1. Frosseri: Ät upp dem
Vill du skriva skräck som är läskig på riktigt? Vårt första råd: Allt som har med ätande att göra är obehagligt. Extrema närbilder är obehagliga. Obehag bor granne med äckel. Och bra skräck behöver lite skräckel. Man kan till och med påstå att skräcklet är ett av de viktigaste redskapen i skräckskrivarens verktygslåda.
Tänk efter hur vi alla oavbrutet stoppar saker i munnen. Det kan vara bitar av döda djur; saker gjorda av saker som runnit ut ur kor, och fiskbullar. Sådant äter vi sunda människor med stor njutning. Vi kan prata i timmar om hur mat känns i munnen, hur den luktar och hur den smakar. Vi suger och smackar och sniffar och sörplar på ett sätt som faktiskt är ganska groteskt. Kryp bara lite för nära så kommer skräcklet, den där obehagliga känslan man får när man ser något fullständigt vedervärdigt men inte kan titta bort.
Fyllehungriga Frasse som trycker i sig en kebab är kanske inte så skräcklig på tre meters håll. Men på tre decimeter ser man allt. Hur Frasse får sås och sallad i hela skägget, hur han hjälper till med händerna och får fefferoni i näsan. Han ser väldigt nöjd ut, han är glansig i ögonen och pratar med mat i munnen.
Tänk att Frasse äter något annat än kebab. Stanna kvar på nära håll och låt Frasse med en femårings entusiasm stoppa i sig något ännu kladdigare. Tårta kanske. Eller kräftor. Det är mycket slurp och slafs när man äter kräftor. Sa vi att Frasse är lätt överviktig och allmänt ovårdad på det där sättet som bara är mustigt och lite rebelliskt om man är man och tv-kock? Han äter sina kräftor sittandes i bar överkropp och du kan fortfarande inte titta bort.
Vill du nu utveckla detta så går det alltid att äta något mer udda än kräftor. För den skräckelhungrige finns ett slags gastronomins extremsport där man med stor entusiasm äter insekter, späck och halvrutten sälkut. Tänk dig en karaktär som, med samma lustfyllda entusiasm som en chipsälskande femåring, frossar på friterade kackerlackor. Eller lägger ut texten som en skalbagge-smakandets Carl Jan Granquist. »Dyngbaggen är fin så här på hösten. Mustig och välgödd och med en arom av koblaffa.«
Och i det här läget – fundera kring detaljer. Om din granne nu äter upp sin hemhjälp – hur går hon till väga? Kan du hitta detaljer som ger en ton av autenticitet, något som säger att du faktiskt gjort mer research än att se alla säsonger av Dexter, så finns det ingen gräns. Kan du lura i läsaren att du ätit hemhjälp på riktigt kommer de inte att kunna slita sig. Leta rätt på någon märklig detalj. Skrönorna om att lik luktar olika beroende på vad de ätit medan de levde, hur är det med dem? Hur smakar orm? Eller hur gör man för att ta ut ett hjärta så att man kan börja äta det medan det fortfarande slår? Aztekernas präster lär ha kunnat det och det finns ingen anledning till att du inte ska föra vidare den kunskapen till dina läsare när du ska skriva skräck.
