogskrivande.   

Och av alla filmer finns det en som påverkat mig mest. Om böckerna jag skrivit om här handlar om äktenskap som går käpprätt, så är Before Sunrise början på allt. Den bitterljuva förälskelsen. Två människor som pratar konstant i nästan två timmar. (Och detta är bara första filmen i den dialogduggande Before-triologin av Richard Linklater! I de andra två pratar paret sig vidare genom äktenskap och uppbrott. Magiskt.) I filmen möter amerikanen Jesse fransyskan Céline på ett tåg mot Wien, där de båda tillbringar ett dygn tillsammans. På ett kafé formar Céline sin hand till en telefon och låtsas att hon ringer sin vän. Hon vill att Jesse ska låtsas vara vännen, så han svarar. Och vi får avnjuta dialogernas dialog när de genom sitt metasamtal förklarar sin spirande, nervösa förtjusning i och för varandra:  

Céline: And he’s so cute! He has beautiful blue eyes, nice pink lips, greasy hair. I love it. He’s kind of tall, and a little clumsy. I like to feel his eyes on me when I look away. He kind of kisses like an adolescent, it’s so cute.

Jesse: What?!

Céline: Yeah, we kissed. It was so adorable. As the night went on, I began to like him more and more. But I’m afraid he’s scared of me. You know, I told him the story about the woman that kills her ex-boyfriend, and stuff. He must be scared to death. He must be thinking I’m this manipulative, mean woman. I just hope he doesn’t feel that way about me, because you know me, I’m the most harmless person. The only person I could really hurt is myself.

Jesse: I don’t think he’s scared of you. I think he’s crazy about you.

Får du inte lust att skriva dialog samt bli förälskad efter att ha läst det här manuset vet jag inte vad som kan få igång dig. 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2020 (03 februari 2020) och är skriven av .