7 steg för att skapa spänning

Hur blir din berättelse spännande hela vägen till slutet? För att behålla läsarnas engagemang behöver du skriva en historia med rytm och framåtrörelse. Det handlar om att skapa flera höjdpunkter, mångbottnade intriger och löften om ännu större spänning som väntar. Här är 7 steg för att lyckas.

Du har kört fast. Din historia har ett fantastiskt anslag, en helt grym öppning och ett oförglömligt klimax, men du kan redan nu se att tempot inte håller hela vägen till slutet. Det går alldeles för långsamt. Det kommer inte att funka.

Du försöker lösa det genom att bygga in ytterligare en höjdpunkt någonstans i mitten, men problemet kvarstår. För när läsarna väl fått upplösningen på detta mittenklimax – hur ska du då få dem att bläddra vidare till ditt ännu starkare slutklimax?

Finns det något sätt att balansera upp allt detta? Att lyckas trollbinda läsaren under hela resan, genom uppbyggnaden av ett flertal dramaturgiska höjdpunkter och upplösningar, och hela vägen fram till finalen?

Svaret är förstås ja.

Nyckeln ligger i samspelet med olika bihandlingar, de löften du bygger in i berättelsen, strukturen, tempot och läsarens förväntningar. Så här gör du:

Lästips! Så här skapar du en alldaglig och alldeles vanlig seriemördare. Betydligt mer unik och läskig än alla klyschiga superskurkar du läst om under de senaste 30 åren.

1. FÖRSTÅ HUR LÄSARENS ENGAGEMANG FUNGERAR

Läsare vill undra, oroa sig och förvänta sig saker. De lägger ifrån sig boken om de (1) inte förstår vad som händer, (2) inte förstår varför det händer eller (3) inte bryr sig om att det händer.

Annons

Så ge dem vad de vill ha: En ursäkt att fortsätta vända blad.

För det första, se till att hela tiden hålla dem orienterade om de centrala konflikterna i historien. Ingenting är mer förvirrande än agerande utan avsikt. Läsaren behöver veta varför en karaktär gör som hon gör, så ge karaktären ett mål snarare än bara en aktivitet. Låt henne inte bara flyta med i handlingen utan gör klart för läsaren varför din karaktär handlar på ett specifikt sätt. Sätt tillräckligt mycket på spel för att läsaren ska bry sig, och se alltid till att agerandet är trovärdigt.

För det andra, kom ihåg att det inte finns någonting tråkigare än oavbruten action. Ständigt ihållande konflikt har i slutändan samma effekt som ingen konflikt alls – det tröttar ut läsarna och får dem att tappa intresset. Det är anledningen till att de flesta historier som fångar läsaren och känns ”på riktigt”, har lugnare partier mellan actionscenerna – precis som verkliga livet har. Varje gång du trappat upp handlingen till en dramatisk höjdpunkt behövs ett ögonblick av lugn och ro för karaktärerna att bearbeta vad som just hänt och kunna fatta de beslut som leder fram till nästa scen.

Ju mer du laddat upp mot scenens crescendo, desto viktigare är detta mellanspel.

Men under dessa mellanspel riskerar du också att förlorar läsare. Alltför många berättelser stannar upp och sjunker ner i gyttjan när de ska omorientera sig efter särskilt spännande sekvenser. Här gäller det att hålla förväntningarna uppe, så när du går igenom din berättelse igen, tänk då på att inte bara lägga till fler problem att lösa utan även fler löften. Se till att läsaren fortsätter att undra, bry sig om och oroa sig för hur det ska gå.

Få dem att fortsätta undra genom att skapa nya vändningar, mysterium, hemligheter och avslöjanden.

Få dem att fortsätta att bry sig genom att skapa karaktärer som är värda deras uppmärksamhet, tid och sympati.

Få dem att fortsätta oroa sig genom att låta faror lura i bakgrunden eller torna upp sig som mörka moln på himlen.

Och ännu viktigare, få dem att längta efter att saker ska bli annorlunda.

Annons

För att skapa denna längtan behöver du få läsaren att känna både empati för, och delaktighet med, dina karaktärer. När vi i verkliga livet bekymrar oss över någon som befinner sig i kris önskar vi att saker ska ordna sig och situationen förändras. Det fungerar likadant i våra relationer till fiktiva karaktärer.

Lästips! Hur skriver man en bok så fängslande att läsaren inte kan lägga den ifrån sig? Här få du tips direkt från den amerikanska bästsäljande författaren Elizabeth Sims.

