Sila snacket!

Kvinna eller man? Skåning eller gotlänning? ­Professor eller hamnarbetare? Ung eller ­gammal? I ett utdrag från den nya boken ­Kreativt skrivande visar skrivpedagogen Therése ­Granwald hur olika vi pratar – och hur du kan använda kunskapen när du skriver dialog. Dessutom: Sigrid Combüchen och Jens ­Lapidus om hur de använder dialekter och andra ­språkliga kännetecken i sin dialog.

När den skönlitterära författaren försöker fånga det talade språket i  skrift stöter hen på en rad olika utmaningar. Ett första exempel:

»Jag hoppas Ni nåjda med Bahar mister Levin«, sa han då de satt sig, själv nöjd för att den inövade meningen satt som den skulle.

»Ehm, ja, Bahar är jätteduktig. Hon är väldigt aktiv och pratglad. Dom andra lärarna har inga större problem med henne. Hon är väldigt ambitiös och sköter sig bra för det mesta. Jag har inte hört några klagomål direkt, varken från andra lärare eller elever.«

»Javisst«, svarade Amir med ett nervöst leende under den svarta mustaschen och hoppades att det var ett lämpligt svar på vad det än var mister Levin hade sagt. Samtidigt hade en koncentrerad Panthea hört: bla bla bla Bahar, bla bla bla lärarna, bla bla PROBLEM!!!?

Hon som just skulle säga sin inövade fras (Vi är stolta över Bahar. Hon är mycket snäll och duktig hemma) blev orolig av ordet problem.

Hon bet sig i den kastanjebruna läppen och en liten bit brunt läppstift tog tillfället i  akt, såg det vita som något lockande och befriade och satte sig fast på hennes ena framtand. Ovetande om detta log hon oroligt mot Max:

Annons

»Vi är … peroblem? Bahar? Inte. Nej. Micke esnell.«

»Nej, alltså, Bahar är inget problem. Jag menade att lärarna, alltså hennes andra LÄ-RA-RE som undervisar henne i andra ÄM-NEN har gett mig omdömen och det ser INTE«, Max skakade långsamt på sitt huvud från sida till sida, »ut att vara några problem. Förstår ni?«

Två oförstående och oroliga ansikten mötte hans fråga och krävde ett mer avskalat svar.

»Alltså … problem … nej. Bahar bra … snäll«, försökte han och roade sin elev med sin Tarzan-approach till situationen.

Dialogen ovan är hämtad ur Marjaneh Bakhtiaris bok Kalla det vad fan du vill (2006) och är ett bra exempel på hur dialog kan gestalta både karaktärer och situationer. Bakhtiari använder flera olika medel för att lyckas med denna gestaltning. Hon växlar mellan repliker (direkt anföring), tankar (inre monolog) och berättande text (relation). I den direkta anföringen finns en stor språklig variation, som till exempel inslag av sociolekt och dialekt, och hon markerar betoning, röststyrka och uttal för att visa hur karaktärerna talar. Utöver det varieras själva anföringssatsen genom användning av olika anföringsverb och genom att anföringen placeras omväxlande före och efter replik. Resultatet blir både underhållande och levande. Talet berättar en hel del om den som talar. Om vi bara lyssnar, utan att se personen som talar, kan vi genom att lägga ett pussel av de språkliga variationer som talaren använder skaffa oss en intuitiv bild av denna person: varifrån personen kommer, vilket kön personen har, hur gammal personen är, vad personen sysslar med och från vilken samhällsklass personen kommer. Du kan ha stor nytta av att använda dessa språkliga variationer som ett medel för gestaltning i dina dialoger – för på sätt och vis är att skriva och läsa dialog som att lyssna till någon med förbundna ögon. Läsaren kan inte se den som talar men författaren vill skapa en inre bild hos läsaren genom hur karaktärerna »låter« och uttrycker sig.

Vilka språkliga variationer kan du då arbeta med?

