»Bygden skulle vara som en karaktär i sig«

Ditt förlag jämför ­Drunkna tyst med Stina Jacksons Silver­vägen, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Twin Peaks. Har de rätt?

– Det är en ära förstås. Och kanske har de rätt, delvis. Jag har inte skrivit med det uttalade målet att göra en viss sorts bok, men jag tycker väldigt mycket om böcker som är spännande och lite suggestiva. Allt från Selma Lagerlöfs romaner, där skogen är central och det finns mycket som inte riktigt går att förklara, till Twin Peaks. Jag älskade Twin Peaks! Den ­sortens ­berättelser fascinerar mig: när läsaren eller tittaren svävar i osäkerhet och inte riktigt vet om skeendet är verkligt eller någonting som bara händer inom en människa.

Visste du redan från början att du ville skriva en sådan bok?

– Nej, min skrivprocess har varit ­jättesnårig. Jag började med ett antal lösa ­scener. Först skrev jag på en ­historia, sedan en annan, tills jag insåg att de ­kanske hörde ihop och skulle kunna leva i samma bok. Sedan vilade ­projektet i många år. Men ett år innan jag ­skickade in manuset bestämde jag mig för att skapa en hel historia av ­alltihop. Då jobbade jag med själva händelse­förloppet och försökte sätta ­scenerna i ­ordning. Det skrivandet var mer mål­inriktat. 

Drunkna tyst utspelar sig på den uppländska landsbygden. Var bokens plats viktig?

– Ja, själva bygden skulle vara som en karaktär i sig. Jag ville skriva fram en plats som har ett slags mänskligt liv. Jag är själv uppvuxen på landsbygden i ­Uppland, mina föräldrar arrenderade en gammal gård norr om Uppsala och var lite gröna vågare. Så jag hade den trakten i åtanke när jag skrev. 

Ofta skildras människorna i din bok lite på distans; som om en kamera ­sveper över landskapet.

– Jag ser världen på det sättet. Jag ­tänker mycket i bilder, och i boken skildras ofta hur människor rör sig i trakten. De kör runt, rider, åker skolbuss, går, cyklar … Även när de möts befinner de sig ofta i rörelse. Som en sorts filmscener.

Hur hittade du tonen för din ­första bok?

– Den liksom satt där direkt. Långa ­partier är helt orörda sedan jag skrev dem ­första gången. Däremot behövde jag jobba mycket med strukturen, att berätta en hel historia. För mig, som skriver rörigt, en massa olika scener utan kronologi, var den stora utmaningen att skapa ­ett flöde i historien.

Vad lärde du dig?

– Bland annat att inte tappa bort någon karaktär. Det finns många personer och perspektiv i min bok, jag tvingades ­fundera över vad som behövde ske med alla de spåren. Sedan har jag naturligtvis lärt mig mycket under året som gått sedan manuset blev antaget. Genom att jobba med professionella läsare får man syn på sitt språk, och sätt att skriva.