Författandet är ingen dröm jag har haft sen barnsben. Behovet att uttrycka mig har alltid funnits där, det finns hos alla. När jag var yngre skrev jag på väggar i trappuppgångar. Men att jobba med längre textmassor var något jag började med först som vuxen.
Ingenbarnsland var länge bara en enda lång anteckning, ett dokument som fylldes på. Jag hade i det läget ingen tanke på dramaturgi. Det var inte förrän förlaget kontaktade mig som jag förstod att det skulle bli en bok.
Jag hade skickat in manuset till tre förlag och därefter nästan glömt det. När det första förlaget ringde fick jag hjärtklappning och firade telefonsamtalet med en hamburgare efteråt. Kort efter ringde även de andra två. Sen dess har jag fortsatt arbeta med texten.
Jag skriver som jag vill och struntar i regler som säger hur man ska och inte ska skriva. Det är också mitt tips till andra, att inte vara neurotisk, våga bryta mot regler, gå utanför ramarna och skriva om sådant som får dig att brinna. Först var jag rädd att förlaget skulle försöka styra mig i en viss riktning, men de har tvärtom uppmuntrat mig att behålla mitt eget uttryck. Det är skithäftigt.
- Mer:
- Tips och övningar