 

Dialekt är en språklig variation baserad på regional härkomst. Det finns såväl genuina dialekter (som gutamål eller älvdalska, de är svåra att förstå för de flesta svenskar) som utjämnade dialekter (som småländska, gotländska eller göteborgska). En svensk författare som tidigt bröt ny mark med dialekter var Sara Lidman. I sin debut Tjärdalen från 1953 förde hon in västerbottniskan i  sina dialoger. Så här kan det låta:

− Va säjer du nu? Gubben min ha kommenderat slinta att giva han potta där han sitter. Gör en klok människ’ på de vise? Som int är gammal å sjuk?

Annons

I Tjärdalen ger Lidman en del av karaktärerna ett folkligt, dialektalt språk medan andra får ett skriftspråksnära, mer formellt talspråk – ett slags »överhetsspråk« – och i  denna åtskillnad gestaltas en av bokens grundläggande konflikter, den mellan »folket« och »överheten«.

Vad kan då vara bra att tänka på när man ger sina karaktärer en dialekt? Ja, det första är att det kräver en god kännedom om dialekten hos författaren för att hen ska kunna fånga dialekten på ett trovärdigt sätt. Det krävs stort mod (eller stor dumdristighet) för att skriva på en dialekt man själv inte talar. Tänk också på att dialekt inte bara handlar om uttalet av ord, utan även om lexikon, fraser och uttryckssätt. Jag, som i mitt lärarjobb läst många texter skrivna av skånska skribenter, har ofta reagerat på formuleringen »ta i sönder«. För mig är detta något väldigt skånskt men när jag påtalar det har jag ibland mötts av protester. »Det är ju så man säger.« »I Skåne ja«, tänker jag. Samtidigt använder jag, som är från Gotland, ord som ingen verkar förstå: släke, till exempel, som är det gutniska ordet för tång.

Om du ger en av dina karaktärer en dialekt måste du alltså fundera över hur långt du ska gå. Ska hen uttala alla ord dialektalt eller bara vissa? I så fall vilka? Hur ska du stava för att efterlikna dialekten? Fundera på varför dialekten är viktig, vad är det du vill gestalta genom den? Vilka av dina karaktärer ger du dialekt – och varför just dessa? Efter besluten måste du  genomföra dem konsekvent.

Tänk också på att vi har många schablonåsikter och ogrundade känslor kopplade till olika dialekter. Breda dialekter anses till exempel vara ett tecken på att talaren tillhör en lägre social klass. Fundera också över hur dialekter används i reklamfilm. Vilka typer av produkter säljer skånskan, gotländskan respektive norrländskan? Och vilka bilder av dialekttalarna förmedlas genom reklamen?

 

Kronolekt är en språklig variation baserad på ålder. »Olika individer, samhällsklasser, kön och tider har sina olika sätt att ›konstruera‹ olika åldersgruppers identiteter och normer, därmed också deras språkliga beteenden«, skriver Jan Einarsson i sin bok Språksociologi (2009) och det är viktigt att tänka på när vi använder kronolekter i våra skönlitterära texter.

När vi talar om ungdomsspråk finns det en röd tråd som går genom historien: de starka känslor som det väcker hos en del vuxna. Ungdomsspråk beskrivs ofta som det första tecknet på att språket håller på att utarmas och förstöras. Ungdomar sägs tala otydligt, ovårdat och snabbt, men man kan lika gärna välja att beskriva ungdomsspråk med orden uttrycksfullt, kreativt och lekfullt. Ett är i alla fall klart: det förändras snabbt – unga på sjuttiotalet pratade inte som ungdomar gör i dag.

Man kan fundera på om det över huvud taget är eftersträvansvärt att som författare försöka återskapa ett språk som är en sådan färskvara. Kanske kommer vi åt en lösning ifall vi istället för att tänka oss att det handlar om att återskapa eller härma tänker oss att det handlar om att skapa – för det är ju faktiskt det vi först och främst gör. Risken är annars att det ungdomsspråk vi använder snabbt låter daterat eller »fel« för dem vi försökt härma.

En författare som blev stilbildande för sitt sätt att använda ungdomsspråk är J.D. Salinger med boken Räddaren i nöden från 1951, här i  översättning av Klas Östergren från 1987 (reviderad 2016).

