Den märkte

Jag kunde väl egentligen ha promenerat från mitt lilla kontor på Högbergsgatan, men vädret såg inget vidare ut så jag tog tunnelbanan från Slussen. Vid Gamla stan lyckades jag i sista sekund tränga mig ut efter en äldre kvinna med en rollator full med matkassar, innan dörrarna stängdes och tåget rullade vidare mot T-centralen. Eftermiddagsrusningen var i full gång och mer eller mindre hänsynslösa medtrafikanter bökade sig fram mot rulltrapporna. Jag gick över till andra sidan av plattformen, där ett tåg just lämnat och det var lite glesare med folk. Därifrån kunde jag relativt helskinnad ta mig ned för trapporna och genom gången under Munkbroleden.

Novembermörkret hade sänkt sig över stan och regnet öste ned när jag kom ut på Munkbrogatan. I skydd under utsprånget vid T-banenedgången tog jag upp mobilen för en snabbkoll med kartappen innan jag vek upp rockkragen och sprang över gatan och vidare längs Schönfeldts gränd fram till Stora Nygatan. Därifrån genade jag mellan ett par tvärgränder fram till torget, där jag hittade baren »The Spot« och skyndade de sista metrarna innan jag kunde dyka in genom dubbeldörrarna av mahognyfärgad panel och frostat glas.

Jag stannade till för att hämta andan och strök bort regndropparna från axlarna och såg mig omkring. Från en högtalaranläggning någonstans i lokalen hördes Lauren Andersons sammetslena röst sjunga »Love on the Rocks«, och av någon anledning hade man kört i gång ett rökaggregat. I den dämpade belysningen från en ljuslist i nederkanten av en lång bardisk bredde dimman ut sig som en mystisk älvdans längs golvet.

Om Noirserier på TV och rödvin är förstahandsvalet när jag vill fly från verkligheten en stund, så är bluesmusik och whiskey det andra. Jag gillade redan atmosfären och om det inte varit för mitt ärende skulle jag kunna tänka mig att besöka stället igen.

Det hade inte hunnit komma så många gäster ännu, men det stod ett sällskap med varsin öl, tätt ihop kring ett ståbord längre in i lokalen. En av dem tog upp en mobil och de andra slöt sig runt honom när han sträckte ut armen och tog en selfie.

Vid ett fönsterbord satt en medelålders man och en yngre kvinna med en varsin drink. Kvinnan skrattade till åt något mannen sa och höjde sitt glas som reflekterades i fönstret bakom dem. I mörkret utanför fortsatte ovädret och regndropparna rann nedför de höga rutorna i ostyriga banor.

Jag strök händerna genom mitt våta hår, knäppte upp knapparna på ytterrocken och gick fram mot bardisken samtidigt som jag såg ryggtavlan på bartendern försvinna ut mot köksdelen. Jag ställde mig med sidan mot baren och stödde ena armbågen mot bänkskivan och studerade hyllorna framför mig. Det vanliga sortimentet flaskor och sedan några rariteter, bland annat en särskilt exklusiv japansk Whiskey, kunde jag konstatera innan bartendern återvände.

– Välkommen, vad önskas, sa han och började torka glas som han sedan hängde upp i en ställning ovanför bardisken. Jag kände att vädret och mitt ärende krävde ett krafttillskott, så jag bestämde mig för den japanska Whiskeyn.

– En sexa, förtydligade jag.

– Bra val, svarade bartendern och hällde vant upp direkt i glaset utan att använda något mått och sköt sedan fram det mot mig. Jag lyfte det, tog en klunk och svalde långsamt. Jag blundade och lät den rökiga drycken värma upp mig inifrån.

– Tuff dag? hörde jag bartendern fråga.

– Nja, svarade jag. Helt okej dag, men det är en trist årstid, och att få unna sig en sådan här medicin händer inte så ofta.

– Jag förstår, svarade han och stannade upp med sina sysslor och såg på mig misstänksamt. Det är väl mycket skit att stå i som lagens väktare, antar jag?

Jag höll på att sätta whiskeyn i halsen. Visste han något, eller testade han mig bara? Eller var det bara så att det fortfarande, efter alla år, stod polis i pannan på mig.

