»En deppig crash course i rasism och sexism«

Debutanten Wanda Bendjellouls roman Dalenglitter är en berättelse om brännmärken från fritöser, stulna sedlar, innerstadsvisningar och drömmen om kapitalvaror – och om vad som kan hända i en polsk hamnstad, långt bort från Enskededalen.

Varifrån kom idén?

– För några år sedan talade en stor snabbmatskedja i en reklamkampanj om att deras jobb var så bra, karaktärs­danande på samma sätt som lumpen, och att det öppnade dörrar överallt att ha jobbat där. Jag blev lite provocerad, för som ung jobbade jag själv på en stor hamburgerrestaurang – jag ska inte nämna den vid namn … Visst, det var en låg tröskel in i arbetslivet, men mest av allt en deppig crash course i rasism och sexism. Det där skrev jag ett inlägg om på Facebook och många tyckte att det var en intressant historia. Jag kände att där fanns något allmängiltigt.

Vilka erfarenheter ville du skildra?

– En sak är att i den här sortens branscher kan folk avancera snabbt trots att de är väldigt unga och egentligen inte mogna för arbetsledande uppgifter. Vissa chefer är direkt olämpliga. En annan grej är hur kunderna ofta tar ut sin frustration på personalen. Sedan är det rent fysiskt otroligt slitigt. Att ständigt möta människor, deras blickar, deras behov … det är dränerande, även om det bara handlar om att servera hamburgare.

Jag läste din bok som en sorts ny arbetarlitteratur. Är den det?

– Åh, jag hoppas det! Det har varit min drivkraft och min förhoppning, för jag tycker att det här har varit så osynligt. En del av berättelsen handlar om utanförskap, eller mellanförskap, att inte bära sin etnicitet utanpå men ändå hela tiden vara lite rotlös. Ett arbete, även om det är slitigt, ger trots allt ett människovärde, en struktur, en mening liksom. Jag kände att det här var en typ av berättelse som är underskildrad.

Annons

Du är själv uppvuxen i Enskededalen, har jobbat på hamburgerrestaurang, och har polskt påbrå. Hur mycket utgår från ditt liv?

– En del, fast jag har blandat mina egna erfarenheter med andras berättelser, och med research. Man kan säga att jag lånat tre platser ur mitt liv – Dalen, restaurangen och en hamnstad i Polen – och sedan fyllt dem med ­fiktiva händelser.

Hur var själva skrivprocessen?

– Jag är journalist och van att jobba mot deadlines, men det här skrev jag i hemlighet utan avtal eller deadline, vilket innebar att texten fick växa fram organiskt utan stress. Det var skönt. Samtidigt blev skrivandet upphackat. Det innebar en del omstarter där det tog lite tid att komma in i karaktärerna och tonen på nytt.

Som journalist skriver du professionellt, hade du nytta av det?

– Ja, inte minst av att jag skrivit för TV, det har lärt mig dramaturgi. Dessutom är jag van att skriva på även när det inte blir bra direkt. Det fanns en tid när jag hade fruktansvärd prestationsångest, men numera får jag inte panik av blanka papper. Däremot har jag ibland känt någon sorts skam över mina pretentioner. »Fan, här sitter jag och tar plats och tänker att nån ska vilja läsa det här.« Jag vet inte om det var min lilla klassdjävul inne i huvudet … eller kanske är det bara så skrivande är?

 

Aktuell debutant

Annons

Författare: Wanda Bendjelloul, 44

Titel: Dalenglitter – en roman om hårt arbete.

Genre: Roman.

Förlag: Weyler.

Utgivningsdatum: September 2020.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2020 (17 augusti 2020) och är skriven av .