Sinnesro med Mr Darcy

Sist jag tittade var träden magra som skelett, nakna grenar spretade mot en blekgrå himmel, husfasaderna var lika dystra. På något sätt har jag missat naturens växlingar. För utanför mitt fönster skymmer yviga gröna trädkronor sikten. Men jag kan ana människor, i lövverkens glipor. Klänningar som fladdrar och shorts. Och där: en mamma som cyklar med ett barn i cykelsits. På busshållplatsen står en gänglig man och röker. Snart är de döda. Allihop. Jag undrar om de vet. Hur de i så fall kan röra sig så avslappnat, vara där ute.

Jag sänker handen, låter springan i persiennen försvinna. Och jag inser att mitt hjärta rusade, när jag lät solljuset tränga in, jag har blodsmak i munnen, måste bitit mig i läppen. Nu vilar köket i sitt dunkel, jag med det. Jag stänger datorn, har skrivit mina ord.

En kyla griper tag om mig, när telefonen på bordet vibrerar, den blinkar. Jag vänder blicken mot kryddhyllan. Vill undkomma det blåa ljuset som ettrigt påminner om utanför, om eskalerande vansinne och katastrof. Men det är torsdag. Det skulle kunna vara ICA, någonting med veckans leverans.

»Äntligen svarar du.« Det är min syster. Hon låter andfådd.

»Det är torsdag«, säger jag. Paprikapulvret står inte i linje med de andra kryddorna på hyllan. Jag rättar till. Justerar samtliga kryddors position.

»Du måste komma.« Det är något nytt med hennes röst, som färgad av förtvivlan. Jag ser för mig, systrarna Bennet, i skira vita klänningar. Jag hör dem skratta, prata om sin nya granne, en sådan gentleman. Jag hör min egen syster, som ett dovt muller i bakgrunden, annalkande åska.

»Det är bråttom.« Nu skriker hon, med en röst som verkar vara fylld av tårar, hon kvider. Kanske har hon äntligen förstått.

Hon fortsätter att prata, men hennes ord drunknar i musiken från balen, i munterheten. Det gör ingenting att Mr Darcy inte dansar.

»Förstår du vad jag säger?« Min syster gråter högt.

»Jag måste lägga på nu«, säger jag.

Jag går från köksbänken till bordet, till soffan i rummet intill. Mina händer skakar. Jag sätter mig med boken, väljer en sida på måfå, Mr Bennet retas med sin hustru så kärvänligt. Det dova ljuset gör texten svår att urskilja, men jag har den inpräntad på näthinnan. Med händerna för öronen blundar jag, förflyttar mig i tid och rum. Jag rör mig i ett flor av grönska, runtom systrarna, de ser mig inte, de är sysselsatta med att plocka blommor, de lägger dem i korgar, strövar fridfullt genom trädgården, de småpratar om vänskapsband och kärlek, för att inget annat finns. De rycker till, ett uttryck av förvirring över deras ansikten. Det smäller, slår i dörrar.

Det är här. Grannar kommer hem från jobbet, gymmet, genom titthålet ser jag dem ibland i träningskläder, de som inte alls förstår, att faran långt ifrån är över. Besitter de ett dödsförakt? Jag kan imponeras utav det; det ligger ett slags mod i nonchalansen.

Jag sitter, jag lyssnar. Hoppar till, när dörrklockan ringer. Rör mig ljudlöst. I hallen tar jag på mig koftan som hänger på stolen, kroppen är stum. Jag stelnar, allt mer för var dag som passerar.

»Gympa framför teven«, sa min syster, det är längesen, hon hade flyttat sitt kontor till hemmet.

»Jag minimerar internet och teve«, sa jag. Hade redan insett allvaret i situationen, behövde inte plåga mig med mer information.

Jag sätter på mig munskyddet och handskar, sätter ögat till det lilla hålet i dörren. Mannen med rastaflätor står böjd över mina påsar, jag tycker mig höra hans flåsande andetag.

»Rör helst inte varorna«, säger jag, samtidigt som jag öppnar på glänt.

Han rätar på sig, ser förvånad ut, så håller han upp händerna som om jag siktat på honom med en pistol. På hans T-shirt har mörka ringar bildats kring armhålorna. Hans ansikte glänser.

»Lugn, jag smittar inte«, säger han och ler, som att något vore roligt. Han har hörlurar om halsen, musiken kommer i stötar, hätska, pockande ord. Jag vill strunta i maten, stänga dörren om mig. Men jag står som förlamad och hans leende blir större, lismande.

»Ska jag hjälpa dig in med påsarna?«

Nu ser jag smittan, luftburna partiklar, hur de svävar i trapphuset, kring honom.

»Stäng av musiken.« Mina ord kommer som ett skrik.

»Visst«, muttrar han, för handen till sin byxficka. »Du, musiken är inte på«, upptäcker han, skakar på huvudet.

Jag samlar ihop mina påsar, drar mig inåt.

»Ses nästa vecka«, säger han.

Jag stänger dörren. Låser. Hans doft har sipprat in, tvättmedel, parfym. Begagnad luft. Jag har en känsla av att andas luften som han just andats ut. Det kryper i mig, jag undviker min spegelbild, vill inte se. Tecken. Symptom. Det är en tidsfråga.

Jag desinficerar mina matvaror med våtservetter, tvättar mina händer. Sätter mig i soffan, boken i knät. Solen som tidigare gjorde sig till känna, stickande och intensiv, genom springorna i persiennen, lyser endast med sin frånvaro. Jag ser inte orden men jag vet. Att Elisabeth och Mr Darcy är tillsammans, åker häst och vagn, de strålar, deras värld är rosenröd, vet ingenting om terrorhot, klimatförändringar och pandemier. Om skjutvapen. Och mamma Bennet är så glad. Jag lutar mig tillbaka, hör telefonen som får eget liv. Ser upp, möts av blåa blinkandet. Jag reser mig, drar efter andan. Ser på skärmen tills den slocknar. Andas ut. Just som jag ska vända om ringer det igen.

»Ja?« säger jag.

Det är en Jessica. Från pappas äldreboende.

»Jag är ledsen», säger hon. »Din pappa har gått bort.«

Mina axlar sjunker.

»Covid«, säger jag, känner mig lättare om hjärtat än på länge. Det oundvikliga har hänt.

»Nej, en stroke. Vi har försökt få tag på dig.« Jessica gör en paus. »Men det var fridfullt, han fick somna in. Din syster sitter fortfarande hos honom.«

Det snurrar i huvudet på mig.

»Fick han ta emot besök, har ni lättat på restriktionerna?«

Jessica skrattar till.

»Förlåt«, säger hon. »Menar du Coronarestriktionerna? Det var ett tag sedan.« Så är hon tyst ett ögonblick. »Har du någon hos dig?« Hennes röst är mild. »Någon du kan prata med?«

»Jadå, tack,« säger jag och lägger på.