Så nöj dig inte med att läsarna bryr sig om dina karaktärer, sträva längre – låt dem vrida sig av längtan efter att dessa karaktärer ska få sina önskningar uppfyllda, och låt den längtan leda dem genom historien.

2. OMVÄRDERA STRUKTUREN I DIN HISTORIA

Kanske har du utgått från en klassisk dramaturgisk modell och sedan upptäckt att det antal akter du försöker använda inte alls funkar i den historia du vill berätta. Det är normalt. Vissa historier fungerar bra i tre akter. Andra behöver två. Andra fyra, eller fler. Varje historia börjar någonstans och rör sig sedan ut och in i olika spänningsmoment, trappas upp i olika cykler av konflikt och upplösning, tills de når fram till en tillfredsställande slutsats. Men lås inte in dig i föreställningen att detta måste ske i ett specifikt antal akter.

Checklista | VARJE BIHANDLING SKA:

Ha sin egen dramaturgiska båge ¬– det vill säga sin egen rörelse från uppkomst till upptrappning till upplösning.

Bidra med spänning till (snarare än att dra uppmärksamheten från eller dra ner) huvudhandlingen.

Relatera till och bidra till (åtminstone perifert) huvudpersonens resa där hon strävar efter att uppfylla sina mål och önskningar.

Ha en grundläggande och meningsfull koppling till övriga intrigtrådar.

Få sin upplösning vid olika tidpunkter eller på olika sätt så att det skapas en kedja av flera upplösningar i berättelsen.

I det traditionella tre-akts-paradigmet börjar historier ofta vackla under den långa andra akten. Även de som förespråkar den modellen pratar ofta om problemet med att historien mattas av i mitten. Om du upptäcker att så är fallet med din historia, överväg då att (1) flytta den andra aktens höjdpunkt framåt, (2) bryta upp historien i fyra (eller fler) akter istället för tre, eller (3) lägga till bihandlingar för att berika din berättelse och sprida ut fler ögonblick av upplösning i historien.

Varje berättelse är unik, och även den takt som din historia rör sig i mot sitt klimax behöver vara unik. Så var på din vakt när någon föreslår att du fixar till berättelsen genom att omarbeta den så att den passar in i hans formel – vilken den än må vara. Titta istället noga på tempot i din historia, baserat på hur den kan läsas snarare än hur väl den låter sig inordnas i ett förutbestämt teoretiskt ramverk.

Lita på din instinkt när det gäller din disposition.

Börja tänka utanför konventionerna för två-, tre- och fyra-akts-strukturer och se istället din historia som en dynamisk helhet med inflätade löften som vart och ett bygger upp och förstärker varandra på vägen mot berättelsens klimax.

3. VÄV IN MÅNGA LÖFTEN I TEXTEN

Berättelser har en rytm, en egen takt som driver dem framåt. Medan pulsen omväxlande stiger och sjunker trappas spänningen upp och tar förhoppningsvis med läsarna på en resa som trollbinder dem allt hårdare hela vägen till slutet.

Berättelser är också mer än det som sker just på den sida du har uppslagen vid ett givet tillfälle. De handlar även om löften och förväntningar om vad som ska komma. Löften kommer i två former; de som är uttalade och de som är underförstådda.

Lästips! Välkommen till en blodig och annorlunda serie skrivövningar.

Uttalade löften kommer ofta från karaktärerna själva:

Jag dyker upp klockan fem för vårt möte. Kom i tid.

Jag kommer inte att slappna av en minut förrän jag har fångat Johnnys mördare.

Han har en twist i slutet som du aldrig hade kunnat förvänta dig.

Dessa löften talar om för läsarna rakt ut vad som komma skall och skapar antingen förväntan eller farhågor, beroende på vad de handlar om.

Underförstådda löften å andra sidan träder fram mellan raderna. De kan ta form ur bakgrundshistorien eller ur läsarens implicita förståelse av berättelser.

Till exempel; om mördaren arresteras på sidan 250 i en 500-sidig roman, kommer läsaren att tänka: Okej, han kommer antingen att rymma eller försättas på fri fot på grund av någon teknikalitet.

Detta vet de, inte för att du har talat om det för dem, utan för att de redan instinktivt förstår vissa berättartekniska principer.

Notera att antydningar inte är samma sak som löften. Antydningar används för att eliminera osannolika sammanträffanden i en historia. Löften används för att locka fram intresse.

