I veckan pratade jag med min bror, som är konstnär, om vad som egentligen är konst. Samtalet började med en spaning om samtida politisk konst och mynnade ut i en diskussion om den inbyggda svårigheten i att kritisera ett verk, för: vem är man egentligen att påstå att ett konstverk, även om det framstår som ytligt, inte är konst?
Min bror, som läst sin master på HDK Valand, summerade det moderna konstbegreppet för mig: Det är konst om intentionen var att det skulle bli konst.
»Visst«, sa jag, »men bara för det behöver man ju inte gilla den.«
Min bror höll med, och sa att det nog egentligen är det folk menar när de säger att något »inte är konst« – att de inte tycker om den.
»Men det är konstigt«, sa min bror, »för ingen annan konstform fungerar ju så. Om man läser en formmässigt svår text, som man inte begriper, eller en text som man tycker är dålig, skulle man ju aldrig få för sig att säga ›det här är inte en text‹.«
Sedan rättade han sig själv: »Eller så säger man: ›Det här är inte litteratur.‹«
Allt detta tänkte jag på när jag i går lyssnade på ett av de senaste Café Bambino-avsnitten.
I det läser författaren Tone Schunnesson upp en exklusiv (enligt henne själv: »mörk«) inbjudan från Storytel, där streamingföretaget vill presentera sin nya tjänst Storytel Pulse. Enligt inbjudan ska författarna snart kunna »höra pulsen på sina berättelser« och få inblick i varför deras lyssnare engageras, samt lära sig mer om hur de kan använda dessa realtidsinsikter (här kunde man höra poddkollegan och Aftonbladetkulturchefen Karin Pettersson sucka upprört i bakgrunden). Tone själv gissade och fasade för att författarna snart ska få veta saker som att »vid det här stycket somnade fem personer«, »här gick lyssnarens puls upp« eller »i det här kapitlet slutade hälften«.
Både hon och Karin Pettersson var eniga om att detta skulle kunna innebära en helt gränslös shittification av litteraturen. Karin menade att till exempel Netflix redan nu helt oförblommerat arbetar med att skapa innehåll utifrån den här typen av data; att man skriver seriemanus utifrån kunskaper om till exempel var publiken vanligtvis slutar titta. Och tyckte att resultatet blir fruktansvärt tråkiga och fördummande serier och filmer. En sorts »brukskultur« eller skvalradio, snarare än konstnärliga upplevelser.
Ska litteraturen nu gå samma väg? Karin Pettersson konstaterade krasst: »I sådana här ekosystem behövs ju till slut inte alls författaren.« I en så datastyrd skrivprocess, vad är poängen med att det är en människa som skriver?
Igen: Vad är egentligen litteratur? Konstbegreppet, etablerat sedan mitten av förra seklet, slår fast att vad som är konst har mindre att göra med resultatet i sig (boken, målningen, skulpturen) och mer med skaparens avsikt (samt litegrann mottagarens upplevelse). Ett vardagligt föremål, som en gammal tesked, är inte konst om den ligger i en låda i någons kök, men en gammal tesked kan bli konst om den används av en konstnär i en konstnärlig process: bearbetas eller placeras i en annan kontext. Det handlar om avsikten. Och betraktarens blick. En gammal tesked på en piedestal i ett galleri väcker andra känslor än när den ligger i en kökslåda; rent krasst är det så.
Appliceras samma synsätt på litteraturen kan man säga att en text inte automatiskt är litteratur, utan att litteratur är litteratur för att en människa ville skriva litteratur (sedan kan man förstås tycka att den är bra eller dålig, det är en annan fråga). Tone Schunnesson säger själv i podden att »så mycket av mitt litterära arbete handlar om min egen vision och estetik och vilja, och om hur jag kan förmedla det«.
För en sådan konstnärlig process kan verktyg som Storytel Pulse – om det är vad det låter som – vara förödande. Hur påverkas skrivprocesserna och böckerna av den här typen av försök att effektivisera och optimera, av att författarna erbjuds att mekaniskt anpassa sig till mottagarna?
Att ge folk vad de vill ha, utan att de ens själva vet om det.
Veckans …
… lästips
I en nyskriven Skrivaintervju berättar Tone Schunnesson om sin nya roman Ultravåld, och om varför det kändes viktigt att inte väja eller fega ur utan våga skriva rena vidrigheter. I hennes svar på Christian Dauns frågor syns tydligt att hon är en författare med ambitionen att gå hela vägen, och att det är något hon också uppskattar i andras texter. Samme Dauns reportage om Café Bambino – en text vi publicerade förra året – skildrar fint dynamiken i podden och duons motvilliga läsfrämjaruppdrag.
… vrål
Sara Bergmark Elfgren ryter i artikeln »Hur kan ni bara ge våra böcker till AI?« åt Författarförbundet som inlett ett samarbetet med WASP, Wallenberg AI, för att utveckla en språkmodell som ska tränas på svenska författare. Det går fort nu, menar hon, en blandning av panik och nyfrälsthet. Bland annat vänder sig Bergmark Elfgren skarpt emot att författare aktivt behöver säga ifrån om de inte vill vara med på tåget, och upplever en hetsad stämning: »Alla måste kliva ombord på rymdraketen nu!«
Författarförbundets stämma hålls den 30 maj och i sista stund har en motion om språkmodellsarbetet lämnats in.
… efterlysning
I veckan fick jag ett mejl av en läsare som efterlyste tips på hur man skriver bättre dialog. Ett möjligen lite bortglömt verktyg, men vi har skrivit ganska mycket om hur dialogen – rätt hanterad – både kan skapa framåtrörelse och gestalta karaktärerna. Så till Martina och alla andra som kämpar med replikerna: Här finns våra bästa texter om att skriva dialog.
… bokbeställning
Mitt stora porträtt på Agnes Lidbeck publicerades i Skriva för fem år sedan, fångade Lidbeck mitt i ångesten inför att 700-sidiga Nikes bok skulle släppas, och avslutades så här:
»Hon säger att hon aldrig tänker på recensioner eller läsare medan hon skriver. Först när hon är färdig kommer insikten som en örfil:
– Just satan! Och då tänker jag varje gång: ›Jag ska aldrig mer skriva en bok!‹
Känner du så nu?
– Mm. Fast jag har börjat skriva någonting. Jag vet inte exakt vad det är. Men det är … någonting i det här att … i bilder finns det ju en som aldrig syns. Det är den som håller i kameran.
Hon tystnar, har förklarat färdigt.
Glasklart.
– Haha! Där har du en liten elevator pitch! Men det är långt kvar tills den boken är något att oroa sig för.«
Nu är den av allt att döma något att oroa sig för: I augusti släpps Fotografens skugga och i veckan som gick la jag en pressbeställning.
… hint
Den här veckan har jag börjat klura på en skrivtävling med feelgoodtema åt Skrivas prenumeranter. Tävlingen kommer förhoppningsvis att presenteras inom kort, och innebära en dubbelutmaning – så håll utkik i kommande nyhetsbrev!
… valbevakning
Blev glad åt Aftonbladet Kulturs satsning, där de i serien »Bortom spelet« ska låta fem författare skriva om politiken bortom valrörelsen. Skriva har skrivit om, och i vissa fall publicerat texter av samtliga fem: Sanna Samuelsson, Christoffer Carlsson, Silas Aliki, Maria Maunsbach och Agri Ismaïl. Jag är nyfiken på vad var och en av de här fem författarna kommer ha att säga.
