Varför berätta om en berättare?

– Jag har jobbat som journalist med uppdrag för tidningar och magasin i tio år, och haft en kliande längtan efter att utveckla mitt skrivande. Testa något nytt. Jag hade länge sneglat mot biografi­genren men inte hittat någon lämplig person att ens pröva idén mot. När jag i början av förra året läste ett stort porträtt på Tom Alandh slog det mig att han hade varit helt rätt person att skriva om. Jag har en lång relation till hans filmskapande, och såg hans filmer redan när jag var liten. Därför kändes det både rätt och roligt. Så jag fick ett infall och mejlade honom, vilket förstås var ett lång­skott. Jag kände mig hyfsat säker på att jag inte ens skulle få något svar. Men efter ett par övertalnings­möten nappade han.

Du ser verkligen upp till Tom Alandh, märker man i boken. Hur påverkade det intervju- och skrivprocessen?

– Eftersom jag har en så stark personlig relation till honom och hans filmer bestämde jag mig redan från början för att vara transparent med det. Jag kunde ju inte låtsas som att det skulle vara någon slags undersökande historia, eller ett bokprojekt där jag skulle ha en kritisk blick, utan jag var helt öppen med min utgångspunkt: Att jag betraktar honom som en av landets främsta folkhemskildrare. Hade jag porträtterat honom i låt säga en dagstidning hade det varit svårare men nu kunde jag ta mig den friheten.

– Men visst kan det bli krångligare när man inte har en objektiv blick. Jag var lite rädd för att det skulle bli inställsamt, eller entonigt, att det bara blev min syn på Tom Alandh. Av den anledningen bestämde jag mig tidigt för att lyfta in andra röster. Bland bland annat intervjuade jag journalisterna Björn af Kleen och Johan Croneman samt flera av Toms närmsta kollegor. Mest givande och intressant har det varit att intervjua några av de människor som Tom har porträtterat. Vad har de tyckt om inspelningarna? Hur upplevde de Tom när kameran varit avstängd? Och vad har de tyckt om slutresultatet? Han är själv inte så transparent med de här sakerna i filmerna, tittaren slungas ofta rakt in i en historia och får inte så mycket bakgrund kring varför han valt att göra filmen.

Några föreställningar som kom på skam?

– Något som var förvånande, som jag upptäckte snabbt, är att Tom är en otroligt rolig person att intervjua. Och att han har en vass och underfundig humor. Tom startade sin karriär på SVT på 1970-talet med tunga samhällsgranskningar, och många av hans filmer behandlar ju ett nattsvart mörker, med människor som befinner sig i samhällets absoluta ytterkanter. Min fördom var att han skulle vara en seriös och allvarsam person. Men tvärtom är han en ganska solig figur. Sveriges största geni är enligt Tom varken Bergman eller Troell, utan Martin Kellerman, skaparen av Rocky-serien. 

Annons

– När jag sett om Toms filmer under arbetet med boken har jag också fått en delvis ny blick. Även om de behandlar tunga ämnen finns det mycket ljus och humor i dem. Han skildrar »vardagens oupptäckta hjältar«, sa han vid något tillfälle, och det tycker jag är träffande. Han är mästare på att fånga den eviga kampen mellan ljus och mörker.

 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Johan Kellman Larsson, 37.

TITEL: Drömmar och verklighet: En biografi om Tom Alandh.

GENRE: Biografi.

FÖRLAG: Mondial.

UTGIVNINGSDATUM: September 2020.

Annons

Annons

Vad är bakgrunden till att du skrev den här boken? 

– När jag var liten var jag orädd på vissa plan men kunde också känna mig hämmad av mina egna rädslor ibland. Därför ville jag skriva en bok som peppar läsaren till att våga göra sådant som känns läskigt. När jag gick på Konstfack hade vi en skrivövning där vi skulle utgå ifrån ett barndomsminne. Jag började tänka på en gång när jag var med min familj i vår sommarstuga, som låg långt ute i en skog som blev kolsvart på kvällarna. En kväll gick vi ut i mörkret och lekte en lek, som gick ut på att turas om att gå in i mörkret ensam utan ficklampa. När det blev min tur såg jag konturerna av en grävling som sedan visade sig bo under vårt hus. Det minnet utgick jag från, och byggde vidare på.