Döda partier uppstår i en berättelse när inga löften ges, eller när de inte infrias – medan en historia som är rik på löften är en berättelse som det är svårt att lägga ifrån sig.

Så väv in uttalade och underförstådda löften i din berättelse, fläta ihop dem och låt dem överlappa varandra. På det sättet får du med dig läsarna, inte bara till den närmaste dramatiska höjdpunkten utan också vidare därifrån.

4. SPRID UT UPPLÖSNINGEN AV OLIKA TRÅDAR

Upplösning är spänningens fiende, och spänningen är livsnerven i din berättelse. Alltför mycket upplösning för tidigt i berättelsen kommer därför att underminera dina läsares intresse att läsa vidare. Så hur gör vi då när vi vill lägga in en höjdpunkt mitt i boken?

Tänk så här: Spänning upprätthålls när det finns konflikter på flera nivåer som anknyter till huvudpersonens resa. De här konflikterna kretsar kring hur din karaktär hanterar sig själv, sin omgivning, och världen runt omkring.

Lästips! Hur skriver man en riktigt vass deckare eller kriminalroman? Augustprisnominerade Sören Bondeson, som coachat författare som Jens Lapidus och Åsa Larsson, visar hur man skapar en bladvändare.

Med andra ord; din kriminalutredare kanske kämpar med en depression (inre kaos), försöker fånga mördaren (yttre mål) samtidigt som hon försöker rädda sitt äktenskap efter att hennes man varit otrogen (mellanmänsklig kris).

Få ut det mesta av samspelet mellan dessa tre aspekter av din historia. Spänningen ökar i takt med de bakslag hon åker på inom vart och ett av dessa områden – och om det kommer till en upplösning på en nivå (hon kan till exempel återförenas med sin make), kommer det fortfarande att finnas underliggande spänning som håller läsaren engagerad. Lyft fram det i förgrunden. Och kom ihåg att dessa konflikter bör uppstå, trappas upp och upplösas vid olika tidpunkter i historien.

När du sprider ut dina ögonblick av upplösning, är det också viktigt att du fortsätter att hålla läsaren orienterad om karaktärens avsikter och syften och vad som står på spel. Kasta om saker så att sådant som först verkade positivt visar sig vara förödande och tvärtom. Håll frågorna vid liv – inte nödvändigtvis om en karaktär kommer att lyckas, men i alla fall hur. På så sätt upprätthåller du intensiteten i ditt berättande och trådarna i historien dras åt tills spänningen blir olidlig.

5. HÅLL BÅDE NYFIKENHETEN OCH ORON VID LIV

Om man jämför den klassiska pusseldeckaren med thrillern eller spänningsromanen, skulle man kunna säga att i pusseldeckaren har brottet redan inträffat och behöver lösas. I spänningsromanen och thrillern är det snarare på väg att inträffa och måste förhindras.

Obesvarade frågor (pussel) får läsaren att vända blad på grund av nyfikenhet, medan en överhängande fara (spänning) får dem att läsa på grund av oro.

Nu måste det ju inte vara frågan om ett brott för att skapa den här typen av engagemang hos läsarna. Kanske handlar det om en händelse i karaktärens förflutna som har påverkat henne på djupet. Genom att långsamt avslöja detaljer kan du hålla nyfikenheten vid liv och samtidigt få läsarna att sitta på helspänn av förväntan (eller rädsla) inför konsekvenserna av att hemligheten kommer upp i ljuset.

Nyfikenhet talar till intellektet och skapar en lust att räkna ut saker: Läsaren undrar vad som ska hända eller varför det har hänt.

Oro talar till känslorna och skapar farhågor: Läsaren oroar sig för vad som ska hända och vilka konsekvenser det kan få.

Använd samspelet mellan nyfikenhet och oro till att hålla läsarnas engagemang uppe. Växla mellan att låta dem längta efter vad som ska komma (upplösning, ett lyckligt slut) eller gruva sig inför det (smärta, lidande, skräckfylld dramatik).

Hemligheten är den här: Håll alltid antingen nyfikenheten eller oron vid liv, hela vägen till berättelsens avslutande klimax. Om du löser upp spänningen på ett område (brottet förhindras) så håll mysteriet vid liv på ett annat område (de vet fortfarande inte vem förövaren är). Och omvänt; om ett mysterium är löst (de upptäcker skurkens identitet), så se till att hålla liv i spänningen (nu måste de stoppa honom innan han slår till igen).

I slutet av varje akt bör du betona det avgörande mysterium eller spänningsmoment som är det primära vid just den tidpunkten i berättelsen.

