»Dialogen måste vara laddad«

Hur kom de här karaktärerna till dig?

– De har vuxit fram ur min verklighet. Karaktärerna Mina och Nazrin, till exempel, är unga kvinnor som jag tycker att jag träffat många, många gånger. När jag bodde i Bangladesh levde jag under långa perioder i byarna på landsbygden och där lärde jag känna de här flickorna. Jag hade förmånen att kunna sitta ner och prata med dem i flera timmar: om mens, kärlek, våld i hemmet, deras pappor. På det viset har jag gjort en väldigt noggrann ­research och ställt många frågor. Även svåra frågor. »Hur känns det när någon spottar på dig? Vad gör du då? Och vad tänker du?« Jag vet hur de här flickorna talar, hur de agerar, vilken sorts miljö de lever i. Eftersom jag är antropolog och har ett antropologiskt förhållningssätt till det jag skriver, skannar jag verkligheten på ett sätt som andra författare kanske inte gör.

Hur gör du för att sedan fånga detta i själva gestaltningen?

– Mycket handlar om karaktärernas språk. Jag försöker hitta en röst, det sker väldigt konkret. För mig är det här skedet nästan som teater, som om jag själv spelar och utforskar en roll. Jag försöker att vara i deras språk och hitta de rätta uttrycken, ofta talar jag högt för mig själv, smakar på orden och känner om de passar karaktären ifråga. Som Mina, hon både tänker och talar och rör sig på ett visst sätt. Hon är ryckig i sina rörelser, talar i korta meningar, liksom huggigt. Och hon tänker huggigt. Hon är klipsk, väldigt intuitiv, men hon är också outbildad och har inte alltid tillgång till de rätta verktygen eller orden. Jag känner jättetydligt i kroppen hur hennes sätt att tala ska vara.  Om jag upptäcker en dissonans i textens dialog låter jag det aldrig passera. Det kan handla om att någon inte låter tillräckligt intelligent. Då går jag tillbaka och förändrar språkbruket, lägger till fler komplicerade ord, gör personen skarpare.