Hur lång tid tog det?

– Ganska exakt ett år för att skriva texten och göra ­illustrationerna. Idén fick jag för flera år sedan, men gjorde inget med den just då.

Vad gjorde du rätt?

– Jag är glad att jag vågade göra ändringar i manuset ganska sent i processen, även om det innebar en del stress när deadline närmade sig. Och så känns det bra att jag avsatte mycket tid för att få till illustrationerna som jag ville ha dem.

Vad har du lärt dig?

Annons

– Jättemycket. Till exempel att fortsätta jobba de dagar det känns som att allt blir dåligt. Och så har jag fått en mycket bättre uppfattning om hur lång tid saker faktiskt tar.

Hur ser din författarplattform ut?

– Jag har nyligen gjort en ­hemsida, ­vilket jag är väldigt nöjd med, det tog ett tag … haha. Sedan lägger jag upp mina ­illustrationer på mitt Instagramkonto @jasmine_­berge.

Och vad händer nu?

– Jag blev ganska nyligen klar med boken och har tagit ledigt från skrivandet sedan dess. Men jag har idéer för nästa bok och kommer att börja jobba med den inom kort.

 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Jasmine Berge, 25

Annons

TITEL: Jag vågar visst.

GENRE: Bilderbok.

FÖRLAG: Rabén & Sjögren.

UTGIVNINGSDATUM: Oktober 2020.

Varifrån kom idén?

– För några år sedan talade en stor snabbmatskedja i en reklamkampanj om att deras jobb var så bra, karaktärs­danande på samma sätt som lumpen, och att det öppnade dörrar överallt att ha jobbat där. Jag blev lite provocerad, för som ung jobbade jag själv på en stor hamburgerrestaurang – jag ska inte nämna den vid namn … Visst, det var en låg tröskel in i arbetslivet, men mest av allt en deppig crash course i rasism och sexism. Det där skrev jag ett inlägg om på Facebook och många tyckte att det var en intressant historia. Jag kände att där fanns något allmängiltigt.

Vilka erfarenheter ville du skildra?

– En sak är att i den här sortens branscher kan folk avancera snabbt trots att de är väldigt unga och egentligen inte mogna för arbetsledande uppgifter. Vissa chefer är direkt olämpliga. En annan grej är hur kunderna ofta tar ut sin frustration på personalen. Sedan är det rent fysiskt otroligt slitigt. Att ständigt möta människor, deras blickar, deras behov … det är dränerande, även om det bara handlar om att servera hamburgare.

Jag läste din bok som en sorts ny arbetarlitteratur. Är den det?

– Åh, jag hoppas det! Det har varit min drivkraft och min förhoppning, för jag tycker att det här har varit så osynligt. En del av berättelsen handlar om utanförskap, eller mellanförskap, att inte bära sin etnicitet utanpå men ändå hela tiden vara lite rotlös. Ett arbete, även om det är slitigt, ger trots allt ett människovärde, en struktur, en mening liksom. Jag kände att det här var en typ av berättelse som är underskildrad.

Du är själv uppvuxen i Enskededalen, har jobbat på hamburgerrestaurang, och har polskt påbrå. Hur mycket utgår från ditt liv?

Annons

– En del, fast jag har blandat mina egna erfarenheter med andras berättelser, och med research. Man kan säga att jag lånat tre platser ur mitt liv – Dalen, restaurangen och en hamnstad i Polen – och sedan fyllt dem med ­fiktiva händelser.

Hur var själva skrivprocessen?

– Jag är journalist och van att jobba mot deadlines, men det här skrev jag i hemlighet utan avtal eller deadline, vilket innebar att texten fick växa fram organiskt utan stress. Det var skönt. Samtidigt blev skrivandet upphackat. Det innebar en del omstarter där det tog lite tid att komma in i karaktärerna och tonen på nytt.

Som journalist skriver du professionellt, hade du nytta av det?

– Ja, inte minst av att jag skrivit för TV, det har lärt mig dramaturgi. Dessutom är jag van att skriva på även när det inte blir bra direkt. Det fanns en tid när jag hade fruktansvärd prestationsångest, men numera får jag inte panik av blanka papper. Däremot har jag ibland känt någon sorts skam över mina pretentioner. »Fan, här sitter jag och tar plats och tänker att nån ska vilja läsa det här.« Jag vet inte om det var min lilla klassdjävul inne i huvudet … eller kanske är det bara så skrivande är?