6. DRA FÖRDEL AV FLERA INTRIGTRÅDAR

Varje relation din huvudperson har ger dig en möjlighet att skapa en bihandling. Det betyder inte att du kommer att följa upp samtliga av dessa potentiella trådar i historien, men du kan utnyttja de allra viktigaste av dem till att hålla läsarnas engagemang uppe.

Tänk på bihandlingar som olika lager i berättelsen, eller som trådar som flätas in i huvudhandlingen snarare än att de äger rum parallellt med den. Om en bihandling inte har någonting med huvudkaraktärens resa mot att uppfylla sina mål att göra kan den troligtvis klippas bort.

Lästips! När du ska skriva deckare måste du utgå från dig själv, och det är två saker du måste lita på.

Effektiva bihandlingar bidrar med mer än bara textur till din berättelse; de ger dig möjlighet att sprida ut små dramatiska höjdpunkter och upplösningar genom hela boken.

I mina romaner om FBI-utredaren Patrick Bowers brukar jag ofta ge honom två, till synes obesläktade, fall att lösa. Läsarna förväntar sig helt korrekt att de båda bihandlingarna så småningom ska mötas. Att få det att verka som att det finns flera parallella intriger kan vara ett bra sätt att fånga läsaren och få henne att undra: ”Vad kan de här olika trådarna rimligen ha med varandra att göra?”.

Att på det sättet skapa flerbottnade intriger ger också ett underliggande lager av potentiell konflikt: Även om Agent Bowers gör framsteg med det ena fallet, så ligger det andra där i bakgrunden. Även om en av trådarna kan komma att hamna i förgrunden vid ett givet tillfälle, så är båda i själva verket aspekter av samma intrig, snarare än att en av dem är underordnad den andra.

I flerbottnade intriger behöver det finnas mer än bara ett tillfälligt sammanträffande eller perifert samband mellan de olika trådarna. Ju mer centralt sambandet visar sig ha varit när man i efterhand tittar tillbaka på berättelsen, och ju osynligare det först verkade, desto större tillfredsställelse när det avslöjas.

Att använda flerbottnade intriger gör historien intressantare, underlättar genreöverskridanden, fördjupar läsarens engagemang och stramar upp spänningen.

7. PÅMINN LÄSAREN OM UNDERSTRÖMMARNA

Ett hav kan förefalla lugnt och stilla, men det finns alltid underströmmar som lurar precis under ytan. Till och med när vågorna tydligt rör sig i en riktning, kan det finnas strömdrag som flyter åt rakt motsatt håll.

På samma sätt kan det fungera i din historia. När saker börjar framstå som lugna behöver du fånga dina läsare i tidvattenvågorna och dra ner dem djupare i de strömmar av spänning som rör sig genom din roman.

Det finns olika sätt att göra det på:

  • Peka ut de uttalade löftena, plantera mysterier och obesvarade frågor.
  • Avslöja långsamt de ledtrådar som leder fram till ett hemligt skelett i garderoben, eller som ger förklaringen till något unikt karaktärsdrag som varit närvarande genom hela berättelsen.
  • Betona de kritiska ögonblicken eller introducera en nedräkning mot berättelsens klimax.
  • Använd flera karaktärer med sitt eget berättarperspektiv för att bygga olika lager av konflikt, för att förtydliga intrigtrådar eller till att bygga bihandlingar.
  • Låt karaktärerna diskutera de svårigheter som finns i deras uppdrag (eller de uppgifter de för tillfället står inför) eller de förödande konsekvenser ett misslyckande skulle innebära.
  • Vinkla berättelsen så att de centrala utmaningarna i historien hamnar i förgrunden genom att påminna om vad huvudpersonen vill, eller om de konkurrerande önskemål som slåss om hennes uppmärksamhet eller lojalitet.

När du ska intensifiera mittenpartiet i din berättelse, eller se till att hålla liv i saker efter en höjdpunkt, påminn då läsarna om löftena, förväntningarna, och vad som står på spel. Försäkra dig om att det alltid finns såväl stegrande spänning och olösta konflikter, som obesvarade frågor, överlappande bihandlingar, underliggande löften och ännu inte avslöjade hemligheter.

Den stora upplösningen kommer i sista akten, men fram till dess gäller det att locka läsaren att läsa vidare och hela tiden längta efter ett tillfredsställande klimax. För de allra bästa uppenbarelserna, hemligheterna och vändningarna har du sparat till slutet.