Bara en boll

Det har snöat hela dagen. Små flingor har oavbrutet fallit från himlen och lämnar vår radhusträdgård ljudlös och stilla.

Efter kvällsmaten går jag fram till fönstret och lägger handen på glaset. Gången som Bert skottade tidigare i dag är nu åter osynlig. Då ser jag bollen. Den ligger under en buske. Det är en röd boll som måste ha hamnat där nyligen, för jag ser tydliga spår var den har studsat.

–Bert, det ligger en boll i trädgården. Kom så får du se.

Jag hör hur min man rusar upp från tevesoffan. Är det något han inte tycker om så är det främmande saker som av misstag hamnar i vår trädgård.

–Det var som fan, säger Bert.

Han lägger handen på glaset.

–Vem sparkar boll i det här vädret?

Jag hör att han försöker behärska sig. Det är ju trots allt bara en boll.

–Jag kastar tillbaka den, säger han och går ut i hallen och börjar ta på sig skorna.

–Men vi vet ju inte vem som kastat in den.

Jag ställer mig i hallen så att han kan se mig. Jag vet att jag kan ha en lugnande inverkan på honom.

–Det måste vara Falks, säger Bert.

–Eller så är det Stenbergs. Du vet ju faktiskt inte vems boll det är.

–Stenbergs har inga barn. Det vet du ju. Det måste vara Falks. Det är säkert den där pojken, han som höll så mycket liv den där sommaren du minns, säger Bert.

Han öppnar dörren med ett ryck och går ut i snöfallet. Jag går tillbaka till fönstret. Där ute i trädgården ser jag hur han böjer sig ner och tar upp bollen, tvekar en sekund innan han kastar den högt över planket in till Falks trädgård.

Falks har inga egna barn. Det vet Bert och jag trots att vi knappt har sett dem.

 

Men den där sommaren för två år sedan kunde vi höra hur en pojke var på besök under några veckor. Varje eftermiddag när vi drack vårt kaffe under parasollet hörde vi hur pojken sprang omkring på deras gräsmatta och tjoade och lekte någon slags lek. Bert tycker inte om att bli störd när han sitter och tar det lugnt. Han satt där i trädgården de där sommareftermiddagarna, smuttade på sitt kaffe och bröt små bitar av wienerbrödet som han sedan förde till munnen. Då och då grymtade han till lite och skakade på huvudet, men han sa ingenting. Jag lyssnade på pojkens lekljud. Han lät glad och livlig. Det lät som om han hade roligt där på andra sidan planket. Jag undrade lite hur det skulle ha varit om vi själva hade fått barn, hur våra liv skulle ha sett ut om vi haft en pojke i trädgården som byggde kojor, kastade boll och sprang runt. Jag drack mitt kaffe i små klunkar, slöt ögonen och lyssnade på pojken.

 

På morgonen kokar jag kaffe till Bert innan han ska till jobbet. Det har slutat snöa, men himlen känns tung. På radion varnar de för mer snö. I köket får jag en torr puss på kinden. Bert luktar tvål och raklödder. Jag ser hur han tar sin kopp och ställer sig vid fönstret.

–Det var som fan. Nä, nu jävlar!

Bert ställer ifrån sig koppen med en smäll och med stora kliv är han ute i hallen. Han drar upp hängslena innan han öppnar dörren och går rakt ut i snön, plockar upp bollen och hivar den över planket. När han kommer in igen är hans ansikte rött och flammigt.

–De ska fan lära sig att visa respekt.

Han harklar sig och spottar i vasken.

–Det kanske är någon som kastat in den från gatan. Du vet ju att vissa barn ibland leker ute på gatan, fast de inte får.

Jag hör hur bedjande min röst låter. Bert avskyr det. Det är som om jag vill att han ska lugna ner sig. Han vill inte bli nedlugnad. Ändå vet jag att det inte är lönlöst, att han lyssnar på mig.

–De jävlarna.

Det sista mumlar han så att jag knappt hör det.

 

Första gången vi såg Falks var när de flyttar in i huset. Bert och jag satt och åt lunch. Det är söndag och då äter vi alltid fläskstek med potatis, brunsås och haricots verts. Bert säger att det smakar som när han var liten pojke och hälsade på hos sin farmor på landet. Hon odlade sina egna haricots verts, kokade dem i smör och serverade dem med hare i gryta. Jag kokar dem djupfrysta från affären, men Bert älskar dem ändå. Så när Bert sitter och njuter av sina grönsaker och brunsås ser jag en stor flyttbuss parkera utanför huset.

– Nu kommer de nya grannarna, säger jag.

Bert fortsätter att äta. Han lyfter inte huvudet från tallriken. Jag tänker att om vi går ut och visar oss nu, så kan vi hälsa på dem och så får vi det ur världen. Det kan ju dröja en evighet innan det blir tillfälle igen. Jag tittar på Bert. Jag vill att han ska säga något. Men han fortsätter att tugga och titta ner i sin tallrik. Slutligen tittar jag också ner i min tallrik. En hinna har bildats och lagt sig över steksåsen. Jag petar lite på köttet med gaffeln. Jag ser hur hinnan spricker och sluter sig igen, ser hur potatisen nästan har slutat ryka. Jag stoppar en haricots verts i munnen. Den känns urkokt och slapp. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att så fort middagen är undanplockad ska jag smyga mig ut i trädgården.

 

Den natten vaknar jag och ser att Bert inte ligger i sin säng. Månen lyser in genom persiennerna. Jag går nerför trappan. Ytterdörren står på vid gavel. Jag ser honom längst bort i trädgården. Han har klättrat upp på en trälåda så att han kan titta in i grannens trädgård. Hans ögon lyser i mörkret. Munnen är halvöppen. Jag har aldrig sett honom så här förut, så ivrig som en liten pojke. Länge står jag där i dörren och ser på honom.