»Vet dina föräldrar om att du fått foten?«

»Nix.«

»Var fan är Stradlater då?«

»Han tittar på matchen. Han skulle träffa en tjej.« Jag gäspade. Jag satt där med munnen på vid gavel. Det var alldeles för varmt därinne. Man blev bara sömnig. På Pencey var det antingen så kallt att man frös ihjäl eller så dog man av värmeslag.

»Den Store Stradlater«, sa Ackley. »Hörrudu, får jag låna din sax en sekund va? Har du den framme?«

»Nej den är redan nedpackad. Den ligger väl längst upp på hyllan i garderoben.«

»Få låna den en sekund hygglo?«

Talspråket i Räddaren i   -n-öd-e-n innehåller uttryck och ordval som försöker efterlikna ungdomsspråket på femtiotalet (du la säkert märke till ord som »hygglo« och »fått foten«). Boken både ifrågasattes och hyllades för sitt språk. I dag är den en av de mest lästa i  amerikanska skolor, men också en av de mest censurerade. Mellan 1990 och 1999 var Räddaren i  nöden en av de tio böcker som flest personer ansåg borde plockas bort från biblioteken, delvis på grund av sitt »vulgära« språk.

 

Som nämnts ovan är ett högt samtalstempo ytterligare ett särdrag i ungdomsspråket. Vad är då ett högt samtalstempo? Catrin Norrby beskriver det i boken Samtalsanalys (2004) som ett samtal med korta turer, täta talarbyten och en »utpräglad dialogisk stil«. Vidare: »Vi kan föreställa oss att samtalstempot ökar i en hetsig debatt där alla vill ha ordet och det gäller att skynda sig för att få säga det man vill. Om någon däremot beskriver eller berättar något som alla andra vill höra på, är det möjligt att tempot mattas. Det är också sannolikt att ett samtal går saktare inledningsvis, sedan kommer igång och går allt snabbare för att mot slutet åter klinga av.«

En samtalstur går att likna vid en replik, det vill säga först talar person ett och när hens replik slutat blir det person tvås tur. Norrby skriver att »den gyllene genomsnittsrepliken« är tio ord lång. Ett formellt samtal, som till exempel ett möte, en intervju eller ett förhör, har längre turer eftersom samtalets »regler« då förespråkar att talarna inte avbryter varandra i  lika hög utsträckning. »Alla har varit med om tillräckligt många samtal för att veta att det finns ett slags samtalets trafikregler. Vi tänker knappast på hur ordet fördelas mellan samtalsdeltagarna så länge som kommunikationen flyter smidigt. Men de flesta av oss har också upplevt frustrerade samtal där vi tyckt oss förbigångna utan att riktigt veta varför. Kanske har vi suttit med ett svar eller en kommentar redo men aldrig riktigt lyckats ta oss in i samtalet. Varje gång som vi harklat oss och tagit sats så är det någon annan som har hunnit före. Det kan bero på att de som deltar i  samtalet har olika toleransnivå för hur länge det får vara tyst mellan replikerna.«

Samtalets turtagning är något som du som skriver behöver beakta. Tänk inte bara på vad som ska sägas utan även över hur själva samtalet ska byggas upp. Genom att låta en talare ha väldigt långa, utförliga turer och en annan knappt få en syl i  vädret kan du gestalta relationen mellan dem som talar. Genom att låta en karaktär som vanligtvis talar i  mångordade repliker plötsligt bli mer fåordig kan du gestalta hur denna person känner sig. Du kan öva dig på att skriva rappa, snabba samtal och långsamma förtroliga samtal. Du kan öva dig på att skriva samtal mellan personer som känner varandra väl och personer som är nya för varandra. Fundera också  över hur du kan förändra tempot i dialogen genom att laborera med replikernas längd, låta replikerna överlappa eller låta talarna avbryta varandra och associera och spinna vidare på vad någon annan har sagt.

I Ulf Lundells roman Jack (1976), gestaltas vänskapen mellan de två karaktärerna genom de korta samtalsturerna, den snabba turtagningen och den associativa tonen. De står nära varandra, de spinner vidare på vad den andre har sagt, så som man gör med goda vänner:

Var är din dam nu då, sa Bart när vi passerat dövstumsskolan och gick upp på Manillavägen.

Vilken menar du, sa jag.

Hon som blev bortrövad.