– Jag är dessvärre inte någon väktare, så det vet jag ingenting om, svarade jag lite mer tafatt än jag kunnat önska.

– Inte det, och vad jobbar du då med, om jag får fråga? fortsatte han vaksamt.

Jag tänkte efter ett par sekunder och bestämde mig för att hålla mig till den gamla devisen att den bästa lögnen är den som ligger närmast sanningen.

– Helt fel ute är du ändå inte, svarade jag.  Jag har en liten detektivbyrå sedan några år, men jag har faktiskt varit polis en gång i tiden.

– Trodde väl det, svarade han bistert. Tjänsteblicken försvinner inte så lätt. Då har vi varit kollegor. Jag var själv polis några år innan jag skadade benet i tjänsten och sadlade om.

»Sadla om« var ju också ett sätt att uttrycka det, tänkte jag. Uppenbarligen förstod han inte att jag visste mer om hans bakgrund än han kunde ana. Men jag spelade med.

– Hur kom det sig att det blev restaurangbranschen då? frågade jag oskyldigt.

– Tja, det var väl egentligen den som valde mig, svarade han eftertänksamt. Hade några bekanta från hemlandet som skulle etablera sig med ett par krogar här i stan och jag var tillgänglig eftersom jag inte kunde tänka mig att arbeta vid ett skrivbord när jag inte kunde jobba ute längre. Lätt val om jag får säga det själv. Du då, detektivbyrå, det låter lite gammalmodigt, finns det verkligen jobb för sådant idag?

– Absolut, du skulle bara veta hur många rika äkta makar som misstänker otrohet och vill spana på sin sämre hälft, sa jag och fyrade av ett brett leende.

Han flinade och räckte fram handen, – Det var som fan. En äkta privatdeckare alltså. Franco heter jag.

Jag fattade hans hand som var stor som ett dasslock.

– Martin, svarade jag. Trevligt att råkas.

Det började komma in fler besökare och borden vid fondväggen av rött tegel fylldes sakta på. Samtidigt kom en kvinnlig bartender in bakom Franco från restaurangköket. Han vred på huvudet mot henne och nickade åt mitt håll.  – Tess, kom och hälsa. Vi har en privatdetektiv på besök. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans och de blå ögonen såg uppmärksamt på mig. Hon log och sträckte fram sin hand. – Men, vad spännande, viskade hon och lutade sig fram med glittrande ögon. Spanar du på någon här?

– Nej, ljög jag. Jag tog bara skydd från vädret egentligen. Sen fick jag syn på er ädla dryck här bland flaskorna, som jag passar på att njuta av.

Ett par kvinnor dök upp vid sidan av mig och ville beställa ett varsitt glas bubbel. Jag tog upp en gammal kvällstidning ur rockfickan, och passade på att ursäkta mig. Jag tog med mig glaset och gick över till ett ledigt bord lite längre in i lokalen. Gammalt som gatan, men tidningstricket funkar fortfarande när man vill verka ointresserad av omgivningen. Jag såg mig diskret om för att leta efter nedgången till källaren. Enligt min uppdragsgivare skulle det finnas en chambre séparée i ett nedre plan, där det jag anlitats att leta efter skulle finnas.

Bredvid toadörrarna, bara några meter bort, hängde ett mörkrött sammetsdraperi bakom vilket man kunde skymta ett mindre nedsläckt utrymme. Jag tog upp tidningen, lutade mig tillbaka och låtsades studera någon intressant artikel. Över kanten på blaskan kunde jag se att de båda bartendrarna fått fullt upp med ett sällskap som uppenbarligen beställde ett antal cocktails. Nu såg jag min chans och kollade snabbt på klockan. Kvart i sex.

