I början av sommaren fick jag anledning att skicka ett meddelande till en gammal journalistkompis som numera jobbar med en stor svensk idrottsklubb. Vi hördes om något helt trivialt men kom snart att prata om hur en förlust kan påverka en. Just denna söndag kände hon sig låg efter att hennes lag hade åkt på storstryk.
»Kommer det åt dig eller är du härdad?« frågade jag.
Hon svarade att hon är härdad men att en förlust ändå kan svida illa, kanske mest för att det påverkar så många delar av hennes jobb:
»Det går förstås att flytta klubben framåt oavsett men sportslig framgång är i slutändan allt det handlar om, det betyder så mycket för utvecklingen av en massa olika delar i verksamheten. Så visst åker man med i den känslomässiga hissen … Men det är väl också tjusningen i branschen – topparna och dalarna i känslor.«
Jag kände omedelbart: Det där hade jag haft svårt att stå ut med. Att ge allt man har på sin front och ändå acceptera att en enda förlustmatch kan påverka så mycket, sänka stämningen så omedelbart.
Å andra sidan får jag ju aldrig uppleva de där topparna heller: en smällfull arena som kokar. Det närmaste segerrus jag kommer är när Tobias får feeling och går förbi Steinbrenner för att köpa smörbullar. Eller när en halvsvår poets pressis meddelar att poeten kan göra en intervju om fyra veckor och bifogar en PDF på manuset. Då är det fest!
Jag har också alltid tänkt att jag inte är en lagspelare. I mellanstadiet spelade jag handboll och jag hade fan inte roligt en enda minut; det var något jag uthärdade för att mina bästa kompisar också spelade handboll, det var bara det man gjorde. Jag var dålig också, bollrädd och fumlig. Det var en lättnad när min gympalärare ringde min mamma och sa att jag borde få börja i friidrott. Det blev en utväg – på det ljuvliga 1990-talet var det nämligen lagom med en sport för ett barn – och jag slapp de stenhårda bollarna, blåmärkena och den tåbiriga gympahallslukten.
Jag drog slutsatsen: jag är nog ingen lagspelare.
Så när Tobias i våras skrev om lagarbetet som ligger bakom en papperstidnings tillblivelse, slog det mig att den slutsatsen hängt kvar hos mig. Tobias (för övrigt gammal handbollsspelare) skrev så lätt och fint om samarbetet som gör att en tidning skapas, en tidning som känns som allas gemensamma verk, och jag kände igen mig, kände precis lika varmt för vårt gemensamma arbete som varannan månad leder fram till en ny Skriva. Så kanske är jag ändå en lagspelare?
Jag har hela tiden tänkt att man väljer journalistiken och skrivandet för att man är en sorts yrkesmässig individualist. Särskilt vad gäller författare finns en bild av buttra ensamvargar med social ångest som sitter hemma och trycker men det stämmer inte, åtminstone inte som jag lärt känna författarskrået under mina år på Skriva. Både böcker och tidningar är ju i allra högsta grad många inblandades gemensamma prestation. Och de som tycker om och har begåvning för att skriva söker ofta skrivargrupper, gemensamma projekt och kurser där de kan utvecklas tillsammans med andra; de söker sammanhang. Och de vill sällan bara lära sig själva. De vill också passa sin kunskap vidare.
Det finns självcentrerade fotbollsspelare som bara dribblar – och fotbollsspelare som tycker att en assist är lika viktig som ett eget mål. Det finns höjdhoppare som bara bryr sig om sitt eget personbästa och höjdhoppare som alltid hejar på de yngre klubbkompisarna och ställer upp som extratränare åt småsyskonen.
Och det finns lika många sorters författare som det finns människotyper: blyga, högljudda, öppna för världen, narcissistiska, lyhörda, lågmälda, sociala.
En stadig förändring verkar dock vara att allt fler skriver tillsammans i olika konstellationer. På ett sätt är det märkligt att det dröjde så länge innan författarduos, writers rooms och snabbt stafettskrivna serier fick sitt breda genomslag.
Det är för övrigt en utveckling vi kommer att titta närmare på i höst.
