Jag åker baklänges på tåget mot Karis, inbillar mig att det betyder något men är osäker på vad. Helt vanlig nojighet kanske. Den som ofta växer runt betydelsefulla beslut, de där ödesmättade tillfällena då man uppfylls av känslan att det är nu det gäller.
Det är en fredag mitt i livet och jag är på väg till Monika Fagerholms Författarskola. Med på resan finns en skrivbok, två romaner, ett förväntansfullt inre som gör sitt bästa för att sparka undan självtvivlet. Utanför tågfönstret passerar tallar och grå åkrar, industriområdenas asfaltsängar, viltstängsel och övergivna gårdar.
Solen står lågt när jag kliver av på en främmande perrong, går en främmande väg åt fel håll och får börja om. Det är helt i sin ordning. Den som saknar lokalsinne får se till att ta höjd för eventuella omvägar, alltid avsätta en kvarts vilsemarginal. Rullväskan rasslar, huvudet brusar, en å med några änder, en skylt med en snigel, ett par finska villor och sedan: »Välkommen till Västra Nylands folkhögskola.«
Att skriva sitt eget är på sätt och vis att vara ständigt vilse. Det är att ensam stå och grubbla i varje korsning och undra om man rusat på för länge i fel riktning, för att sedan komma runt hörnet och upptäcka helt nya världar. Det är för att tillåta mig att vara i den vilsenheten som jag har kommit hit. Men också för att slippa vara duktig. Jag har, precis som så många likasinnade, haft svårt att släppa den evigt redigerande jobbpennan. I Monika mytomspunna författarskola, där kaos är en av grundpremisserna, har hundratals författare fått hjälp att bli fria från den här förödande duktighetssjukan.
Nu är det min tur.
Det ligger en särskild sorts laddning i luften den första lektionen. Elementen är kalla, skolbänkarna låga och gröna som Gunnebostängsel. Vi är 14 svenska och finska författare, journalister och andra skrivande personer som på olika vis behöver förlösas av Monikas intuitiva process. Kanske är det klassrummet med sina anatomiska planscher och skrapande stolar, men vi förvandlas alla till storögda skolbarn i tofflor där vi sitter i en halvcirkel, med pennorna höjda över anteckningsblocken.
Monika Fagerholm är på gott humör. Hon rör sig över golvet, gestikulerar ivrigt när hon talar. Parhästen och författaren Mia Franck, krass och knivskarp, sitter med armarna i kors bakom katedern. De uppmanar oss (ödmjukt) att ha tilltro till den kreativa processen. De uppmanar oss (strängt) att aldrig någonsin fastna i våra ursäkter.
Vi nickar och jag antecknar: »Skärp dig. Nu.«
I jobbet är jag ju en som skriver. Varenda dag skriver jag och i 20 år har idéerna och formuleringarna betalat hyran i mitt arbete som copywriter och manusförfattare. Fint såklart, att kunna leva på sitt så kallade kall. Men. Lika länge som jag jobbat med text, lika länge har jag längtat bort från beställningsuppdrag och deadlines. Jag har velat skriva mitt. Men att skriva sitt är svårt, att hitta saker att skylla på är däremot enkelt, så till slut var bortförklaringarna det enda som expanderade i mitt fria skrivliv. Jag skulle bara fixa några grejer. Jag skulle resa runt i världen, klättra och flytta ett gammalt timmerhus och skaffa barn och eget företag och hund och ett barn till och en hund till och mera frilansjobb och ett litet loppigt lantställe som krävde växelvis renovering och hängmatteläge. Och förresten, vem orkar sitta vid datorn och vara vilse om kvällarna när man skrivit så att fingrarna blöder på jobbet hela dagarna. (Ganska många skulle det visa sig när jag tittade efter, så det slutade jag med. Jag behövde min snuttefilt av ursäkter.)