Jaså Sonja. Jag vet inte. Sist jag hörde nåt ifrån henne var hon i Rom.

Du borde åka dit och hämta henne. Det är vad du borde göra om du har nåt krut i dej.

Jag försökte, sa jag, men det gick åt helvete.

Försök igen.

Lifta ner till Rom menar du?

Javisst. Och bara sno hem henne.

Äh, va fan, Bart, det är ju film. Det vore nåt för dej. Du borde vara i mitt läge. Du skulle kunna få nåt ut av det. Att lifta ner till Rom och röva bort en brud, jag menar … det är inte värt besväret.

Vilken likgiltighet! Vill du inte ha henne?

Tja, sa jag, kanske det.

Ja, just det, och då får du göra något för att få henne.

Dundra ner till Rom då som nån slags Dustin Hoffman, jävligt rosenkindat.

… Men prylen, den är ju suverän, bara röva bort bruden, det vore nåt det Jack, det vore nåt.

Film, sa jag, det vore film.

 

Sociolekt är en språklig variation baserad på social härkomst och tillhörighet. Jan Einarsson definierar sociolekt på följande vis: »I vårt samhälle har vi så långt vi kan blicka tillbaka i  historien alltid haft grupperingar som herrar-trälar, adel-präster-borgare-bönder och andra liknande indelningar. Här har vi nog inga svårigheter att utan diskussion föreställa oss språkliga skillnader kopplade till indelningens olika grupper. Om den indelade, strukturerade, socialt differentierade gemenskapen ligger långt bort från vår egen tid verkar den alltså vara relativt lätt att acceptera. Men ju närmare vår egen (och kanske särskilt vår folkhemssvenska) gemenskap vi kommer, desto svårare blir det att godta en indelning av människor i  grupper efter deras sociala ställning.«

Lite förenklat kan man säga att sociolekt är en språklig variation som används inom en social gruppering eller ett socialt nätverk. De sociala förutsättningar man har, till exempel föräldrarnas akademiska bakgrund och yrke, påverkar hur man talar, liksom det sociala sammanhang man växer upp i och det man vill tillhöra. En tät grupp eller ett tätt nätverk präglas av att man umgås ofta och är nära sammanlänkande. Gruppen påverkar då inte bara individernas sätt att tala utan också deras sätt att klä sig, vilken musik de lyssnar på och vilket lag de hejar på. Detta förstärker gruppens identitet. Inte sällan kan en person växla mellan olika sociolekter, och till exempel tala på ett sätt tillsammans med sina vänner på fritiden och ett annat sätt på en anställningsintervju, vilket kallas för att kodväxla. För att kunna göra dessa växlingar krävs att talaren har haft en möjlighet att både se sin egen och andras sociolekt, samt getts möjlighet att växla mellan dessa.

Om vi återvänder till Räddaren i nöden kan vi se hur Holdens språk förändras när han talar med fru Spencer som är gift med hans historielärare:

»Holden!« sa fru Spencer. »Det var roligt att se dig! Stig på, kära vän! Att du inte fryser ihjäl!« Jag tror faktiskt hon tyckte om att jag kom. Hon gillade mig. Åtminstone har jag fått för mig det.

Gissa om att jag var snabb på att komma in. »Hur står det till?« sa jag. »Hur är det med mr  Spencer?«

Precis på det sättet, genom att låta din karaktär kodväxla, kan du använda dialogen. Den blir ett medel för gestaltning av dina karaktärer, relationerna mellan dem och samhället som omger dem.

 

Genderlekt är en språklig variation baserad på kön. En skillnad som finns dokumenterad i samtalsforskningen är hur mycket »plats« män respektive kvinnor tar i olika samtal samt hur turtagningen byggs upp. Catrin Norrby skriver i  Samtalsanalys: »Såväl svenska som utländska studier har visat att män talar i längre repliker i offentlighetens samtal och det finns resultat som pekar på att detta kan gälla även i privatsfären. […] När enbart män talade med varandra var genomsnittsrepliken tolv ord, medan kvinnornas genomsnitt låg på åtta ord i en enkönad grupp. […] Men när män och kvinnor skulle tala med varandra blev resultatet annorlunda. Genomsnittet hamnade på elva ord, men då låg istället kvinnornas siffror klart över männens – nära 14 ord mot nio.«

