Hur tvättade kosmonautfrun Yonova Shatalova håret 1974? Jona Elings Knutsson debuterar med en roman om äktenskap, familjeliv och två bitska krokodiler.
I boken gör du en tolkning av de förunderliga omständigheterna kring två krokodiler som varit husdjur åt både Fidel Castro och en sovjetisk kosmonaut. Hur fastnade du för den historien?
– Det var 2015, då Svetlana Aleksijevitj just hade fått Nobelpriset i litteratur. Jag hade nyligen läst henne och slagits av hur många människor som bär på fantastiska och viktiga historier. I samma veva fick jag höra talas om krokodilerna på radionyheterna och fascinerades av kosmonauten och hans familj, särskilt hans fru Yonova. Inspirerad av Aleksijevitj kom jag då på idén att göra en intervju med Yonova. Jag mejlade ambassader och konsulat för att få fatt i henne och skrev långa listor på vad vi skulle prata om. Jag fick inget napp men kunde inte släppa henne utan började ändå skriva. Jag har själv undrat varför jag fängslades så av det här kvinnoödet.
Yonovas historia berättas genom ögonen på svenska Malin. Hur kom hon in i bilden?
– När jag skrev ville jag skildra skrivandets drivkrafter och då dök Malin upp. Hon skriver själv på en berättelse om kosmonauthustrun. Yonova skildras i boken utifrån Malins fantasi. Malin är i sin tur helt min egen fantasi. Det har varit en utmaning att se på Yonova med Malins ögon, och att se på världen med de ögon som Malin tror att Yonova ser den med. Var tar en människa slut, och en annan vid? Det är ett mysterium som finns hela tiden i själva livet. Malin, Yonova och jag har saker som binder oss samman, vi delar erfarenheterna av att vara kvinna och mamma, och att tampas med klassamhället. Jag tror att många kan känna igen sig i det.
Och krokodilerna?
– Krokodilerna står för något väldigt ursprungligt – reptilhjärnan – som man kan avundas. Ett djur med reptilhjärna bara andas, äter och bajsar. Inga himla känslor som ställer till det för en. Men i boken representerar krokodilerna också det som gnager i en relation. Malin önskar att hon hade haft krokodiler att bråka om. I hennes äktenskap är bekymren svårare att sätta fingret på.
Hur gick det till när du skrev boken?
– Jag skrev överallt: när jag köade i mataffären, i hissen, på jobbet och i badkaret. Textstycken och idéer kunde poppa upp när som helst och då fångade jag dem blixtsnabbt. När jag skrev hade jag ingen tydlig plan eller synopsis. Det som drev mig att skriva var min nyfikenhet, att jag själv inte visste hur det skulle gå. Jag använde mig också av dialogen som ett slags struktur. Boken inleds med ett samtal mellan Yonova och hennes man där hon frågar honom: »Vladimir! När du var i rymden, såg du mig då?« Jag skrev dialogen i fem olika versioner, där makten i deras relation hela tiden förskjuts.
– Ibland har jag känt mig löjlig som skrivit och drabbats av tanken: »Vem tror jag att jag är?« Men jag tänkte: »Carry yourself with the confidence of August Strindberg«. Och så skrev jag i alla fall.
Hur ser ditt skrivande ut i dag?
– Jag är kvällstrött och skriver vanligtvis helst på dagen. Men nu skriver jag dramatik och den verkar vilja bli skriven om nätterna. Jag undrar varför. Kanske är det andra hjärnceller som gör dramatik än de som gör skönlitteratur.
Författare: Jona Elings Knutsson, 42
Titel: Krokodilens vändkrets (roman)
Förlag: Albert Bonniers förlag