Tre systrar på en charterö – förväntningar, besvikelser och en mamma som försvinner. Hur fick du idén?

– Allt började i en scen. Jag såg de tre systrarna framför mig, ensamma på den här plastiga charterön. Då visste jag inte varför de var ensamma, men tyckte att alltihop kändes spännande. Utifrån den bilden byggde jag berättelsen bakifrån: »Var är de någonstans och vart har deras mamma tagit vägen?« Jag visste också tidigt att det fanns något slags smärta i familjerelationerna. 

Berättelsen börjar väldigt mitt i, utan särskilt mycket bakgrund.

– I början var det ännu mer så, jag var väldigt envis med att jag inte ville ha några som helst tillbakablickar, ingenting alls om hur det var i systrarnas vanliga liv. Men när jag sedan lät människor omkring mig provläsa saknade de just bakgrund och sammanhang. Då provade jag att skriva några sådana scener och förstod faktiskt karaktärerna bättre. 

Hur var skrivprocessen?

– Väldigt lång! När jag började på boken pluggade jag skrivande på en ­folkhögskola, jag hade gott om tid och var kaxig: »Jag ska göra klart det här innan året är slut.« Men det tar ju länge tid än man tror att hitta in i en berättelse. Plötsligt förändrades livet, jag skulle söka jobb och skrivandet pausades. Sedan följde en period på tre, fyra år när jag tog upp manuset, skrev lite, tänkte att det ändå var rätt bra, skrev lite mer och sedan tyckte att det kändes kasst. Men jag kunde aldrig riktigt släppa texten, det var som en av-och-på-relation. Till slut gick jag ner i arbetstid och skrev på lediga fredagar. Då lossnade det. Jag behövde ha en ledig dag för att hinna böka ner mig i den där charterön ordentligt.   

Berättelsen utspelar sig på en tydligt tecknad och avgränsad plats. Var det en bra idé?

Annons

– På ett sätt gjorde det skrivandet lätt, för att platsen är så sinnlig: hetta, förväntningar, alkohol, ledighet, unna sig. Det var kul att bara vara i den världen; sjunka in i gatuhundarna och glassen som smälter och äta chips till middag, liksom. På en chartersemester blir ju allt också så kroppsligt. Miljön är så mycket kropp och avklätt och för varmt. Det är laddat, verkligen. Speciellt för Kornelia, som ju är både barn och tonåring och ska ha på sig bikini för första gången.

Ja, boken berättas ur en tolvårings perspektiv. Varför?

– Dels för att det finns lite av Kornelia i mig, jag var också mellanbarn och en övertänkare och betraktare, och det blir ju så bra att ha en sådan karaktär som perspektivperson. Hon glider lite mellan olika roller, är barn ibland och vuxen ibland, och tror att hon förstår mer, har mer kontroll, än vad hon faktiskt har. Som tolvåring är mycket abstrakt. Man tänker mycket på kärlek och sex men har oftast inga egna erfarenheter, kanske inte heller någon att fråga.

Vad var svårt?

– Att hålla ut och inte ge upp. Till slut blev det en del av mitt liv att sitta och pilla med texten. Det var bra att få en förläggare som kunde säga att »nu är den faktiskt klar«. 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Nina Pascoal, 32

TITEL: Vi röstar om vi saknar mamma.

Annons

GENRE: Roman.

FÖRLAG: Albert Bonniers.

UTGIVNINGSDATUM: Mars 2021.

Annons

Ditt förlag jämför ­Drunkna tyst med Stina Jacksons Silver­vägen, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Twin Peaks. Har de rätt?

– Det är en ära förstås. Och kanske har de rätt, delvis. Jag har inte skrivit med det uttalade målet att göra en viss sorts bok, men jag tycker väldigt mycket om böcker som är spännande och lite suggestiva. Allt från Selma Lagerlöfs romaner, där skogen är central och det finns mycket som inte riktigt går att förklara, till Twin Peaks. Jag älskade Twin Peaks! Den ­sortens ­berättelser fascinerar mig: när läsaren eller tittaren svävar i osäkerhet och inte riktigt vet om skeendet är verkligt eller någonting som bara händer inom en människa.

