Två av mina stora passioner: andras relationer och dialogerna som utspelar sig mitt i det svirret. Jag vet inte hur många skrivböcker jag har hemma, fullklottrade med dialoger jag snappat upp på bussen eller från samtal som nått skenande höjder under en sen middag. Jag har noll poäng från högskolan, har inte gått en enda skrivarkurs men är däremot extremt välutbildad i tjuvlyssning och att läsa mellan raderna. Ibland undrar jag när min doktorshatt från dialoguniversitetet ska dimpa ner.
I min senaste bok, som helt och hållet bygger på mitt liv, har jag bara använt dialog från verkligheten. Som jag skrivit upp. Eller lajvat i efterhand. Som en surrelistisk déjà vu. Ja, jag spelade upp gamla situationer med mina högst levande bokkaraktärer. Vi försatte oss mentalt i den situation vi försökte minnas och började prata som om vi var där. Ibland blev det ganska jobbigt. Som när jag bad min yngsta dotter minnas Bråket. Då jag mitt i natten kom hem lite väl rund under fötterna, och med min nya förälskelse dessutom, Vi började nästan bråka igen när vi gick tillbaka till känslan.
– Jag ber om ursäkt för det här med Patrick igår. Det har jag gjort tusen gången, och jag gör det igen. FÖRLÅT! Jag ska aldrig göra så igen. Aldrig. Det var dumt, dumt, dumt. Fattar verkligen att du är arg över det. Men det är inte helt lätt att inte få vara borta och inte få ta hem någon heller. Jag kan liksom bara göra fel hur jag än gör.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