Monika, som inte tror på präktiga skrivråd, betonar tre saker under vår första dag. Ett: Vi kommer alla ha ett färdigt råmanus när året är slut, hon förväntar sig inget mindre. Två: Vi måste sluta vara självmedvetna och i stället se på omgivningen med uppriktig nyfikenhet: »Skriv som ett litet djur.« Och tre: Vi ska sluta teoretisera och sätta i gång och skriva. För det som inte är skrivet finns inte. En kort paus innan hon upprepar: »Det som inte är skrivet finns inte.« Orden sjunker in så där som sanningar ofta gör, en kliande mix av total självklarhet och genans över att ha missat just det. För att tänka på att skriva är inte att skriva. Inte heller att analysera och fundera, flytta runt kommatecken, gå på kurs eller ansluta till snälla små skrivgrupper. Jag ser mig om i rummet. Är jag den enda som upplever att hon talar rätt in i min mage? In i mig och mitt ändlösa »jag börjar imorgon«-beteende?
Vi inackorderas i internathusen. Mitt rum har utsikt mot en plätt gräs med en stig upptrampad av tusentals folkhögskoleelever. En 70-säng med mjuktvättade lakan och vasst ljus från lampan i taket. Jag sätter mig en stund på plaststolen vid fönstret och känner efter. Du är jävligt bra, känner jag inte. I stället börjar den skräniga självkritiker som flyttat in i mitt huvud att tjafsa, påstår att det jag åstadkommit hittills bara varit en tillfällig formtopp. Rent flyt. Så där som när man lyckas/råkar få åtta spikar i en minigolfrunda en sommar, och sedan i andras ögon blir den som är bra på minigolf, trots att man i själva verket är fullständigt usel på minigolf.
Så måste det vara. Jag har satt några språkliga spikar och nu är det slut.
För att få tyst på eländet ställer jag fram en skål med nötter. Märklig manöver kan tyckas, man planen är att få sitta ner med mina rumskamrater en stund, få välta in i en vänlig gemenskap där vi kan dela det som skaver.
Det fungerar. Trots skogsravet som pågår på andra sidan ån, somnar jag till slut lugnt och tungt.
I huset där vi bor går alla dörrar igen och låser sig av sig själva. Att glömma nyckeln och stänga sig ute kostar 80 euro och vi enas om att det är förödande för en bunt tankspridda individer med huvudena ockuperade av sina egna parallella textvärldar. I mitt fall, just nu, av en gråtande man som bygger en konstgjord häst.
En konstgjord häst? Åh herregud, ni hör ju. Hur kan jag rimligtvis tro att jag ska få ihop ett vettigt romanmanus om en konstgjord häst? Om en man som skapar en replika av sin frus tonårsrum? Om substituthusdjur, Kate Bush och sockerpiller? Men samtidigt, jag måste tydligen få skriva om en kvinna som går in i dimman och om en mans pragmatiska kärlekshandlingar som spårar ur. I ett slags Skansen för dementa. I ett 70-talshus någonstans. Medan vattnet stiger i dikena utanför.
Att skriva är att vara vilse och att våga tillåta sig att vara det. För jag vet ju att min text vet hur den vill vara. Jag måste helt enkelt låta den löpa fritt och bara följa med i rörelsen, utan att vända om och peta i detaljerna. Lita på processen, som Monika säger. Jag har hoppat på det här tåget, baklänges kanske, men ändå.
Ett år. Ett råmanus.
Nu ska jag skriva som ett litet djur.
Emma Zetterholm Kling är frilansande copywriter och manusförfattare. Hon har bland annat varit medförfattare till Kristallen-nominerade TV-serien Geografens Testamente Europa, arbetat som redaktör, skrivit noveller och färdigställt ett romanmanus, parallellt med copyuppdragen. Har läst litteraturhistoria vid Stockholm Universitet, gått Skrivarlinjen Projekt på Skrivarakademien och Jakobsbergs Skriv! – Projekt: Skönlitteratur.
- Mer:
- Dagbok
- Resan mot romanen
