Mord utan gränser

En kropp ligger på Treriksröset. Tre poliser betraktar liket. Närmare bestämt Odd-Harald från Tromsø, Tapani från Muonio, och jag.

»Det finns ju lite olika rösen här omkring«, försöker den norska polisen. »Tekniskt sett skulle det här kunna vara Sverige.« Hans finska kollega nickar instämmande. Jag spänner ögonen i honom, »Eller Finland«. »Jojo, eller Norge«, lägger han hastigt till. Men hans blick avslöjar att vi har nått samma slutsats.

Röset ligger i den lilla sjön Koltajaure, några meter från stranden. Det har stått här sedan mellankrigstiden. Man har byggt en brygga runtom, med smala spångar från land så turister kan ta sig hit torrskodda. Fler äldre rösen finns i närheten, då gränserna har flyttats fram och tillbaka, och både Norge och Finland en gång i tiden varit del av Sverige. När Finland sedermera blev ryskt bestämde man att gränserna möts i den här punkten, mitt ute i träsket bland fjällen. Här, i sällskap av grästuvor, stenar och hungriga myggor står vi nu och tvingas lösa ett mysterium. Här, vid korsningen mellan tre länder, delar vi på ansvaret.

Vi känner den döde alla tre. Jonas heter han. Eller Joonas, Joni, Jompa, som han också kallas, beroende på vem man frågar. Jonas har ett rykte i Lappland. Han är känd för att tjuvfiska, tjuvjaga och gammalt hederligt tjuveri, och har förmodligen fler fiender än strumpor. Han flänger kors och tvärs över landsgränserna och lämnar efter sig ett spår av obetalda skulder, brutna löften, brustna hjärtan och tomma flaskor. Ingen är riktigt säker på var han kommer från ursprungligen. Enligt uppgift skall han behärska finska, norska och svenska flytande, samt kunna göra sig förstådd på samiska. Ja, eller, allt det här gjorde han förstås. Nu ligger han här på den gulmålade betongklumpen med buken i vädret. Ända in i döden ett hån mot lag och ordning.

»Kunde han inte bara ha skjutit sig i garaget, som alla andra gör?« Odd-Harald börjar redan spåna på teorier. Det börjar krypa i mig, ett illavarslande obehag. Han sträcker på nacken för att granska kroppen. Trots att han är lång, är det för högt för att få en överblick. Likt kapten Morgan på romflaskans etikett tar han stöd med ena kängan mot röset. »Han är våt, han kan ha drunknat.« Han pekar på en tomburk intill Jonas fötter. »Han drack ihjäl sig. Kanske i Kilpisjärvi, vandrade längs med sjön och ramlade i«, funderar Odd-Harald och sveper med armen över vattnet. Vi vänder oss mot stigen vi kom ifrån, mot civilisationen. Jag tänker på våra bilar som står uppradade på hotellets parkeringsplats. Min blågul-randiga Volvo, Tapanis blåvita skåpbil med svärdssymboler på sidorna, och Odd-Haralds civila Jeep. Jag minns den stora bastun vi hade sett på vägen mot småbåtshamnen. Fantiserar om att kasta vatten på de ångande stenarna och känna doften av björkris, tjära och timmer. Om att ta ett dopp i det iskalla vattnet, låta det skölja över mig och spola bort hela den här historien.  Men mest av allt vill jag bara hoppa i bilen och köra hem till Kiruna.

»I så fall är det ditt bord det här, Tapani«, suckar Odd-Harald. Tapani är snabb att försvara sig. »Du menar att han lagt sig här självmant efter att han vandrat elva kilometer från Kilpis? Det hela i fyllan, och dessutom efter att han drunknat?« Han spottar över axeln. »Du babblar bara.« Han betonar sina b:n med kraft. Men vår norska kollega är inte beredd att ge upp ännu: »Tyskarna då? De kanske drog upp honom?«

Samtalet om att Jonas hade blivit funnen kom igår eftermiddag. En grupp tyska turister hade vandrat till Treriksröset från parkeringen vid Mallafjällen. De besökte vattenfallet Kitsiputous på vägen och tänkte övernatta i stugan nära röset. Men när de hade kommit fram till trelandspunkten hann de knappt ta fram sina selfiepinnar innan de upptäckte kadavret. Gråtande hade de pliktskyldigt ringt till både den svenska, norska och finska polisen. Därför hade vi tre anlänt ungefär samtidigt till hotellet i Kilpisjärvi, där turisterna hunnit lugna ned sig med en sup. Personalen förstod lite tyska, och tillsammans lyckades vi reda ut situationen. En av tyskarna, en uppskrämd ung kvinna med moderna stövlar, hade på hygglig engelska dessutom lovat att hon var den enda som varit nära liket. För att se om han verkligen var död. De hittade honom här, uppe på stenhögen. Jag söker efter fotspår runt stenarna och ser att hennes berättelse stämmer. Bara ett par fötter har traskat fram till spången förutom våra. »Kom på något bättre själv då«, muttrar Odd-Harald och viftar bort myggorna med kepsen.