 

Det snöar igen när Bert kommer hem från jobbet. Han är tyst och lite surmulen som han är efter en dag på jobbet. Han tar på sig filttofflorna innan han kommer ut i köket.

–Vad blir det idag då?

Jag hör att han anstränger sig för att inte låta vresig.

–Kålsoppa, säger jag och tar emot hans puss på kinden.

Han lyfter på locket och drar in med näsan.

–Mm, kålsoppa, det blir gott det.

Han tar en öl från kylen innan han går in i vardagsrummet och knäpper på teven. Bert tycker om att ta det lugnt efter jobbet. Jag lyfter på locket och rör runt i kålen. Soppan har kokat nästan hela eftermiddagen. Den är så gott som färdig nu. Men det är ingen brådska. Ute har skymningen tagit plats i trädgården. Jag tar fram djupa tallrikar, glas och skedar. Brödet skär jag i tjocka skivor och lägger i en korg mitt på bordet. Jag är precis färdig när jag i ögonvrån ser hur bollen kommer flygande över staketet.

För ett ögonblick blir jag alldeles stilla. Från vardagsrummet hör jag tevenyheterna och Berts tunga andning. Kanske har han redan somnat i sin fåtölj. Jag går fram till fönstret och lägger handen på glaset. Först kan jag inte finna den, men sen ser jag. Bollen har rullat in under en buske och är nästan dold. Jag tvekar några sekunder, sen ropar jag.

–Bert, kom så får du se.

Inget svar från vardagsrummet.

–Bert, skynda dig och kom.

Jag lämnar fönstret och ställer mig i dörröppningen till vardagsrummet. Jag höjer rösten en aningens.

–Bert, bollen är tillbaka i trädgården.

Bert skruvar på sig. Han är trött efter jobbet idag. Han slår upp ögonen.

–Vad är det om? Varför ropar du sådär?

–Någon har kastat tillbaka bollen.

Bert reser sig ur fåtöljen. Han är seg. Kroppen rör sig långsamt, som om en del av honom fortfarande sov. Han går fram till fönstret och lägger handen på glaset. Han andas tungt och andfått. Munnen är halvöppen.

–Det var som fan.

–Det hände precis nu. Jag såg hur den kom farande.

Jag märker att jag inte kan dölja min upphetsning. Bert grymtar. Han går ut i hallen. Jag ser att han måste anstränga sig för att gå rakt. Jag går efter honom. Jag ångrar mig lite att jag berättade om bollen så där direkt. Det hade varit bättre om jag väntat till efter maten. Nu vet jag inte hur lång tid det tar innan vi kan sätta oss till bords. Bert börjat ta på sig skorna. Det är ganska mörkt i hallen.

Jag lägger handen på strömbrytaren. Jag tvekar en stund. Bert står böjd över sina skor. Jag kan se hur hans byxor spänner över baken, hur sömmarna kämpar för att hålla ihop. Jag står alldeles stilla. Jag ser framför mig hur jag tar sats och svingar foten, hur den träffar honom i baken där han står framåtböjd, hur han tappar balansen och far framåt, rakt in i dörren.

Så lätt det skulle vara, så lätt som ingenting. Så förvånad han skulle bli, över att bli sparkad i baken sådär. Det skulle antagligen göra ganska ont. Kanske han skulle slå huvudet mitt i flinten där huden är tunn och skör. Kanske det skulle komma blod. Ja, så förvånad han skulle bli över att jag kunde göra en sådan sak.

Jag trycker på ljusknappen i hallen. Jag står kvar utan att röra mig. Bert får på sig skorna och öppnar dörren. Kylan tränger in i hallen när han går ut. Dörren smäller igen bakom honom. Jag står kvar på samma ställe. Jag kan inte röra mig. Jag borde gå ut i köket och kolla soppan. Den kanske måste värmas på om vi snart ska äta. Men jag rör mig inte ur fläcken. Jag försöker inte ens. När Bert åter öppnar dörren står jag kvar på samma ställe som förut. Han frustar och flämtar. Axlarna är täckta av små snöflingor som sakta smälter och lämnar våta fläckar på skjortan. Den strök jag förra måndagen. Jag stryker alltid Berts skjortor på måndagarna, så att han har en nystruken för varje dag.

–Det var svårt att hitta den, men nu är den där den hör hemma.

Bert låter nöjd. Han snöra av sig skorna och går förbi mig i hallen. När han passerar mig stöter han till min axel. Det är inte meningen, men plötsligt känner jag hur tårarna tränger på bakom ögonen. Bert tittar förvånat på mig. Munnen är halvöppen.

–Vad står du här för? Nu äter vi.

Han går före mig ut i köket. Jag sväljer hårt. Jag tar våra tallrikar till spisen. Jag serverar soppan. Jag säger inget. Jag för skeden till munnen och äter. Jag äter och sväljer. Jag känner att jag har varit snål med kryddpepparn, men soppan kommer att vara bättre i morgon när den har fått stå till sig.

Senare på kvällen ställer jag mig vid fönstret. Jag lägger handen på glaset. Därute är alla spår utplånade. Trädgården ligger vit och stilla. Jag andas på rutan och ritar. Det försvinner snabbt. Länge står jag kvar där vid fönstret och väntar.

Juryns motivering

»Stilistisk säker realism med symboliska bottnar. Med träffsäker dialog och återhållsamma beskrivningar skildras ett äldre pars relation och deras tillvaro på ett trovärdigt och mångfacetterat sätt.«