Boreas 21

Hon hade känt sig förföljd i en evighet, men kanske hade det bara gått några dagar. Kanske hade hon hittat på sin förföljare – kanske kände hon sig ensam, med bara månen som sällskap.

Planeten Boreas var en spegelbild av jorden, men en spegelbild där allting hade förvrängts ett steg. Barrträden som täckte Dalen sträckte sig flera mil och slutade aldrig växa. Topparna gick inte att se tack vare det tunga mörkret som draperades över planeten likt ett täcke. Vintern var kall och oändlig.

De hade sagt att hennes uppdrag var revolutionerande, så arbetet var tvunget att fortsätta, hur mycket hon än vädjade.

Ögonen i nacken hade blivit familjära, dock så hade hon aldrig förmått sig att titta tillbaka. Men dag 200, mitt ute i Dalen, stannade hon äntligen längre än vanligt. Hon tyckte sig känna andetag i nacken – tunga: ett två, ett två. Hon väntade, andades inne i rymddräkten och tänkte att den tyngde ner henne. Man vänjer sig vid kylan snabbare än vad man tror. Men till skillnad från vad man tror, vänjer man sig aldrig fullständigt.

Kanske det var andetagen, eller faktumet att det var dag 200, som fick henne att äntligen sluta ignorera förföljaren. Hon mindes inte sist hon hade känt något, hade gjort något. Antagligen var det frustrationen då De först börjat ignorera henne. En frustration som aldrig tycktes sluta växa, likt en ravin utan mål. Ett tag hade hon försökt protestera; inte fullfört sysslorna De skickade till henne via telegram. Men inget hände förutom att den stora datorskärmen i kontoret visade dem som ofullständiga. De rättvisade aldrig på henne, men var duktiga på att presentera hennes nederlag. Till slut hade hon övertalat sig själv att göra som De ville, om bara för att försäkra sig om att hennes straff inte förlängdes.

När för lång tid hade passerat och hon just tänkte vända och ta sig tillbaka hem, symtade hon två stora runda ögon längre bort bland träden. De glittrade som stjärnstoff mellan blinkningarna och lyste upp omgivningen. Hon påmindes på nytt om mörkret som täckte planeten. Rysningar ilade i hela hennes kropp, men hon var inte rädd.

Hon kollade in i ögonen och tyckte sig skymta något bekant. De stod så – hon och det – ett bra tag innan hon vände sig om och gick hem, kollade inte bakåt.

När hon kom innanför kabinen brast något inuti henne. Hon vaknade, kände att hon landade i sin kropp, och den började skaka. Hon snubblade in till kontoret och satte på radio, fortfarande med rymddräkten på, bortglömd.

»Hallå?« Vädjade hon svagt in i mikrofonen … »Alltså jag måste – vänta, ni måste –« Hon tog ett långt, darrande andetag. »Ni hade fel, det finns något annat här – ett annat liv. Jag har inte sett det, riktigt, men jag tror … Kanske det finns fler men jag har bara sett ett – Det verkar inte hotfullt, tror jag.« Hon väntade på svar med ena handflatan över pannan och ögonen stängda, andades tungt. »Hallå? Ni måste faktiskt svara nu.« Hennes röst knakade som barrträden i Dalen som aldrig slutade växa.

Hon lät radion vara påslagen även fast hon visste bättre. »Snälla?« För att göra skadan ännu värre så knappade hon också in numret till familjehemmet. Och när de inte svarade testade hon alla andra kontakter – något hon inte gjort sedan dag 100. Kanske var det faktiskt något fel med apparaten, kanske De inte ignorerade henne.

Hon lät Radion vara på ända tills hon vaknade morgonen därpå, då arbetet var tvunget att fortsätta.

Hon gick ut utan något materiellt mål, kände kylan tränga sig in mellan ryggradens kotor och registrerade den ensamma tystnaden lik gravitation. Även fast dagens uppgift var isprover, så hamnade hon i Dalen igen. Hon tröstades av trädens omfamning. Hon gick för länge, eller kanske inte länge nog, utan ens ett tecken. Inga andetag, inga ögon, bara hon, ensam igen. Utan att riktigt förstå det så kände hon sig övergiven.

Men arbetet måste fortsätta, så hon tog sig ut från Dalen och gick mot Sjön. Långsamt, nästintill förlamad, vandrade hon över isen medan smältvattnet plaskade under hennes fötter, visste inte vilken tid det var.

Och tillslut var den där, liggande på isen. Så stilla att hon kunde övertala sig själv att den inte existerade. En slags varelse, kanske likt en varg, med tjock, hoptovad päls. Hon stod på sitt avstånd och kollade, undrade om den frös. Den eviga vinden hon hade vant sig vid kändes inte längre av, och dess saknad var slående.

Hon visslade vagt – vågade inget annat – och varelsen vaknade långsamt till liv. När den ljudlöst reste sig och nådde sin fullständiga storlek höll hon andan – dess manke lika hög som hon själv. Hon förblev orörlig medan vidundret sakta cirklade henne som ett rovdjur. Dess öron vändes mot varje ljud och när den öppnade munnen kunde hon skymta tänder lika stora som hennes överarm.

