Några av er kanske snappade upp det utbrott som prisade barn- och ungdomsförfattaren Johanna Thydell fick på Instagram i höstas. Det handlade om medias rapportering kring nomineringarna till Augustpriset. Thydell skrev:
»Håll käften om att barns läsning är så viktigt.
Håll käften om vikten av att högläsa tidigt hemma för ett rikare ordförråd.
/…/
Håll käften om att det är viktigt för barn att känna igen sig i böcker. Håll käften om det stora i att låta barnen få läsa om svåra känslor, och få hjälp i att förstå sina egna.
IGEN – det är bara FLOSKLER, för när det väl kommer till kritan är författarna som SKRIVER dessa påstått ›ovärderliga‹ böcker inte lika viktiga som författarna med vuxen målgrupp (det vill säga – ›riktiga‹ författare).«
Bakgrunden var att SVT på sin webbplats radade upp sex filmer med sex av de nominerade författarna – tre fackboksförfattare, tre skönlitterära författare, men inte en enda från barn- och ungdomskategorin. Det kan förstås ses som en slump. Men det är det inte. Skärskådar man den samlade rapporteringen blir det tydligt, när nomineringarna och så småningom priserna tillkännages, att genrerna värderas olika.
Och att det är barnlitteraturen som lyser med sin frånvaro.
I vårt färska porträtt på barn- och ungdomsförfattaren Oskar Kroon blir det tydligt att han är trött på snedfördelningen. Han säger, när han intervjuas i vårt Instagramklipp, att han önskar att barnboksvärlden inte var så snäll och trevlig: »Alla som sysslar med någonting som har ordet ›barn‹ som förled vet att man måste kunna skrika högt och bråka för att bli tagen på allvar. Tyvärr.«
Det känns viktigt att, när vi intervjuar de författare som skriver för barn, prata om varför det är så. Paradoxalt nog känns det också tröttsamt att grotta i problemet; allra helst skulle jag vilja att vi skrev om barn- och ungdomsförfattare i egen rätt utan att överhuvudtaget kommentera eller värdera deras genres status.
Skriva har i alla fall en ambition att bevaka den här genren och dess författare på ett lika initierat sätt som genrer med vuxen målgrupp. Vi hoppas att det märks. Utöver det har jag utsett mig själv till redaktionens läsambassadör och försöker tipsa om bra och rolig läsning för barn.
Här kommer därför tre fredagstips på bilderböcker:
• Dumma teckning av ovan nämnda Johanna Thydell. Den här Augustprisnominerade bilderboken har ett så genomtänkt barnperspektiv i den kraftfulla, humöriga och färgstarka lillasystern Mint, och skildrar så fint dynamiken mellan två syskon som kan uppstå i en helt vardaglig situation, i det här fallet när två syskon ska rita. Avundsjukan, ilskan, retandet, småsyskonskomplexet. Och så slutar den så fint, med först revansch i form av art by accident och sedan storebrodern som till slut visar värme och omtanke.
Johanna Thydell porträtterade jag för övrigt när hon femton år efter sin debut med ungdomsboken I taket lyser stjärnorna hade bestämt sig för att skriva en vuxenroman. Tack och lov verkar hon istället ha valt att fortsätta göra böcker för barn och unga.
• Hemma i mitt hus av Gabi Frödén. Det vill gärna bli lite övertydligt när barns olika förutsättningar ska skildras, inte minst socioekonomiska förutsättningar. Den här kapitelboken, rik på illustrationer, följer familjerna i ett hyreshus under ett år och fyra årstider. Gabi Frödén är subtil och varsam med språket och bra på att låta saker bara anas, och hon lyckas med små medel lyfta fram sådant som kan skava eller kännas svårt. Hur blir sommarlovet när Lous ensamstående pappa behöver jobba? Vad händer när bästisen Jemima måste flytta? Varför ligger den nyinflyttade pojkens mamma jämt i soffan med lampan släckt? Och vad händer när den gamle mannen som alltid bott i huset dör?
En stor fördel med den här typen av högläsningsböcker med mycket bild är att den är perfekt att läsa för barn i olika åldrar. Hemma i mitt huskan enkelt högläsas för ett gäng barn mellan typ två och nio år (en stark usp i en småbarnsfamilj där varje synergieffekt räknas).
• När jag blir stor av Maria Nilsson Thore. En rimmad saga, också den med ett fint barnperspektiv. I nästan alla Nilsson Thores böcker gestaltas detta genom att författaren gjort exakt det Lisa Bjärbo tipsar om i en Skrivaguide: ställt sig på knä. Kameran befinner sig hela tiden i de små barnens ögonhöjd, fröknar och föräldrar och andra vuxna syns mest som ben och fötter; en sorts trädstammar som står stadigt omkring barnen. Dessutom rimmar Maria Nilsson Thore på ett helt eget sätt:
»Jag kan nästan allt, men jag får inte.
Jag vet vad jag vill, men jag når inte.
Jag vill sitta still, men det går inte.
Jag gråter i smyg, de förstår inte.«
Vet ni fler skickliga barn- och ungdomsförfattare vi borde skriva om så mejla oss gärna och berätta. (Men om du är författare, tipsa för guds skull inte om dina egna böcker. Lyft en annan författare istället!)
Veckans …
… guldgruvor
På våra sidor om att skriva barnbok respektive skriva ungdomsbok har vi samlat tips, guider och intervjuer med några av landets mest hantverksskickliga författare.
… läsning
Denna vecka läser jag Lina Wolffs Liken vi begravde. Kände mig inte alls så där medsvept av inledningen som jag hade velat (och kanske väntat mig av en Augustvinnare?). Min sambo håller med om att början är svag men lovar att berättelsen ganska snart tar ordentlig fart.
… scenupplevelse
Jag fyllde 42 år i fredags och firade med att gå med en vän och våra söner och se Past the point med GöteborgsOperans Danskompani. Jag tror att elva år var precis rätt ålder för att se dans på det här viset för första gången, trots att särskilt det första av de två verken, Cold song, var suggestivt, mörkt och snudd på skrämmande.
… antiupplevelse
En Melodifestivalendeltävling på Scandinavium i Göteborg. Jag och en annan vän och våra tre sjuringar köade i fyrtio minuter i minusgrader och hann inte ens köpa godis (eller kaffe!) innan det startade. En epilepsiframkallande blinkade plaststav kostade 180 kronor (den är redan trasig) och vi satt så långt bort att vi knappt kunde se vare sig Brandsta City Släckers eller Fröken snusk-Felicia.
Vilket antagligen var lika bra det.
… sportlov
Vecka sju betyder sportlov i Göteborg. Allt jag vill säga om det har jag egentligen redan sagt i ett Fredagsbrev för några år sedan, men jag kan helt kort uppdatera er om att jag fortfarande är usel på skidor, inte gillar snö eller höjder och funderar på att permanent flytta till Portugal.