 

Aktuell debutant

Författare: Wanda Bendjelloul, 44

Annons

Titel: Dalenglitter – en roman om hårt arbete.

Genre: Roman.

Förlag: Weyler.

Utgivningsdatum: September 2020.

Varför handlar boken om hem­längtan?

– När jag skrev den höll jag precis på att flytta från Stockholm till Helsingfors, där jag är uppväxt, och mina känslor var väldigt kluvna. Det var läskigt att flytta till en plats där jag inte hade bott påväldigt länge. Jag var rädd att Helsingfors inte skulle kännas som hemma. Samtidigt befann sig många av mina vänner i Helsingfors och min mamma i Öster­botten, jag längtade efter dem.

Vad betyder hemlängtan för dig?

– Konfliktfylld kärlek. Hemlängtan kan ibland förväxlas med nostalgi, eller att de båda flyter ihop. Hemlängtan kan vara en handling, typ; jag längtar hem så jag åker hem. Nostalgi är ett sinnes­tillstånd, där det inte går att göra något praktiskt, det finns inget att åtgärda. Nostalgi är ett idealiserat förflutet.

– Hemlängtan för mig är väl att jag vill hem igen till den plats som definierat och format mig så att jag kan göra något mer, få nya erfarenheter på samma plats. Jag vill längta hem till något rimligt, inte bara diffusa minnen. Det handlar också mycket om projektion. Att man gör en plats till något annat än vad den egentligen är.

Du skriver om dina egna upplevelser på en Viking Line-färja, gentrifiering och om den »finska stämningen«. Vad var det svåra med att göra boken?

– Att inte dö av pinsamhet. Det var svårt att vara så ärlig och sårbar. Jag visar ju upp både mig själv, min konst och mitt skrivande, så en stor utmaning har varit att inte vara ironisk och skämta bort allt material. Jag ville att boken skulle kännas meningsfull och verklighetstrogen, och det var utmanande att vara så emotionellt öppen och närvarande. Det finns en röd tråd genom hela boken, men den följer inte riktigt någon kronologi. Det är snarare så att den följer hur tankar går, och de kan ju vara ganska hoppiga och inte lika tydliga som en berättelse är. Det har också varit svårt att rita så jävla många bilder, och sedan gå tillbaka till dem och göra om dem så att de funkar. Det har verkligen inte varit en linjär process någonstans.

Annons

I boken finns även referenser till allt från 1940-talets Krigsfinland till Tom of Finland, som var stilbildande inom gaykultur och ­homo­erotisk konst.

– Ja, en stor del av Finlands nationella identitet handlar om värnplikt och krig. Jag tycker själv inte att det går att prata om Finland utan att benämna det. Sen tycker jag att det är väldigt kul att beröra dessa ämnen tillsammans med homoerotik, precis som Tom of Finland gjorde. Att förflytta de här muskulösa militära männen, som befinner sig mitt i ett krig, och istället låta dem fjanta runt och ha sex med varandra. Det blir en reflektion av en grym historia samtidigt som det är underhållande. Jag gillar att utmana människors föreställningar lite. Vem gillar inte bögsex, liksom?

Vad gjorde du rätt?

– Jag lyssnade mycket på min redaktör. Allt det här är helt nytt för mig, så det har varit väldigt lärorikt att få öva på att ta emot feedback. Jag lyckades också bara våga vara i alla dessa känslor, som nästan känns lite för mycket.

Vad ska du göra härnäst?

– Jag har ett nytt bokprojekt på gång. Det är inte av samma sort som denna bok, men den kommer att innehålla ungefär lika mycket text och bilder som Homo Line.

 

Aktuell debutant

Annons

Författare: Edith Hammar, 28 år.

Titel: Homo Line.

Genre: Seriealbum.

Förlag: Förlaget.

Utgivningsdatum: Augusti 2020.

 

Annons

Din bok Det svarta regnet beskrivs av förlaget som en »mörk framtidsdystopi«. Kan du berätta lite mer?