Enligt forskaren Pamela Fishman står kvinnor för »det interrelationella fotarbetet« i  samtal, till exempel genom att kvinnorna ställer fler frågor, lanserar fler nya samtalsämnen och ger mer samtalsstöd. Liknande resultat har även den svenska samtalsforskaren Viveka Adelswärd och amerikanska Victoria Leto DeFrancisco påvisat i sina studier. Kvinnors sätt att samtala med varandra beskrivs av flera forskare som »engagerat« med mycket uppmuntran och frekventa ämnesbyten, medan mäns sätt att samtala med varandra beskrivs som mer hierarkiskt, formellt och med längre turer och färre ämnesbyten.

En annan skillnad mellan kvinnligt och manligt språk är användningen av dialekter. Einarsson skriver: »Flera studier från olika språk visar att kvinnor jämfört med män i  samma samhällsklass har en större benägenhet att i sitt uttal använda prestigeformer, dvs. former som närmar sig standardspråkets uttal (riksspråkets).« Återigen går det att synliggöra detta genom att se på hur dialekter används i  reklamfilmer. Dialekter används mycket sällan i  reklamfilmer som vänder sig till en kvinnlig målgrupp, till exempel i reklamfilmer för tamponger eller sminkprodukter. Det finns också relativt få exempel på kvinnor som talar utpräglade dialekter i filmer och TV-serier, om inte dialekten tjänar som ett slags komisk effekt.

Inom språksociologin studeras de språkliga variationerna och även du som skriver kan ha god nytta av en närmare studie av språksociologi. När man talar om »lekter« på det övergripande sätt som vi gjort ovan blir det lätt stereotypt och kanske till och med fördomsfullt. Men hur kan vi arbeta med just fördomar och stereotyper i våra skönlitterära texter? Hur medvetna är vi om dem? Tänk på att du kan arbeta både med och mot de olika förutfattade meningar som vi har om dialekter, sociolekter, genderlekter och så vidare. Lek med bilderna de ger hos läsaren!

Och kom ihåg: dina karaktärer ska tala med varandra, inte med läsaren. Undvik därför att »informationsdumpa« i dialogerna för att ge läsaren kunskap om något. Två karaktärer som bott i Malmö hela sitt liv behöver till exempel inte förklara för varandra vad Turning Torso är för något. En karaktär behöver inte fråga sin syster: »Säg mig, hur länge har vi varit syskon?«

Fundera också över varför personerna pratar med varandra och vad de vill ha sagt, vad som driver dem och vilket syfte samtalet har. Bestäm dig för om du vill att de ska dölja något mellan raderna. Tänk på att ett samtal är ett socialt spel som kan ta oväntade vändningar i  och med att de talande inte i  förväg vet vad den andra ska säga. Ett samtal är levande och spontant.

Försök att göra även dina dialoger sådana.

 

Texten är ett kortat och något bearbetat utdrag ur författaren och skrivpedagogen Therése Granwalds nya bok Kreativt skrivande. Grundbok i  litterärt skapande (Studentlitteratur, 2019). Boken innehåller kapitel om bland annat intrig, karaktärer, gestaltning, dialog och konsten att ge och få respons. Therése Granwald har arbetat tolv år som lärare och handledare på Författarskolan i Lund och är numera deltidslärare på Skrivarlinjen vid Skurups Folkhögskola.

 

Jens Lapidus om sociolekter

Enligt språksociologerna blir ett språk mer oförståeligt ju mer sluten en grupp är. Hur gjorde du för att ge rätt röst åt Jorge och killarna i den jugoslaviska maffian?

– Jag har alltid varit väldigt nyfiken på hur folk uttrycker sig – medvetet och omedvetet – genom kroppsspråk, kläder och tal och skrift. När jag sedan började arbeta i rätten som advokat fick jag inblickar i världar jag aldrig hade sett förut. Och slogs av att kriminalromaner alltid hade skrivits ur polisens eller möjligen offrets perspektiv. Jag tänkte att någon måste skriva med brottslingarnas röst.