Jag lät glaset stå på bordet och la rocken på stolsryggen och började gå mot toaletterna. Jag höll blicken på Franco och Tess men de var fullt sysselsatta med att blanda drinkar, så i höjd med dörren till herrtoan vek jag blixtsnabbt av och smet in bakom draperiet. Jag rättade snabbt till det bakom mig, så att det hängde som tidigare och lät blicken svepa över det lilla utrymmet. En äldre dubbel kaffebryggare med två tomma kannor skymtade på en väggfast hylla och på andra sidan om den stod en gammal kassaapparat och några pärmar. Lite längre in fanns en svagt upplyst trappa som svängde brant nedåt. På väggen ovanför satt en förgylld skylt där jag kunde urskilja namnen »Knut & Alice« i svart text. Kunde det handla om två rum, tänkte jag och smög nedför trappan och svor över min oprecisa uppdragsbeskrivning. Hade de inte kunnat vara lite mer detaljerade, tänkte jag och började med det första utrymmet direkt till höger efter trappan.

En mindre förgylld skylt med namnet »Alice« satt vid sidan av dörren. Jag sköt sakta upp den och kikade in. Rummet dominerades av en Chesterfieldsoffa och fyra fåtöljer i brunrött skinn kring ett lågt blankt ekbord. I ena hörnet fanns ett mindre bord i samma stil och bredvid det en bokhylla med gamla uppslagsverk. På sidobordet fanns en lampa i mässing med en stor grön skärm som spred ett dämpat men gemytligt sken.

Jag kollade klockan igen. Tre minuter hade gått sen jag lämnade bordet där uppe. Jag bedömde att jag kanske hade tio minuter på mig innan personalen skulle börja undra vart jag tagit vägen. Åtminstone Franco borde ju vara av den mer vaksamma sorten, tänkte jag och började känna längs nedre delen av väggen. Enligt beskrivningen skulle det finnas en lös golvlist med en liten hålighet bakom. Jag gick snabbt igenom rummet, förbannade min otur och skyndade vidare till det andra.

»Knut« var helt nedsläckt. Jag tog fram en ficklampa ur den tunna midjeväskan innanför tröjan och lät ljuset svepa över utrymmet. Det var mycket större än det första. Två stora konferensbord med ett trettiotal äldre gedigna ekstolar med skinnsitsar stod placerade mitt i rummet. Jag fortsatte mitt sökande längs golvlisterna. Vid väggen längst in i rummet hittade jag den. Först trodde jag att jag tagit miste, men efter lite pillande lossnade en bit av brädan och jag stack in handen. Jag kände den bärbara datorn direkt och drog ut den.

Jag satte mig på knä och fällde upp locket. Det karakteristiska »dong«-ljudet och det vita ljuset från äpplet med den lilla tuggan på skärmens baksida bekräftade att det fanns ström kvar i batteriet. Innan den hann starta upp helt tryckte jag på avstängningsknappen tills skärmen slocknade igen. Samtidigt rotade jag fram USB-stickan från midjeväskan. Jag stoppade in den i ett av uttagen och tryckte på tangentbordkombinationen som fick datorn att »boota« från mitt eget operativsystem på USB-minnet i stället för det som fanns inbyggt.

Så snart systemet var uppe startade jag ett terminalfönster och knappade in kommandot för sökscriptet som skulle leta igenom datorns hårddisk efter kryptoplånböcker. Programmet gick i gång och började listade genomsökta filer rad för rad, samt en statusruta som beskrev hur många procent av lagringsutrymmet som genomsökts.

Jag följde statusuppdateringen koncentrerat. Tjugofem procent, noll filer hittade. Samtidigt hörde jag steg i trappan och hukade mig instinktivt ned. Jag satte snabbt golvlistbiten på plats igen och släckte ficklampan. Jag slet av mig yttertröjan och la den över bildskärmen och sköt försiktigt fram datorn under det närmaste bordet och följde efter själv.

Någon gick runt i utrymmet utanför och plockade med något. Efter några sekunder hördes en ringsignal.

– Ella, svarade en hes tjejröst.

– Nej, Franco jag har inte sett någon ännu. Jag är där nu för fan. Slappna av, ok? jag håller på att kolla. Vänta…

Jag tryckte mig platt mot golvet och höll andan. I samma ögonblick tändes ljuset och steg närmade sig. Under bordet såg jag ett par stövlar med hög klack och nederdelen av ett par tajta skinnbyxor som plötsligt stannade upp. Sen tystnad, en alldeles för lång tystnad.