Nu är det Tapanis tur. Han går några varv runt röset innan han klättrar upp i en enda rörelse. Med äcklad min granskar han liket noggrant. Sedan lyfter han blicken. Först tycks han tagen av utsikten, men sedan verkar det som att han undersöker strandkanten. »Där! Roddbåt«, utbrister han plötsligt. Vi kisar mot kvällssolen i den riktning han pekar. Mycket riktigt, långt där borta skymtar något som kunde vara en gammal eka. Jag noterar att det är den norska sidan. »Min teori är följande«, börjar Tapani formellt, »någon tog hit Jonas i den där roddbåten.« Han klättrar ned från röset. »Men han mördades och styckades någon annanstans.«

Mitt och Odd-Haralds förvånade utrop ekar bland fjällen. »Ja, titta själva, ena armen och benet är av.« Jag kämpar mot kräkreflexerna. Det tar en stund innan Odd-Harald hunnit greppa att det kan röra sig om en styckmördare. Myggorna dansar i vecken på hans panna. Sedan skiner han upp och fiskar fram sitt anteckningsblock. Han bläddrar snabbt. »Se här, förra veckan fick vi in en anmälan från Jonas fästmö i Nordkjosbotn.« Jag och Tapani höjer ögonbrynen. »Ja, eller före detta fästmö då, oavsett: Jonas skall ha supit med hennes styvfar. Före detta stridspilot och en riktig surgubbe. De hamnade i slagsmål och raserade halva huset. Efter bråket skall Jonas ha stulit en bil och stuckit, med styvfadern hack i häl.« Vi nickar förstående, det låter som ett typiskt fall med Jonas. Odd-Harald fortsätter: »Först dagen därpå fick vi veta att duon dykt upp i Narvik, till synes goda vänner igen. Där skall de ha fortsatt festen.« Jag märker plötsligt hur det trycker över bröstet. »Våra kollegor i Narvik följde spåren ända till«, Odd-Harald tar en överdriven konstpaus, »ända till svenska gränsen!« Flinande lägger han blocket tillbaka i fickan.

Nu är allas ögon på mig. Förväntansfulla, otåliga, kanske med en uns skadeglädje. Jag känner hur det spänner över huvudet och gnuggar mina tinningar. Långsamt börjar jag lägga ihop ett och ett. »Märta? Berätta vad du vet.« Odd-Harald har känt mig längst, och märker att jag fattat något. »Det är sant att vi fick en varning av Narvikspolisen förra helgen«, börjar jag. »Till oss sa de att Jonas kan vara på en av sina vanliga rövartåg, och att han senast sågs med kurs mot Sverige.« Munnen är torr som fnöske, jag fuktar tungan och sväljer. »Visst, vi höll ögonen öppna, men sedan hände något som gjorde att vi fick händerna fulla.« Benen känns gamla och trötta, och jag sjunker ned på stenarna intill vattenbrynet. De andra sätter sig bredvid. Bakom oss tornar sig brottsplatsen upp ur det mörka kärret. Ovanför skiner solen obevekligt, som den kommer fortsätta göra hela natten.

Tapani tänder en cigarett för att avvärja myggorna när jag återger Kirunapolisens bekymmer. »Jag hade knappt fått i mig morgonkaffet på måndagen innan telefonen ringde. Det var från naturreservatet Abisko, från helikopteruthyrningen. Tydligen skall en av helikoptrarna blivit stulen under helgen. Vi satte genast igång en spaning, men den var spårlöst försvunnen. Vi tog till och med hjälp av rymdraketbasen, helt förgäves.« Jag kramar en snus medan jag finner orden. Med prillans lugnande effekt under läppen berättar jag vidare. »Jag var nära på att ge upp och be om förstärkning från Stockholm när en pensionerad kollega hörde av sig. Han hade tjuvlyssnat på en skrytsam, märkbart onykter äldre man på kvarterskrogen. Gubben påstod sig nämligen ha stulit en helikopter, och kollegan undrade om det låg någon sanning i det. Jag satte omedelbart fart på hela polisstationen. Inom kort hade vi fått span på gubben, han hade setts köra norrut. Strax innan Torneträsk hann vi ifatt honom. Det vill säga, vi såg en helikopter lyfta ur skogen.«

Jag har deras fulla uppmärksamhet, bara om Jonas plötsligt vaknade till liv skulle koncentrationen brytas. Men han ligger kvar. Stendöd, fördelad mellan tre stater. »Den flög lågt och vingligt«, fortsätter jag. »Förutom att gubben var full, måste bränslet ha tagit slut. Han dippade och vippade, tills ena meden slog i en tall. Helikoptern snurrade runt, flög ut över sjön och störtade. Det tog ett dygn att bärga honom. Jag är ledsen Odd-Harald, men pappersarbetet kan inte ha nått fram till er än. Det visade sig att han var från Norge, en alkoholiserad veteran från flygvapnet…« Jag avbryter för att se hur det sjunker in hos kollegorna.

»Du menar inte…« Odd-Harald är snabbare än Tapani. Han gapar upp mot himlen. »Perkele«, väser Tapani och gör samma sak. Så sitter de ett tag. »Det kan inte stämma«, säger Odd-Harald till slut. »Tror du verkligen att han kastat honom från helikoptern? Och att han prickat Treriksröset? Aldrig!« Tapani klättrar upp på röset igen. Lyser på Jonas med ficklampan, som om det behövs i solljuset. »Jag är inte läkare«, säger han, »Men det skulle kunna vara möjligt. Armen och benet kan ha lossnat av fallet.« Jag rycker på axlarna. Odd-Harald stirrar på mig, och sedan på Tapani. »Ni kan inte mena allvar?«

Vi skiljs åt på hotellets parkeringsplats. Gruset skvätter när Odd-Harald gasar iväg i sin Jeep. Tapani vinkar från sin blåvitrandiga skåpbil med svärdssymboler på sidorna. Jag slår igen min bildörr och stänger ute myggorna och världen. Andas äntligen med magen igen. På väg mot Kiruna ringer länschefen. »Drunkningsolycka«, berättar jag. »Ja, alkohol var inblandat. Kroppen riven av rovdjur, kanske järv.« »Bra jobbat«, säger chefen. Med midnattssolen i ryggen korsar jag riksgränsen.