I dag pratar man mycket om appropriering. Ser du några problem med att »stjäla« liv och språk som du i verkligheten slipper leva själv.

– Jag tycker jag har ett gott uppsåt. Advokatseden ålägger en som främsta plikt att »visa trohet och lojalitet mot klienten«. Det är den lojaliteten och autenticiteten jag vill ha även i mina böcker, jag har verkligen försökt ställa mig i de här personernas skor. Rent praktiskt finns det en guldgruva i form av de telefonavlyssningar som ofta är det starkaste bevismedlet i större mål – ändlösa timmar med ogarderat telefonsnack. De ljudfilerna blir offentliga när åtal väcks. Man hör precis syntax, ordval, vad de pratar om …

Frågan är hur deras snack åldras. I specialutgåvan Snabba Cash XL finns en alfabetisk slangordlista som du mejlade till utländska översättare 2007. Jag testar de tre första på dig. Abbou?

– Arabiska, typ »wow«. Det sägs en del fortfarande.

Affe?

– Vad betyder det ens? Det minns jag inte.

Amfetamin. Aina?

– Polis. Det har ju spridit sig till nya grupper.

OK. Dina böcker rymmer också många karaktärer från samhällets övre skikt. Hur fångar du deras språk?

– Det ligger ju mycket närmare normen. Samtidigt finns det nyanser som direkt avslöjar om du kommer från överklassen eller är en nykomling. En klassiker är att man bara svär i positiva sammanhang: man kan ha »jääävligt trevligt«, men man är aldrig »jävligt hungrig«. Svårast har jag faktiskt haft det med Roksana i Top dog, en ung, hipp medelklasstjej som pluggar på Södertörn. De sidorna fick jag skicka på remiss till hon bakom instagramkontot 1337likes. Sedan försvann det en del »lya« och »snubbe« …

 

Sigrid Combüchen om dialekter

I Spill rinner en kvinnlig genderlekt genom hela boken, du kallar till och med boken för en »damroman«. Och i  din trilogi Värme, Korta och långa kapitel och En simtur i  sundet pratas det bitvis så grov skånska att folk ansett det svårläst. Hur vill du använda det talade språket?

– Jag har ju alltid varit imponerad av den anglosaxiska litteraturens tradition att använda olika språkstilar som karakteristik, att så olika författare som Joyce Carol Oates och P  G Wodehouse kan få människorna att träda fram bara genom deras repliker och dialekter. De slipper så att säga skriva vad folk har för mössa på sig. Jag tror det har att göra med klassamhället – i England är det väldigt tydligt, samtidigt som alla faktiskt talar med varandra. Även så nära oss som i Norge håller man dialekterna i helgd, med dialektgissningstävlingar och annat. Men i Sverige försöker vi dölja skillnaderna, och svenska författare har heller inte blivit lika skickliga på att fånga nyanserna.

I Korta och långa kapitel står en Bengt Norén åtalad för ett antal inte alltför grova förseelser. Han försvarar sig på en väldigt grov skånska som i din bok framställs med ett slags fonetisk skrift. De andra i rättssalen pratar däremot »vanligt«.

– Risken är ju att det blir sarkastiskt eller satiriskt när man ger någon väldigt mycket dialekt. Men min avsikt var den motsatta. Norén är beläst och kunnig på många sätt och använder sitt språk som ett slags spark i ändan på rättsapparaten, på finheten … kanske på det akademiska Lund i  det här fallet. Man kan prata om en Christer Pettersson-typ, ett slags män som hävdar sitt sätt att vara genom sin dialekt och sitt språk. De ställer inte upp på spelreglerna.

De brer på med smör på dialekten, som en av dina karaktärer i Spill säger …

– Jo, dialekter säger mycket om människor men kan också kopplas på och av medvetet, det var många år sedan jag själv pratade bred malmöitiska nu. Jag är intresserad av brytningstiderna, när det är många språk i omlopp samtidigt. Det kan vara en grupp som vill ta plats i samhället, få högre status, kanske göra revolution – och samtidigt dröjer det lilla språket kvar, traditionerna … I språket möts framtiden, det befintliga och det förflutna på en och samma gång.

Text: Tobias Regnell