»Bygden skulle vara som en karaktär i sig«

Ditt förlag jämför ­Drunkna tyst med Stina Jacksons Silver­vägen, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Twin Peaks. Har de rätt?

– Det är en ära förstås. Och kanske har de rätt, delvis. Jag har inte skrivit med det uttalade målet att göra en viss sorts bok, men jag tycker väldigt mycket om böcker som är spännande och lite suggestiva. Allt från Selma Lagerlöfs romaner, där skogen är central och det finns mycket som inte riktigt går att förklara, till Twin Peaks. Jag älskade Twin Peaks! Den ­sortens ­berättelser fascinerar mig: när läsaren eller tittaren svävar i osäkerhet och inte riktigt vet om skeendet är verkligt eller någonting som bara händer inom en människa.

Visste du redan från början att du ville skriva en sådan bok?

– Nej, min skrivprocess har varit ­jättesnårig. Jag började med ett antal lösa ­scener. Först skrev jag på en ­historia, sedan en annan, tills jag insåg att de ­kanske hörde ihop och skulle kunna leva i samma bok. Sedan vilade ­projektet i många år. Men ett år innan jag ­skickade in manuset bestämde jag mig för att skapa en hel historia av ­alltihop. Då jobbade jag med själva händelse­förloppet och försökte sätta ­scenerna i ­ordning. Det skrivandet var mer mål­inriktat.