Varför handlar boken om hem­längtan?

– När jag skrev den höll jag precis på att flytta från Stockholm till Helsingfors, där jag är uppväxt, och mina känslor var väldigt kluvna. Det var läskigt att flytta till en plats där jag inte hade bott påväldigt länge. Jag var rädd att Helsingfors inte skulle kännas som hemma. Samtidigt befann sig många av mina vänner i Helsingfors och min mamma i Öster­botten, jag längtade efter dem.

Vad betyder hemlängtan för dig?

– Konfliktfylld kärlek. Hemlängtan kan ibland förväxlas med nostalgi, eller att de båda flyter ihop. Hemlängtan kan vara en handling, typ; jag längtar hem så jag åker hem. Nostalgi är ett sinnes­tillstånd, där det inte går att göra något praktiskt, det finns inget att åtgärda. Nostalgi är ett idealiserat förflutet.

– Hemlängtan för mig är väl att jag vill hem igen till den plats som definierat och format mig så att jag kan göra något mer, få nya erfarenheter på samma plats. Jag vill längta hem till något rimligt, inte bara diffusa minnen. Det handlar också mycket om projektion. Att man gör en plats till något annat än vad den egentligen är.

Du skriver om dina egna upplevelser på en Viking Line-färja, gentrifiering och om den »finska stämningen«. Vad var det svåra med att göra boken?

– Att inte dö av pinsamhet. Det var svårt att vara så ärlig och sårbar. Jag visar ju upp både mig själv, min konst och mitt skrivande, så en stor utmaning har varit att inte vara ironisk och skämta bort allt material. Jag ville att boken skulle kännas meningsfull och verklighetstrogen, och det var utmanande att vara så emotionellt öppen och närvarande. Det finns en röd tråd genom hela boken, men den följer inte riktigt någon kronologi. Det är snarare så att den följer hur tankar går, och de kan ju vara ganska hoppiga och inte lika tydliga som en berättelse är. Det har också varit svårt att rita så jävla många bilder, och sedan gå tillbaka till dem och göra om dem så att de funkar. Det har verkligen inte varit en linjär process någonstans.

Annons

I boken finns även referenser till allt från 1940-talets Krigsfinland till Tom of Finland, som var stilbildande inom gaykultur och ­homo­erotisk konst.

– Ja, en stor del av Finlands nationella identitet handlar om värnplikt och krig. Jag tycker själv inte att det går att prata om Finland utan att benämna det. Sen tycker jag att det är väldigt kul att beröra dessa ämnen tillsammans med homoerotik, precis som Tom of Finland gjorde. Att förflytta de här muskulösa militära männen, som befinner sig mitt i ett krig, och istället låta dem fjanta runt och ha sex med varandra. Det blir en reflektion av en grym historia samtidigt som det är underhållande. Jag gillar att utmana människors föreställningar lite. Vem gillar inte bögsex, liksom?

Vad gjorde du rätt?

– Jag lyssnade mycket på min redaktör. Allt det här är helt nytt för mig, så det har varit väldigt lärorikt att få öva på att ta emot feedback. Jag lyckades också bara våga vara i alla dessa känslor, som nästan känns lite för mycket.

Vad ska du göra härnäst?

– Jag har ett nytt bokprojekt på gång. Det är inte av samma sort som denna bok, men den kommer att innehålla ungefär lika mycket text och bilder som Homo Line.

 

Aktuell debutant

Annons

Författare: Edith Hammar, 28 år.

Titel: Homo Line.

Genre: Seriealbum.

Förlag: Förlaget.

Utgivningsdatum: Augusti 2020.

 

Annons

Din bok Det svarta regnet beskrivs av förlaget som en »mörk framtidsdystopi«. Kan du berätta lite mer?

– Det handlar om tolvåriga Liv, som växer upp i en förstörd värld. Innan Liv och hennes syster Frida föddes, ödelades världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demoner som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp, måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat, se till att aldrig få in något giftigt i huset och akta sig för att gå ut i det svarta regnet. Och hon drömmer om att de ska ge sig av för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.

– Liv är ett barn som i ung ålder tvingas ta ansvar och bli vuxen, för att kunna beskydda sig själv och sin syster. Under sin resa börjar hon fundera över vad som är sant och vad som är påhitt. Var det verkligen trollkarlar som förstörde världen? Finns det demoner? Eller var det något annat som orsakade allt det hemska?

Hur kom det sig att du skickade in manuset till tävlingen?