Visste du redan från början att du ville skriva en sådan bok?

– Nej, min skrivprocess har varit ­jättesnårig. Jag började med ett antal lösa ­scener. Först skrev jag på en ­historia, sedan en annan, tills jag insåg att de ­kanske hörde ihop och skulle kunna leva i samma bok. Sedan vilade ­projektet i många år. Men ett år innan jag ­skickade in manuset bestämde jag mig för att skapa en hel historia av ­alltihop. Då jobbade jag med själva händelse­förloppet och försökte sätta ­scenerna i ­ordning. Det skrivandet var mer mål­inriktat. 

Drunkna tyst utspelar sig på den uppländska landsbygden. Var bokens plats viktig?

– Ja, själva bygden skulle vara som en karaktär i sig. Jag ville skriva fram en plats som har ett slags mänskligt liv. Jag är själv uppvuxen på landsbygden i ­Uppland, mina föräldrar arrenderade en gammal gård norr om Uppsala och var lite gröna vågare. Så jag hade den trakten i åtanke när jag skrev. 

Ofta skildras människorna i din bok lite på distans; som om en kamera ­sveper över landskapet.

Annons

– Jag ser världen på det sättet. Jag ­tänker mycket i bilder, och i boken skildras ofta hur människor rör sig i trakten. De kör runt, rider, åker skolbuss, går, cyklar … Även när de möts befinner de sig ofta i rörelse. Som en sorts filmscener.

Hur hittade du tonen för din ­första bok?

– Den liksom satt där direkt. Långa ­partier är helt orörda sedan jag skrev dem ­första gången. Däremot behövde jag jobba mycket med strukturen, att berätta en hel historia. För mig, som skriver rörigt, en massa olika scener utan kronologi, var den stora utmaningen att skapa ­ett flöde i historien.

Vad lärde du dig?

– Bland annat att inte tappa bort någon karaktär. Det finns många personer och perspektiv i min bok, jag tvingades ­fundera över vad som behövde ske med alla de spåren. Sedan har jag naturligtvis lärt mig mycket under året som gått sedan manuset blev antaget. Genom att jobba med professionella läsare får man syn på sitt språk, och sätt att skriva. 

 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Åsa Leijon, 52

Annons

TITEL: Drunkna tyst.

GENRE: Roman.

FÖRLAG: Albert Bonniers.

UTGIVNINGSDATUM: Januari 2021.

Varför berätta om en berättare?

– Jag har jobbat som journalist med uppdrag för tidningar och magasin i tio år, och haft en kliande längtan efter att utveckla mitt skrivande. Testa något nytt. Jag hade länge sneglat mot biografi­genren men inte hittat någon lämplig person att ens pröva idén mot. När jag i början av förra året läste ett stort porträtt på Tom Alandh slog det mig att han hade varit helt rätt person att skriva om. Jag har en lång relation till hans filmskapande, och såg hans filmer redan när jag var liten. Därför kändes det både rätt och roligt. Så jag fick ett infall och mejlade honom, vilket förstås var ett lång­skott. Jag kände mig hyfsat säker på att jag inte ens skulle få något svar. Men efter ett par övertalnings­möten nappade han.

Du ser verkligen upp till Tom Alandh, märker man i boken. Hur påverkade det intervju- och skrivprocessen?

– Eftersom jag har en så stark personlig relation till honom och hans filmer bestämde jag mig redan från början för att vara transparent med det. Jag kunde ju inte låtsas som att det skulle vara någon slags undersökande historia, eller ett bokprojekt där jag skulle ha en kritisk blick, utan jag var helt öppen med min utgångspunkt: Att jag betraktar honom som en av landets främsta folkhemskildrare. Hade jag porträtterat honom i låt säga en dagstidning hade det varit svårare men nu kunde jag ta mig den friheten.

