Lyckas med din dialog

Drömmer du om att skriva en roman men är ovan vid hantverket? I varje nummer av Skriva går Erik Grundström igenom några grundläggande aspekter av skrivandet. I detta nummer: Så skriver du dialog. Text: Erik Grundström

Det viktigaste i en dialog är egentligen inte vad som sägs, utan hur det sägs, och vad det säger om relationen mellan dem som talar.

En dialog som bara fokuserar på vad som sägs, alltså det rena informationsutbytet, blir stel och livlös.

Du måste se till att få fram mer i dialogen: Vad står karaktärerna i för maktförhållande till varandra? Hur ser deras gemensamma historia ut? Vad tycker de om varandra? Har någon av karaktärerna en öppen eller dold vilja med samtalet?

 

Tänk också på att två talande ofta har en gemensam kunskap. Låt säga att två döttrar talar i telefon om deras mammas förestående 60-årsdag. Det är knappast troligt att den ena dottern säger:

”Vad ska du ge mamma på söndag då hon fyller sextio?”

Annons

Eftersom den gemensamma kunskapen de har är att födelsedagen är på söndag och att det är sextio hon fyller, är det rimligare att hon säger något i stil med:

”Vad ska du ge henne?”

Eller:

”Jag vet verkligen inte vad jag ska ge mamma.”

Sedan är det din uppgift som författare att fundera på vad läsaren behöver veta och smyga in den nödvändiga informationen. Vad är det väsentliga här? Det är en högtidsdag i antågande, och det handlar om mamma. Det är baskunskapen. Men det viktigaste för att få liv i texten är att få fram hur döttrarnas relation till varandra är, och till mamman. Vad tycker de om högtidsdagen? Ser de fram emot den eller inte? Tycker de lika där?

Går det att få in något av detta i en bisats i samtalet:

”Att hon alltid ska bjuda så mycket folk.”

 

Vi människor talar i regel inte i fråga-svar-form. Det finns populärvetenskap som påstår att det bara är tio procent av det som förmedlas i ett samtal som är ord. Resten är tonfall, gester och miner. Dessutom avbryter vi varandra, vi svarar inte på frågan som ställdes utan på en som aldrig ställdes och så vidare (undantagen är förhörssituationer, domstolsförhör, psykologsamtal och andra liknande samtalssituationer som inte är naturliga).

Annons

Tänk också på att du inte behöver skriva ut alla replikerna. Om samtalet är långt kan det lätt bli monotont och då är det bättre att växla till indirekt anföring och sammanfatta några repliker istället. Detta bryter monotonin.

Du kan också sammanfatta ett långt samtal om hela dess syfte är att landa i en nyckelreplik:

De satt den där kvällen, såg ut över sjön, de sista seglarna trotsade den snåla höstvinden och när han öppnat den tredje vinflaskan och just hällt upp och kände att ja, jag älskar ännu den här kvinnan. Det var då hon sa:

– Jag vill skiljas.

Detta brukar jag kalla för illustrerande dialog. Du gestaltar inte hela samtalet. Kanske för att det inte är viktigt, eller för att det handlar om någon som minns något och att det knappast är troligt att hen minns hela samtalet. Då kan enstaka repliker räcka för att illustrera hur de samtalade.

 

Det finns olika typer av samtal. De skiljer sig åt beroende på hur karaktärerna använder orden och förhåller sig till innehållet i samtalet. Några exempel är:

A) Direkt dialog

Med det menar jag att karaktärerna faktiskt talar om det de talar om. Paret som ska skiljas pratar verkligen om skilsmässan. Vännerna som var ute på fest i går talar verkligen rakt upp och ner om festen och vem som gjorde vad. Ett nybörjarfel är att bara skriva direkt dialog och ständigt låta karaktärerna tala om det som sker och har skett och vad de känner och tänker. I verkligheten pratar vi inte på det sättet hela tiden.