– Idén om Liv och hennes berättelse fick jag redan när jag studerade manusskrivande för film. Allt började med att jag fick en tanke: »Vad skulle barn göra om de var tvungna att ta hand om sig själva i en förstörd värld?«. Berättelsen började som ett kortfilmsmanus och blev sedan liggande på hyllan. Men så tipsade en kompis mig om manustävlingen förra hösten. Jag var osäker på om jag skulle hinna klart. Men i november var det dags för NaNoWriMo, en internationell utmaning för skribenter om att skriva 50 000 ord på 30 dagar. Så jag tänkte att det skulle vara en rolig utmaning att försöka skriva klart boken i november. På så vis var tajmingen perfekt.

Hur var det att skriva manuset?

– Det gick snabbt, och faktiskt var det inte så svårt. Kanske för att jag redan hade själva grunden klar för mig. Det var mest roligt att återbesöka en gammal berättelse, att träffa gamla karaktärer som fortfarande låg mig varmt om hjärtat, och att få mata ut och förbättra själva berättelsen. Själva filmmanuset skrev jag för över sex år sedan, och jag märkte att jag hade utvecklat mitt skrivande sedan dess. Boken blev visserligen inte 50 000 ord, så jag klarade inte NaNoWriMo-utmaningen, men jag blev i alla fall klar. Sedan använde jag vintern till att redigera. Det kändes märkligt att skriva ut hela manuset. Det har jag inte gjort sedan jag var tonåring och skickade in tunga pappershögar till förlag.

Annons

Hur kändes det när du fick veta att du vunnit?

– Jag hade faktiskt lagt tanken på tävlingen åt sidan, och tänkte inte så mycket på det, det kändes nästan overkligt. När de ringde och berättade att jag hade vunnit tappade jag orden. Grannarna undrade väl vad som var på tok när jag skrek rakt ut genom fönstret.

Förutom prissumman på 100 000 kronor ska din bok ges ut på Bonnier Carlsen i höst.

– Precis, fast först ska boken bearbetas och göras klar till sommaren. Jag bor ju i Danmark, så jag och redaktören bollar manuset mellan varandra via nätet. Det blir videomöten och mejl, eftersom man inte får träffa folk just nu. Men det har fungerat jättebra hittills. Som många andra jobbar jag hemma just nu, på det viset får jag ännu mer tid att arbeta med boken.

Skriver du på något annat just nu?

– Ja, det händer ofta att jag har två-tre bokprojekt på gång samtidigt, för att jag inte kan bestämma mig för vilket jag vill fokusera på. Det är så lätt och spännande att påbörja en berättelse, men svårare att verkligen avsluta den. Men det jag har sysslat mest med under det senaste året är en vuxenroman som utspelar sig under svältåren i Sverige. I likhet med Det svarta regnet var den idén också ett filmmanus från början.

 

Stina Nilsson

Annons

Född: 1990 i Borås.

Bor: I Danmark.

Bakgrund: Flyttade till Falun efter gymnasiet för att läsa en filmmanusutbildning. Har sedan dess arbetat som översättare på Irland, bott i Grekland och nu landat i Danmark, där hon arbetar som översättare, främst från danska till svenska.

Hur kom du på idén att skriva en bok om dina egna vänner?

– Det är en märklig historia. När Klas Östergren kom med sin bok Tre porträtt, fick jag för mig att den handlade om samma sak som den här boken. Att han hade skrivit om sina vänner på ett väldigt ingående sätt, som porträtt. Jag tyckte att den idén var väldigt bra, så jag blev lite avundsjuk. Men när jag väl googlade hans bok insåg jag att den inte alls handlade om det jag trodde. När idén inte var upptagen längre, satte jag mig bara i min lägenhet och började skriva om en av huvud­personerna. Ett kapitel blev till flera och till slut hade jag skrivit en bok om alla dem som ingick i det här kompisgänget. Men jag berättade aldrig för dem att jag höll på att skriva den här boken. Ibland när jag insåg att jag behövde någon liten detalj, frågade jag personen om det. Men det var sådant jag hade frågat om annars också av ren nyfikenhet, så de har liksom inte undrat över det.

Vad tyckte dina vänner när de fick läsa ditt färdiga manus?

– Ganska blandade reaktioner. Vissa tyckte om den väldigt mycket och andra tyckte att den låg för nära sanningen, att jag hade varit lite för ärlig och uppriktig med vad jag tyckte. Jag har på vissa ställen strukit lite på deras initiativ. Men de flestas reaktion har ändå varit att »det här är ju på pricken, men kunde du inte skrivit något annat också, något snällare«.

Du berättar om personliga och jobbiga händelser, som missbruk och självmordsförsök. Behövde du censurera dig under din skrivprocess? 

– Jag hade en lapp över datorn där det stod »Skriv, bara skriv«, just för att jag inte ville begränsa mig själv. Men ibland har det varit svårare att skriva, som när jag skildrat perioder som har varit utmanande för mina vänner.

