»Verkligen ingen linjär process«

Hur är det att aldrig riktigt känna sig hemma någonstans? Vilken är egentligen världens värsta svordom? Och hur många gånger kan du säga den innan du dör? Debutanten Edith Hammar har skapat ett självbiografiskt seriealbum om fulhet, finlandsfärjor och hemlängtanskörteln.

Varför handlar boken om hem­längtan?

– När jag skrev den höll jag precis på att flytta från Stockholm till Helsingfors, där jag är uppväxt, och mina känslor var väldigt kluvna. Det var läskigt att flytta till en plats där jag inte hade bott påväldigt länge. Jag var rädd att Helsingfors inte skulle kännas som hemma. Samtidigt befann sig många av mina vänner i Helsingfors och min mamma i Öster­botten, jag längtade efter dem.

Vad betyder hemlängtan för dig?

– Konfliktfylld kärlek. Hemlängtan kan ibland förväxlas med nostalgi, eller att de båda flyter ihop. Hemlängtan kan vara en handling, typ; jag längtar hem så jag åker hem. Nostalgi är ett sinnes­tillstånd, där det inte går att göra något praktiskt, det finns inget att åtgärda. Nostalgi är ett idealiserat förflutet.

– Hemlängtan för mig är väl att jag vill hem igen till den plats som definierat och format mig så att jag kan göra något mer, få nya erfarenheter på samma plats. Jag vill längta hem till något rimligt, inte bara diffusa minnen. Det handlar också mycket om projektion. Att man gör en plats till något annat än vad den egentligen är.

Du skriver om dina egna upplevelser på en Viking Line-färja, gentrifiering och om den »finska stämningen«. Vad var det svåra med att göra boken?

Annons

– Att inte dö av pinsamhet. Det var svårt att vara så ärlig och sårbar. Jag visar ju upp både mig själv, min konst och mitt skrivande, så en stor utmaning har varit att inte vara ironisk och skämta bort allt material. Jag ville att boken skulle kännas meningsfull och verklighetstrogen, och det var utmanande att vara så emotionellt öppen och närvarande. Det finns en röd tråd genom hela boken, men den följer inte riktigt någon kronologi. Det är snarare så att den följer hur tankar går, och de kan ju vara ganska hoppiga och inte lika tydliga som en berättelse är. Det har också varit svårt att rita så jävla många bilder, och sedan gå tillbaka till dem och göra om dem så att de funkar. Det har verkligen inte varit en linjär process någonstans.

I boken finns även referenser till allt från 1940-talets Krigsfinland till Tom of Finland, som var stilbildande inom gaykultur och ­homo­erotisk konst.

– Ja, en stor del av Finlands nationella identitet handlar om värnplikt och krig. Jag tycker själv inte att det går att prata om Finland utan att benämna det. Sen tycker jag att det är väldigt kul att beröra dessa ämnen tillsammans med homoerotik, precis som Tom of Finland gjorde. Att förflytta de här muskulösa militära männen, som befinner sig mitt i ett krig, och istället låta dem fjanta runt och ha sex med varandra. Det blir en reflektion av en grym historia samtidigt som det är underhållande. Jag gillar att utmana människors föreställningar lite. Vem gillar inte bögsex, liksom?

Vad gjorde du rätt?

– Jag lyssnade mycket på min redaktör. Allt det här är helt nytt för mig, så det har varit väldigt lärorikt att få öva på att ta emot feedback. Jag lyckades också bara våga vara i alla dessa känslor, som nästan känns lite för mycket.

Vad ska du göra härnäst?

– Jag har ett nytt bokprojekt på gång. Det är inte av samma sort som denna bok, men den kommer att innehålla ungefär lika mycket text och bilder som Homo Line.

 

Annons

Aktuell debutant

Författare: Edith Hammar, 28 år.

Titel: Homo Line.

Genre: Seriealbum.

Förlag: Förlaget.

Utgivningsdatum: Augusti 2020.

 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av .