– Men visst kan det bli krångligare när man inte har en objektiv blick. Jag var lite rädd för att det skulle bli inställsamt, eller entonigt, att det bara blev min syn på Tom Alandh. Av den anledningen bestämde jag mig tidigt för att lyfta in andra röster. Bland bland annat intervjuade jag journalisterna Björn af Kleen och Johan Croneman samt flera av Toms närmsta kollegor. Mest givande och intressant har det varit att intervjua några av de människor som Tom har porträtterat. Vad har de tyckt om inspelningarna? Hur upplevde de Tom när kameran varit avstängd? Och vad har de tyckt om slutresultatet? Han är själv inte så transparent med de här sakerna i filmerna, tittaren slungas ofta rakt in i en historia och får inte så mycket bakgrund kring varför han valt att göra filmen.

Några föreställningar som kom på skam?

– Något som var förvånande, som jag upptäckte snabbt, är att Tom är en otroligt rolig person att intervjua. Och att han har en vass och underfundig humor. Tom startade sin karriär på SVT på 1970-talet med tunga samhällsgranskningar, och många av hans filmer behandlar ju ett nattsvart mörker, med människor som befinner sig i samhällets absoluta ytterkanter. Min fördom var att han skulle vara en seriös och allvarsam person. Men tvärtom är han en ganska solig figur. Sveriges största geni är enligt Tom varken Bergman eller Troell, utan Martin Kellerman, skaparen av Rocky-serien. 

Annons

– När jag sett om Toms filmer under arbetet med boken har jag också fått en delvis ny blick. Även om de behandlar tunga ämnen finns det mycket ljus och humor i dem. Han skildrar »vardagens oupptäckta hjältar«, sa han vid något tillfälle, och det tycker jag är träffande. Han är mästare på att fånga den eviga kampen mellan ljus och mörker.

 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Johan Kellman Larsson, 37.

TITEL: Drömmar och verklighet: En biografi om Tom Alandh.

GENRE: Biografi.

FÖRLAG: Mondial.

UTGIVNINGSDATUM: September 2020.

Annons

Vad är bakgrunden till att du skrev den här boken? 

– När jag var liten var jag orädd på vissa plan men kunde också känna mig hämmad av mina egna rädslor ibland. Därför ville jag skriva en bok som peppar läsaren till att våga göra sådant som känns läskigt. När jag gick på Konstfack hade vi en skrivövning där vi skulle utgå ifrån ett barndomsminne. Jag började tänka på en gång när jag var med min familj i vår sommarstuga, som låg långt ute i en skog som blev kolsvart på kvällarna. En kväll gick vi ut i mörkret och lekte en lek, som gick ut på att turas om att gå in i mörkret ensam utan ficklampa. När det blev min tur såg jag konturerna av en grävling som sedan visade sig bo under vårt hus. Det minnet utgick jag från, och byggde vidare på.

Hur lång tid tog det?

– Ganska exakt ett år för att skriva texten och göra ­illustrationerna. Idén fick jag för flera år sedan, men gjorde inget med den just då.

Vad gjorde du rätt?

– Jag är glad att jag vågade göra ändringar i manuset ganska sent i processen, även om det innebar en del stress när deadline närmade sig. Och så känns det bra att jag avsatte mycket tid för att få till illustrationerna som jag ville ha dem.

Vad har du lärt dig?

Annons

– Jättemycket. Till exempel att fortsätta jobba de dagar det känns som att allt blir dåligt. Och så har jag fått en mycket bättre uppfattning om hur lång tid saker faktiskt tar.

Hur ser din författarplattform ut?

– Jag har nyligen gjort en ­hemsida, ­vilket jag är väldigt nöjd med, det tog ett tag … haha. Sedan lägger jag upp mina ­illustrationer på mitt Instagramkonto @jasmine_­berge.