Efter en oändlighet hördes rösten igen.

– Nej, det är ingen här. Han har väl bara gått ut för att röka. Jag håller koll, så ta det lugnt.

Taklamporna släcktes igen och stegen fortsatte uppför trappan. Jag andades ut och vek försiktigt bort en bit av tröjan från bildskärmen. Etthundra procent genomsökt. Tre filer hittade kunde jag konstatera innan jag slet ut USB-minnet och fällde ihop datorn och stoppade tillbaka den i sitt gömställe. Tre filer till ett sammanlagt värde av nittiofem miljoner kronor. Min uppdragsgivare skulle ge mig fem procent om allt lyckades. Jag tänkte på det helt orimliga i att man kunde gå omkring med dessa värden i ett USB-minne och skyndade uppför trappan, ut i den övre hallen. Alldeles för sent såg jag de svarta stövlarna igen. Jag hann också uppfatta en tatuerad underarm innan smärtan sköt genom huvudet som ett piskrapp och jag försvann in i en mörk dimma.

Jag vaknade upp i totalt mörker med en otrolig huvudvärk. Nästan som en formidabel bakfylla efter en helkväll, men något stämde inte. Jag låg inte hemma i min säng utan kände att jag befann mig i en väldigt felaktig kroppsställning. Jag satt visserligen hyfsat rakt, men armarna var fastbundna i något ovanför mitt huvud och fingrarna kändes alldeles bortdomnade. Jag försökte titta mig omkring, men kom efter en stund på att mörkret runt mig inte berodde på frånvaro av lampor, utan på att jag hade ögonbindel. Sen kom jag ihåg vad som hänt.

– Jävlar i helvete, tänkte jag. Tusen tankar for genom huvudet. Hur skulle jag klara mig ur detta och hur länge kunde jag ha varit borta? Jag hade ingen aning, men halsen kändes som ökensand. Jag prövade rösten, – Hallå, är det någon där? Det lät hest, raspigt och eländigt.

Inget svar. Jag väntade en liten stund och prövade igen, högre den här gången. Efter någon minut hördes lås vridas om och en dörr öppnas, sen ljudet av steg. Samma klackar som tidigare nere i källaren. Jag kände någon närma sig mitt ansikte. Varm andedräkt mot min kind och jag kunde förnimma en svag doft av parfym. Av någon anledning fick den mig att tänka på en flickvän jag haft när jag var sexton, och att hennes favoritparfym hette Paris.

Hur kunde jag tänka på dofter nu och hur kom jag ens ihåg vad min gamla barndomsförälskelses parfym hette?

– Vad gjorde du i källaren Martin? viskande den hesa rösten lent.

Jag spelade ut aggressionskortet direkt.

– Jag försökte bara hitta toaletten. Vem fan är du och vad tror du att du håller på med? fräste jag fram.

En örfil smällde över min kind och halva örat med full kraft. Smärtan for igenom skallen och höll på att knocka mig medvetslös igen.

– Vi vet att du hittade datorn. Vi har också hittat ditt USB-minne. Och vi har kollat på det. Vår expert säger att du försökt men uppenbarligen inte lyckats kopiera någon information. Men frågan är vem som anlitat dig? Det här är viktigt Martin, så tänk efter noga nu, för du får bara en chans. Svara rätt och du får leva.

Jag hörde det metalliska ljudet av mekanismen som förde fram en patron i ett vapen och sen den kalla känslan av en pipa mot min tinning.

Lev nu, dö sen? tänkte jag. Inom mig hörde jag refrängen till en poplåt som spelats mycket på radion senaste tiden. Alla dessa tankar. Höll jag på att bli galen? Jag drog efter andan. Med tanke på hur effektivt den här bruden levererade brutalt våld förstod jag att det var allvar och att det enda jag kunde göra nu var att köpa tid. Lika bra att försöka skapa oreda genom att släppa en liten bit av sanningen.

– Francos, styvmor, sa jag sedan tvärt och hoppades att svaret, och den dolda krypterade ytan där de stulna filerna låg på mitt USB-minne, skulle få mig att överleva.