Den här veckans icke jobb-relaterade meddelanden från Tobias Regnell: en länk till en dansklass han deltagit i som blivit viral på sociala medier (9 miljoner visningar), en film på en rolig panda och en kulturspaning han ville ha min take på: »Bortsett från allt. Har nosat lite på generationsdebatten mellan Frändén och Greta Schüldt, utifrån Robyns skiva mm. Faktiskt ganska intressant om man tar sig tid.«
Som alla kulturbråk hade detta gått mig förbi. Tobias sammanfattade i ett sms: »Som jag tolkar det tar en ny generation avstånd från det individuella frigörelseprojektet och ›Beyonce-feministerna‹ som säger: ›Nu har jag mina egna pengar och gör vad jag vill med mitt liv och mina relationer och mitt utseende.‹ De yngre typ: ›Vi har viktigare saker att ta oss an, och vi har f ö inga egna pengar.‹«
Det lät ju värt en googling.
Så jag läste ikapp. Först Frändéns text som startade debatten, därefter Greta Schüldts och Marcus Hägglunds syrliga svar och slutligen Frändéns svar på dem. Och jag slogs av hur irriterat, eller ilsket, den här sortens texter skrivs. Nu är jag visserligen patologiskt konflikträdd men hur är det möjligt att bli så irriterad över att en annan skribent har gjort en, som man själv tycker, halvdan spaning, eller dragit en förenklad eller felaktig slutsats?
Det slog mig också att det var diffust exakt vad de tyckte så diametralt olika om. Greta Schüldt beskrev det som »ett stup mellan två generationer« och använde meningar som: »En ravin öppnar sig mellan oss.« Jag tänkte snarare att det var en diskussion där alla verkade ha hyggligt lika syn på världen; sett enbart till argumenten hade det kunnat vara ett välvilligt och balanserat samtal vid ett middagsbord, mellan människor med lite skiftande ingångar och erfarenheter. Men det ligger i kulturbråkets natur att konflikten är bärande. Ett bråk skapar uppmärksamhet, även om det inte finns särskilt mycket att bråka om. Texter som är trevande, resonerande eller försiktigt skrivna får svårt att hävda sig i dag. Ska klicken in måste det verka som att någon är förbannad eller dum i huvudet för annars blir det liksom inget.
Själv tänkte jag att ett samtal om hur alla människor i en generation är – och varför – är dömt att misslyckas. Rent generellt är det dumt att generalisera. Jag vet inte hur många diskussioner jag hamnat i på senare år där vi försökt reda ut vilken generation som egentligen är vilken, och vad som kännetecknar den. Födelseår är bara en av många parametrar som avgör hur vi mår, beter oss, tänker och värderar saker, i det här fallet hur vi känner inför kollektiv kontra individ, för frigörelse, kvinnors rättigheter och sex. Det är faktiskt påfallande sällan just ålder som gör att man känner samhörighet med en annan människa. 31-åriga Greta Schüldt har antagligen långt mer gemensamt med 44-åriga Johanna Frändén än, låt säga, med min närmsta granne på landet – som är född samma år som Schüldt, sambo med en månskensbonde, gravid med sitt tredje barn och jobbar på ett slakteri.
Som vanligt kom en författare till undsättning. Medan jag grävde i mitt inre för att försöka avgöra vad som hade påverkat mig mest – SATC, Robyn, dejtingappar eller hur kollektivistiskt jag växte upp på 1980-talet – hittade jag Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text i Aftonbladet. På ett effektivt sätt kvävde hon debatten genom att slå fast att det är idiotiskt att låta politiska samtal ta avstamp i poplåtstexter: »Kultursidan annekteras som gångbar agora att ha politiska samtal på. Det blir det sämsta av två världar. Som musikal. Dålig musik och dålig teater. Fast dålig politik och dålig kultur.«
Jag kan bara hålla med.
Och tillföra: vad fint det vore om människor brydde sig mer om vad de kan enas om, än bråka om.
Men det kanske inte skulle gynna kultursidorna.
Veckans …
… recensionsgap
I mitt förra fredagsbrev skrev jag om Tove Folkesson och tillkomsten av hennes Min farsa var kommunist. Nu har boken kommit ut och kritikerna är överhuvudtaget inte överens. Aftonbladets Rasmus Landström ger lägsta betyg men sågningen är inte taskig, snarare genuint besviken – Landström har höga förhoppningar som inte riktigt infrias. Göteborgs-Postens Mikaela Blomqvist är hårdare: Hon menar att boken utgör »det värsta av två världar: mamman som skryter om sin son och dottern som skryter om sin far«. Delar av texten kallar hon för »generande meningslöst skrävel« och avrundar: »Det är också en roman som, utan att vilja det, visar på språkets otillräcklighet, hur tomt det kan bli när det reduceras till pynt. Folkesson skriver vackert, men det spelar ingen roll. Utan riktiga tankar finns ingen riktig stil.«
Jag nästan baxnade när jag läste, för även om jag delvis kan förstå invändningarna tyckte jag att det fanns tankegods och mening i romanen, och att subtiliteten, det diffusa, kändes medvetet gjort. Flera recensenter – däribland Svenska Dagbladets Therese Eriksson – ger positiva omdömen. Men känslan som dröjer sig kvar hos mig är ändå: Visst är det nödvändigt och viktigt att kritiker säger sin ärliga mening, men fy fan för att få en sådan sågning.
… missa inte
Vill nämna två kul grejer i Skrivas värld just nu. Dels vår nya novelltävling där utmaningen är att skriva en novell som utspelar sig det år då du fyllde 15 år. Novellen ska vara fiktiv, men utgå från dina egna minnen av tiden då du var 15 år, och juryn kommer särskilt att leta efter en tydligt gestaltad tidskänsla. Alla tävlingsbidrag kommer sedan att publiceras på vår hemsida sorterade efter årtalet då texten utspelar sig.
Och så påminner jag om Skrivas och Therése Granwalds nya distanskurs »Skriv din roman på ett år«. Det finns platser kvar i alla tre kurspaketen – men inte så hemskt många i Total-paketet, som innehåller lektörsläsning och skriftlig respons på hela ditt manus. Uppstart i höst. Hoppas att vi ses!
… nya gamla ord
Läste i veckan Astrid Lindgrens bilderbok Draken med de röda ögonen för barnen, och slogs av hur ofantligt många roliga och ovanliga ord barn får höra när man läser en bok från en annan tid (just den här skrevs på 1950-talet men gavs ut först på 1980-talet). Några exempel ur boken: förtörnad, späd, dylikt, enträget, åstadkomma, belåtet, eftertryckligt, skulor, uppsyn, tjura, pilutta.
… nöje
Blev av tre vänner i går meddragen att gå på det som Göteborgs-Posten utnämnt till Göteborgs bästa kulturquiz: Samuel Korsells På spåret-quiz på nördbaren GG Bar på Aschebergsgatan. Samuel, som såg att vi var nykomlingar och stack till oss ett par välvilliga ledtrådar, berättade att han lägger i genomsnitt 20 timmar på att konstruera quizet som blivit så populärt att det numera körs två dagar i rad. Jag är inte särskilt allmänbildad och helt okej med det, men något som kan hålla mig vaken en hel natt är när jag egentligen vet något men inte kommer på det. Den här gången: En Dire Straits-låt som spelades upp i instrumental version (Sultans of Swing, jag väste elva gånger att »jag VET att det börjar på S« ) och namnet på John Lennons mördare (Mark David Chapman, jag väste sexton gånger att »han heter i alla fall MARK i förnamn«).