B) Symbolisk dialog

Låt oss ta exemplet ovan med paret som talade om skilsmässan. Paret har bestämt sig för att vara rationella och kloka människor som ska klara av en skilsmässa. Det går bra, ända tills de ska besluta om vem som ska ta hand om katten. Då bryter ett gigantiskt gräl ut. Båda anser sig vara den mest lämpade att ta hand om katten och som läsare förstår man att de till sist ändå grälar om skilsmässan.

I en tv-film jag såg en gång fanns följande scen: En man följer en kvinna hem till förorten. Båda är blyga. Mannen vill stanna över natten, och kvinnan vill att han ska stanna, men ingen vågar säga det. Mannen börjar prata om hur besvärligt det är att ta nattbussen hem, kvinnan håller helhjärtat med.

Den underliggande viljan är tydlig för åskådaren, men ingen av dem vågar säga de förlösande orden: ”Jag vill stanna” eller ”Stanna här”. Och mannen får verkligen ta nattbussen hem. Denna scen hade inte gått att få till på ett bra sätt om manusförfattaren använt sig av direkt dialog.

C) Undvikande dialog

En eller båda parter i samtalet styr hela tiden bort från det som bränner. Ett undvikande kan vara fysiskt, till exempel kan den ena ständigt gå undan.

Det kan också yttra sig så att en av karaktärerna inte låtsas förstå eller avsiktligt missförstår eller envist byter samtalsämne. Det kan också vara så att båda parter vill undvika ämnet och att ingen vågar ta upp eller närma sig brännpunkten.

Jon Fosses dramer skulle jag vilja säga i mångt och mycket bygger på att karaktärerna talar just undvikande. Själva problemet, det som bränner, kommer aldrig upp till ytan. Istället ligger det just där under och skaver och deformerar karaktärerna och deras försök till samliv.

D) Ickekommunikativ dialog

De två karaktärerna talar fullständigt förbi varandra. Eller så har de helt olika uppfattningar av verkligheten. I thrillers och rysare är detta inget ovanligt grepp: Huvudpersonen som sett eller hört något kusligt eller övernaturligt kontaktar polisen, men polisen är övertygad om att de har att göra med en galning.

Att hjälten inte blir trodd är det klassiska sättet, men det kan också användas i mer vardagliga situationer: En man misstänker sin hustru för otrohet och tycker sig ha bevis. Kvinnan är verkligen oskyldig, men hennes ord når inte in i honom.

E) Projicerande dialog

Karaktärerna läser in i andra vad de själva egentligen bär på:

– Du hatar mig.

– Det gör jag inte.

– Jo, det gör du. Jag ser ju det.

– Nej, älskling.

De tycker sig alltså se sin egen oro, ängslan och sina komplex i den andres ögon. De hör sin rädsla i undertonen i den andres röst. Jag skulle vilja säga att det i Lars Noréns dramer finns ett starkt inslag av detta.

F) ”Knäckebrödsdialog”

Begreppet används inom filmmanusvärlden och ett bra exempel finns i Pulp Fiction. De två gangstrarna, spelade av John Travolta och Samuel L Jackson, är på väg till en lägenhet där ett blodbad kommer att ske. De talar inte för ett ögonblick om uppdraget eller de risker och våldsamheter som väntar. Nej, de talar om vad en Big Mac heter i Paris. Handlingen och dialogen ligger här på två olika plan. Handlingen är spännande eller grotesk, men dialogen har närmast karaktären av kallprat. Vad det gestaltar fram är att situationen de befinner sig i är vardag för dem.

Ett annat exempel skulle kunna vara följande scen: En lägenhet, två föräldrar i ett våldsamt gräl och två barn som alldeles stillsamt talar om en sagofigur. Läsarens slutsats: Detta är en för barnen vardaglig situation.

Självfallet kan ett samtal glida mellan symbolisk, undvikande, projicerande och direkt dialog. Du ska alltså inte låsa dig vid ett sätt. Det svänger och kränger när folk pratar och exemplen ovan är bara några av alla sätt som finns att använda dialog för att gestalta en relation mellan två människor.