En tunn hinna av frost

Jag står innanför porten och stampar. Det är snöblött och grusigt och alldeles för kallt för jeans. Någon har ställt upp dörren igen. Den svarta gummimattan är vikt dubbel och intryckt i dörrspringan. När jag trycker ut den får jag något smutsigt på händerna och måste springa hela vägen upp till mig och plocka fram nycklarna ur väskan med bara pekfingret.

Stövlarna hamnar helt fel på skohyllan när jag får bråttom in till handfatet. Men jackan blir rätt. Den hänger på kroken med fodret mot väggen och skyddar sig själv. Som en mörkblå skalbagge.

När jag tänt alla lampor i rätt ordning är det plötsligt någon som skrattar i trapphuset. Ett högt, frisläppt skratt studsar där ute mellan väggarna. Bakom dörrens öga av glas ser jag henne. Klänningen är täckt av paljetter och hon viker huvudet bakåt när hon skrattar.

Bara så där.

Tjattret när fler festklädda ramlar ut ur lägenheten mitt emot min, det är knappt jag kan urskilja ljudet hissen gör när den motvilligt sätts i rörelse. Och sedan, kvinnans glada tjut igen nere på bottenvåningen innan porten stängs och sväljer alla röster. De dämpas av snön där ute mellan husen.

Det låter så lätt.

Jag liksom fastnar i ljudet av det där skrattet.

Fast jag vet att jag inte ska tänka på det sättet, så kommer det i alla fall: Så där skulle jag kunna vara. Jag skulle kunna vara en sådan som skrattar högt och tjutande och kastar med huvudet som om ingenting.

Det rinner värme genom mig när jag tänker så. Att jag är som hon. Jag slukar ögonblicken hela.

När jag är som hon går jag hela vägen hem med blicken vänd ut i stället för in. Och jag ser saker. Som den där vattenpölen vid övergångsstället till exempel. Jag ser att den har en skorpa av is, jag ser att isen har samma mönster som en sländas vinge. Och när jag sätter foten på mitten hör jag på riktigt hur det låter. Jag hör att det är miljontals mikroskopiska glas som går i kras. Och inte en enda gång tänker jag på stövlarna. Jag tänker inte på att vattnet under isen är brunt av skit och avgaser. Och inte på hur det ser ut när brunvattnet stänker upp på baksidan av mina byxben. Och om någon, till exempel mamma, säger att: nu har du förstört de där jävla brallorna eftersom du aldrig ser dig för, så låter jag den kommentaren glida förbi bara. Som en hal ål. Och jag svarar att det går att tvätta dem. Vi tvättar byxorna, så är de som nya igen.

Jag ser mamma rakt i ögonen när jag säger det, och håller uppmärksamheten utanför kroppen.

När jag är som hon kliver jag in här i hallen och struntar i att jag lämnar slaskiga märken efter mig. Jag tar till och med några extra steg in på parketten och släpper jackan mitt på golvet, eftersom jag måste kissa. Toadörren håller jag öppen och benen är stelfrusna under jeansen. Men när jag viker mig framåt och lägger magen mot låren börjar jag fnissa. För att de är så kallt. Och för att det inte skrämmer mig alls. I stället ropar jag mot köket. Vet du, ropar jag, vi äter ute. Men jag har lagat mat, svarar någon där inifrån. Det är någon jag lever med. Någon som älskar mig, när jag är som hon som skrattar i trappen. Jag säger att jag menar ute, som i ute. Vi tar en filt och går ut, för vintern är så makalöst vacker och det här är en sådan där kväll man inte missar. Jag har inte ens dragit upp byxorna ordentligt när jag går in i köket och pekar mot fönstret. Kolla på månen, säger jag. Kolla. Det är vitt på varenda jävla liten pyttig gren. För jag ser sådant. Detaljerna. Frostrosorna. Guldsmulorna i sanden.

Vi värmer vinet, säger jag sedan och den som står i köket säger Glühwein, och det är glädje i rösten. När jag lyfter locket på grytan som står på spisen slår en bred ångfläta upp mot fläkten. Det luktar kött. Eller fågel. Och kryddor som höftats i lite efter smak. Vilken tur att du har lagat så picknick-kompatibel mat, säger jag och den som står bredvid mig ler.

Jag ser dem ute på gården nu. De är kanske tio stycken. Runt benen halvfulla champagneflaskor och pappkartonger. Det bildas rökmoln framför munnarna och en man tappar balansen bredvid rabatten. För att höra hennes röst öppnar jag fönstret lite på glänt. Trots att det är så kallt, står hon där i bara klänningen. Stjärnorna speglas i paljetterna på hennes bröst.

Jag hjälper till att tömma vinflaskan såklart. Häller en del direkt i munnen och resten i kastrullen. Det finns ingen korg så vi lägger allt i en påse. En filt att sitta på, plastburken med grytan, termosen med vinet. Tändstickor också, utan att jag vet riktigt varför. Men det känns som något man behöver när man gör en utflykt mitt i vintern. När vi kommer ut i kylan måste jag stanna till och suga i mig hela känslan, jag säger: Herrejävlar vilken stjärnhimmel.

Sedan lägger jag mig ner. Rätt ner i snön bara. Utan mössa. Och det är då jag får syn på stängslet som skiljer gårdarna åt. Varför har jag inte sett stängslet förut? Ett helt vanligt gunnebostängsel som skimrar som kristall i varendaste liten ögla. Det är så vackert att jag börjar skratta. Jag skrattar och skrattar och jag kan inte sluta, för jag är en tornado av snö och is och skratt. Och om någon, exempelvis mamma, skulle stå i vägen och säga att jag ska sluta flina på det där viset, eftersom jag ser korkad ut då, så drämmer jag in i henne med all min kraft. Med allt mitt skratt. Tills pillerkartor och dammtrasor far i alla riktningar och sprids som hagel över världen.

Någon har varit inne hämtat en tändare. Jag tror porten är uppställd igen för jag hörde ingen dörr som slog. Jag borde gå och ställa stövlarna rätt nu, men jag står kvar vid köksfönstret lite till, vill inte missa när de tänder stubinen. Och då. Med ett sus stiger raketen mot den nattsvarta himlen och exploderar. Ett guldregn lyser upp deras uppvända ansikten. En flock kajor lyfter från lönnen, sveper uppåt i en mörk oval som böljar och omformas lika unisont som ett flyende fiskstim.

Kvinnan med skrattet skålar rakt ut i natten. Inte riktigt åt mitt håll, men närapå.

Jag lyfter försiktigt handen i en vinkning när en ny raket skjuter upp från snön. Kanske ser hon mig inte. Kanske är det för att fönstret har en tunn hinna av frost. Ett tätt nät av små iskristaller.

Jag sätter handflatorna bredvid varandra och lägger dem mot glaset. Isen smälter där under min hud.

Det skapas en gråtande öppning i allt det frostiga.

Formen den har. Som ett par insektsvingar. Ett tinat hjärta.