Och vad händer nu?

– Jag blev ganska nyligen klar med boken och har tagit ledigt från skrivandet sedan dess. Men jag har idéer för nästa bok och kommer att börja jobba med den inom kort.

 

Aktuell debutant

FÖRFATTARE: Jasmine Berge, 25

Annons

TITEL: Jag vågar visst.

GENRE: Bilderbok.

FÖRLAG: Rabén & Sjögren.

UTGIVNINGSDATUM: Oktober 2020.

Annons

Varifrån kom idén?

– För några år sedan talade en stor snabbmatskedja i en reklamkampanj om att deras jobb var så bra, karaktärs­danande på samma sätt som lumpen, och att det öppnade dörrar överallt att ha jobbat där. Jag blev lite provocerad, för som ung jobbade jag själv på en stor hamburgerrestaurang – jag ska inte nämna den vid namn … Visst, det var en låg tröskel in i arbetslivet, men mest av allt en deppig crash course i rasism och sexism. Det där skrev jag ett inlägg om på Facebook och många tyckte att det var en intressant historia. Jag kände att där fanns något allmängiltigt.

Vilka erfarenheter ville du skildra?

– En sak är att i den här sortens branscher kan folk avancera snabbt trots att de är väldigt unga och egentligen inte mogna för arbetsledande uppgifter. Vissa chefer är direkt olämpliga. En annan grej är hur kunderna ofta tar ut sin frustration på personalen. Sedan är det rent fysiskt otroligt slitigt. Att ständigt möta människor, deras blickar, deras behov … det är dränerande, även om det bara handlar om att servera hamburgare.

Jag läste din bok som en sorts ny arbetarlitteratur. Är den det?

– Åh, jag hoppas det! Det har varit min drivkraft och min förhoppning, för jag tycker att det här har varit så osynligt. En del av berättelsen handlar om utanförskap, eller mellanförskap, att inte bära sin etnicitet utanpå men ändå hela tiden vara lite rotlös. Ett arbete, även om det är slitigt, ger trots allt ett människovärde, en struktur, en mening liksom. Jag kände att det här var en typ av berättelse som är underskildrad.

Du är själv uppvuxen i Enskededalen, har jobbat på hamburgerrestaurang, och har polskt påbrå. Hur mycket utgår från ditt liv?

Annons

– En del, fast jag har blandat mina egna erfarenheter med andras berättelser, och med research. Man kan säga att jag lånat tre platser ur mitt liv – Dalen, restaurangen och en hamnstad i Polen – och sedan fyllt dem med ­fiktiva händelser.

Hur var själva skrivprocessen?

– Jag är journalist och van att jobba mot deadlines, men det här skrev jag i hemlighet utan avtal eller deadline, vilket innebar att texten fick växa fram organiskt utan stress. Det var skönt. Samtidigt blev skrivandet upphackat. Det innebar en del omstarter där det tog lite tid att komma in i karaktärerna och tonen på nytt.

Som journalist skriver du professionellt, hade du nytta av det?

– Ja, inte minst av att jag skrivit för TV, det har lärt mig dramaturgi. Dessutom är jag van att skriva på även när det inte blir bra direkt. Det fanns en tid när jag hade fruktansvärd prestationsångest, men numera får jag inte panik av blanka papper. Däremot har jag ibland känt någon sorts skam över mina pretentioner. »Fan, här sitter jag och tar plats och tänker att nån ska vilja läsa det här.« Jag vet inte om det var min lilla klassdjävul inne i huvudet … eller kanske är det bara så skrivande är?

 

Aktuell debutant

Författare: Wanda Bendjelloul, 44

Annons

Titel: Dalenglitter – en roman om hårt arbete.

Genre: Roman.

Förlag: Weyler.

Utgivningsdatum: September 2020.

Ladda fler blogginlägg!