– När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit blev det ibland över­väldigande och även lite obehagligt, eftersom många saker som jag inte hade funderat på och begravt sedan länge, kom upp igen. Men ibland har det varit väldigt kul, för jag har fått återuppleva roliga minnen också.

Annons

Vilka utmaningar stötte du på?

– Ibland har jag märkt att jag har skrivit lite för personligt och att detaljerna har blivit för mycket på något sätt. Ärligheten kostade mer än vad den smakade och boken blev bättre av att jag strök lite. Det har väl varit en av svårigheterna när jag har skrivit, att försöka hitta rätt balans och inte göra det för internt. Det fick inte bli för mycket av en lumparhistoria som man berättar på en förfest, utan jag ville skriva någonting med substans.

– Egentligen har hela bokprojektet flutit på, det har varit skönt att bara få skriva. När jag väl skriver är jag inriktad på att det ska bli så bra som möjligt, då funderar jag inte så mycket på de faktiska händelser jag har skrivit om.

Hur ser ditt skrivande ut i dag?

– Jag har kommit ganska långt med ett nytt romanprojekt. Den här gången är det helt fiktivt.

 

Aktuell debutant

Författare: Johan Stenström, 34

Annons

Titel: Grisgänget

Genre: Litterär essä

Förlag: It-lit

Utgivningsdatum: Mars 2020

I boken gör du en tolkning av de förunderliga omständigheterna kring två krokodiler som varit husdjur åt både Fidel Castro och en sovjetisk kosmonaut. Hur fastnade du för den historien?

– Det var 2015, då Svetlana Aleksijevitj just hade fått Nobelpriset i litteratur. Jag hade nyligen läst henne och slagits av hur många människor som bär på fantastiska och viktiga historier. I samma veva fick jag höra talas om krokodilerna på radionyheterna och fascinerades av kosmonauten och hans familj, särskilt hans fru Yonova. Inspirerad av Aleksijevitj kom jag då på idén att göra en intervju med Yonova. Jag mejlade ambassader och konsulat för att få fatt i henne och skrev långa listor på vad vi skulle prata om. Jag fick inget napp men kunde inte släppa henne utan började ändå skriva. Jag har själv undrat varför jag fängslades så av det här kvinnoödet.

Yonovas historia berättas genom ögonen på svenska Malin. Hur kom hon in i bilden?

– När jag skrev ville jag skildra skrivandets drivkrafter och då dök Malin upp. Hon skriver själv på en berättelse om kosmonauthustrun. Yonova skildras i boken utifrån Malins fantasi. Malin är i sin tur helt min egen fantasi. Det har varit en utmaning att se på Yonova med Malins ögon, och att se på världen med de ögon som Malin tror att Yonova ser den med. Var tar en människa slut, och en annan vid? Det är ett mysterium som finns hela tiden i själva livet. Malin, Yonova och jag har saker som binder oss samman, vi delar erfarenheterna av att vara kvinna och mamma, och att tampas med klassamhället. Jag tror att många kan känna igen sig i det.

Och krokodilerna? 

– Krokodilerna står för något väldigt ursprungligt – reptilhjärnan – som man kan avundas. Ett djur med reptilhjärna bara andas, äter och bajsar. Inga himla känslor som ställer till det för en. Men i boken representerar krokodilerna också det som gnager i en relation. Malin önskar att hon hade haft krokodiler att bråka om. I hennes äktenskap är bekymren svårare att sätta fingret på.

Hur gick det till när du skrev boken?

– Jag skrev överallt: när jag köade i mataffären, i hissen, på jobbet och i badkaret. Textstycken och idéer kunde poppa upp när som helst och då fångade jag dem blixtsnabbt. När jag skrev hade jag ingen tydlig plan eller synopsis. Det som drev mig att skriva var min nyfikenhet, att jag själv inte visste hur det skulle gå. Jag använde mig också av dialogen som ett slags struktur. Boken inleds med ett samtal mellan Yonova och hennes man där hon frågar honom: »Vladimir! När du var i rymden, såg du mig då?« Jag skrev dialogen i fem olika versioner, där makten i deras relation hela tiden förskjuts.

– Ibland har jag känt mig löjlig som skrivit och drabbats av tanken: »Vem tror jag att jag är?« Men jag tänkte: »Carry yourself with the confidence of August Strindberg«. Och så skrev jag i alla fall.

Hur ser ditt skrivande ut i dag?

– Jag är kvällstrött och skriver vanligtvis helst på dagen. Men nu skriver jag dramatik och den verkar vilja bli skriven om nätterna. Jag undrar varför. Kanske är det andra hjärnceller som gör dramatik än de som gör skönlitteratur.

Författare: Jona Elings Knutsson, 42

Titel: Krokodilens vändkrets (roman)

Förlag: Albert Bonniers förlag

Ladda fler blogginlägg!