– Det handlar om tolvåriga Liv, som växer upp i en förstörd värld. Innan Liv och hennes syster Frida föddes, ödelades världen av de onda trollkarlarna. Allt som finns kvar är förgiftade landskap, ruiner och demoner som gör människorna sjuka och galna. När en demon tar över deras pappas kropp, måste Liv hjälpa sin mamma att ta hand om huset och sin lillasyster. Hon måste jaga för att få hem mat, se till att aldrig få in något giftigt i huset och akta sig för att gå ut i det svarta regnet. Och hon drömmer om att de ska ge sig av för att hitta en plats som sägs vara fri från allt ont.

– Liv är ett barn som i ung ålder tvingas ta ansvar och bli vuxen, för att kunna beskydda sig själv och sin syster. Under sin resa börjar hon fundera över vad som är sant och vad som är påhitt. Var det verkligen trollkarlar som förstörde världen? Finns det demoner? Eller var det något annat som orsakade allt det hemska?

Hur kom det sig att du skickade in manuset till tävlingen?

– Idén om Liv och hennes berättelse fick jag redan när jag studerade manusskrivande för film. Allt började med att jag fick en tanke: »Vad skulle barn göra om de var tvungna att ta hand om sig själva i en förstörd värld?«. Berättelsen började som ett kortfilmsmanus och blev sedan liggande på hyllan. Men så tipsade en kompis mig om manustävlingen förra hösten. Jag var osäker på om jag skulle hinna klart. Men i november var det dags för NaNoWriMo, en internationell utmaning för skribenter om att skriva 50 000 ord på 30 dagar. Så jag tänkte att det skulle vara en rolig utmaning att försöka skriva klart boken i november. På så vis var tajmingen perfekt.

Hur var det att skriva manuset?

– Det gick snabbt, och faktiskt var det inte så svårt. Kanske för att jag redan hade själva grunden klar för mig. Det var mest roligt att återbesöka en gammal berättelse, att träffa gamla karaktärer som fortfarande låg mig varmt om hjärtat, och att få mata ut och förbättra själva berättelsen. Själva filmmanuset skrev jag för över sex år sedan, och jag märkte att jag hade utvecklat mitt skrivande sedan dess. Boken blev visserligen inte 50 000 ord, så jag klarade inte NaNoWriMo-utmaningen, men jag blev i alla fall klar. Sedan använde jag vintern till att redigera. Det kändes märkligt att skriva ut hela manuset. Det har jag inte gjort sedan jag var tonåring och skickade in tunga pappershögar till förlag.

Annons

Hur kändes det när du fick veta att du vunnit?

– Jag hade faktiskt lagt tanken på tävlingen åt sidan, och tänkte inte så mycket på det, det kändes nästan overkligt. När de ringde och berättade att jag hade vunnit tappade jag orden. Grannarna undrade väl vad som var på tok när jag skrek rakt ut genom fönstret.

Förutom prissumman på 100 000 kronor ska din bok ges ut på Bonnier Carlsen i höst.

– Precis, fast först ska boken bearbetas och göras klar till sommaren. Jag bor ju i Danmark, så jag och redaktören bollar manuset mellan varandra via nätet. Det blir videomöten och mejl, eftersom man inte får träffa folk just nu. Men det har fungerat jättebra hittills. Som många andra jobbar jag hemma just nu, på det viset får jag ännu mer tid att arbeta med boken.

Skriver du på något annat just nu?

– Ja, det händer ofta att jag har två-tre bokprojekt på gång samtidigt, för att jag inte kan bestämma mig för vilket jag vill fokusera på. Det är så lätt och spännande att påbörja en berättelse, men svårare att verkligen avsluta den. Men det jag har sysslat mest med under det senaste året är en vuxenroman som utspelar sig under svältåren i Sverige. I likhet med Det svarta regnet var den idén också ett filmmanus från början.

 

Stina Nilsson

Annons

Född: 1990 i Borås.

Bor: I Danmark.

Bakgrund: Flyttade till Falun efter gymnasiet för att läsa en filmmanusutbildning. Har sedan dess arbetat som översättare på Irland, bott i Grekland och nu landat i Danmark, där hon arbetar som översättare, främst från danska till svenska.

Ladda fler blogginlägg!