Slutligen begav den sig sakta bort, lunkandes – nästan besviket, och hon andades för första gången på en evighet. Chockades av den kalla luften som fyllde lungorna.

När hon kom hem satte hon sig bara ner på golvet i kontoret, framför fönstret som blickade över Sjön. Och hon förblev sittande. Långt inne i kroppen tändes en ny, men bekant, saknad. Kanske hade hon alltid haft ett medfött åtrå för monstrositet som hon aldrig hade fått chansen att tillfredsställa. En längtan efter ett uppehåll hade så länge hon kunde minnas funnits i bakhuvudet, som en distanserad dröm hon skyldigt hade suktat efter. Men hon kunde inte göra så mot sin familj; hon hade aldrig kunnat göra så mot sin familj. Hur skulle de reagera – hennes mamma och pappa, hennes lillasyster – om hon transformerades? Men de var inte verkliga längre. Så långt borta.

Efter ännu en evighet prasslade radion. Ljudet var så svagt, men så ovant, att det skakade henne till märgen likt en pisksnärt. »Hallå?« Hördes en främmande androgyn röst från instrumentet hon hade bortförklarat som trasig. Hon tänkte att hon drömde. Något hade gått fel.

»Hallå?« Hon ropade tillbaka utan att resa på sig, trots att hon visste att De inte skulle höra henne från det avståndet.

Ett par långa andetag. »Hallå?« Nu hade De höjt ljudvolymen, något hon inte visste ens var möjligt. Långsamt reste hon på sig och klev fram till apparaten.

»Hej?«

»Åh, men, wow!« Utbrast någon på andra sidan, nere på jorden, med överspelad glädje. »Vad skönt att du svarade! Vi har äntligen lyckats komma på hur man fixar radion, kan du tänka dig?« Det kändes ovant att höra sitt modersmål.

Hon hummade och sen blev det tyst.

»Vi kan inte ens tänka oss hur du måste ha känt dig! Vi beklagar så otroligt mycket.« Hon kände tårarna i halsen men rörde inte en min, ville börja gapskratta.

När hon inte svarade fortsatte de, »du kommer såklart bli kompenserad för detta när du är klar … men du måste såklart bli klar«, några takter, »du ska få mer hjälp framöver, såklart! Så kommer allting kännas så mycket fortare!«

»Kan jag – kan jag ringa mamma?« Hennes röst var hes och bristande.

Hon hörde någon mumla på andra sidan. »Vi ska kolla upp det. Absolut! Jag menar, såklart ska vi kolla på det!« Hon nickade även fast hon inte trodde De kunde se henne, med tårar rinnande oförhindrat ned för kinderna och halsen. »Vet du vad? Vi ska gå och kolla på det just nu, men bara – håll ut, så länge. Och fortsätt jobba, så löser allt sig, okej?«

Hon hann inte svara innan radion hade slutat prassla och det lilla ljuset vid ena kanten släcktes.

»Okej«, sa hon till tystnaden.

När en vecka av radiotystnad hade passerat kände hon sig lättlurad. Naiv.

I början när De hade kapat all kontakt med henne hade hon varit övertygad att det var ett misstag; något som hade gått sönder – hade gått fel. Hon hade behållit hoppet för länge; letat runt bland alla böcker och blanketter De lämnat i skeppet. En av de hon hade hittat var en journal om övergivenhet för nybörjare-resenärer. Den hade hon läst om och om igen. Däri stod bland annat att det var vanligt för novis-astronauter att känna en tung ensamhetskänsla. Hon tyckte inte att normaliseringen av hennes känslor hjälpte henne; det kunde kvitta vad andra kände, för det fanns ändå ingen annan där att känna något utom henne.

Ofta kunde hon undra om hon fortfarande var samma person som den som hade lämnat jorden för så länge sedan. Likt en konspirationsteoretiker ville hon anklaga Dem för att ha bytt ut någon fundamental del av hennes mänsklighet. Hon trodde att hon hade blivit en robot, eller snarare kanske att hennes kropp hade bytts ut mot ett artificiellt skal – hon fanns fortfarande där inuti någonstans, men hennes medvetande fick aldrig kontakt med något mänskligt nervsystem.

Arbetet måste fortsätta.

Men när hon äntligen tog sig ut så stod varelsen – vargen, monstret, vidundret – redan där och väntade på henne, lydigt utanför grinden till den kala trädgården. Hon andades ut, kände sig lättare.

Hon klev fram till varelsen, så nära att hon kunde känna dess kroppsvärme. Och när hon kollade den i ögonen kom hon fram till en förståelse som hon misstänkte att hon alltid hade burit med sig – att sluta försöka innebar också att sluta misslyckas. Hon tog av sig handsken till dräkten och drog handflatan över varelsens päls, gick längst med dess mank och kände kotorna på dess ryggrad som vågor. Värmen från den nådde hennes handflata, strömmade in i resten av kroppen tills hon kände att hon inte längre behövde dräkten. Till slut ställde hon sig vid dess sida och tillsammans började de gå, bort från skeppet, bort från radion, och djupare in i mörkret.