Överraskningen

Dagens sista solstrålar silas genom bilrutan trots att klockan knappt är fyra. Annika vinklar ner bilens solskydd och tittar i den lilla spegeln. Stirrar på det som har blivit hon.

Porerna är stora och svarta. Hon vill klämma, pressa och plåga. Men kan inte dyka upp rödnäst och svullen.

Hon försöker betrakta sig själv med objektiv blick, som om hon var en främling. De ljusblå ögonen glänser vattnigt och huden under påsar sig, går över i andra tunna veck som är lösa över kindbenen. Ansiktet är blekgrått, men kanske är det bara ljuset.

Men så skulle hon knappast tänka om en främling. Dessutom har hon läst att man måste tänka att man är snygg. Då kommer man stråla och andra tycker automatiskt att man är det.

För bara en timme sen kände hon sig ganska snygg. Då när hon stod i Ullas lägenhet och rakade, sminkade, putsade.

Det är nervositeten som sätter griller i huvudet på henne nu. Känslan av att vara dum och pinsam. Tankarna kring att det kanske inte är så kul och sexigt med en romantisk överraskning. Att det inte är det som kommer rädda äktenskapet.

Annika böjer sig ner efter sminkväskan, rafsar med handen på golvet framför passagerarsätet. Bredvid henne står korgen hon har ordnat. Jordgubbar, kex, mousserande vin och baguetter. Hon fiskar upp puderdosan och återgår till spegeln. Täcker och slätar ut. Sträcker sig efter rouget och målar livsgnista på kinderna. Stoppar ett tuggummi i munnen. Försöker le mot spegelbilden.

När blev han någon som hon är nervös inför? Efter alla år, allt de har upplevt tillsammans. Det känns sorgligt. Men kanske är det något positivt? Ja, bestämmer hon sig, det är det. Det betyder att hon bryr sig. Att hon anstränger sig och att det finns något kvar bakom all slentrian. Trots allt.

Hon plockar upp mobilen och klickar upp det senaste meddelandet från honom. En tumme upp som svar på hennes meddelande om att hon behövde jobba över. Inte mer än så.

En rännil av oro far genom henne. Tänk om han är upptagen? Han kanske har gjort andra planer som hon inte vet om. Hon vet ju faktiskt inte om han är hemma. Skammen hettar kinderna när hon föreställer sig hur hon skulle stå där ensam med sin fyllda korg och sitt rakade underliv.

Hon plockar upp mobilen, skriver.

Nu har jag rast. Vad gör du?

Den lilla symbolen med hans ansikte dyker upp direkt, sen de tre prickarna som betyder att han svarar något.

Inget speciellt, tittar på tv.

Då är han hemma alltså. Hon andas ut, men blir genast nervös igen. Nu önskar hon att hon inte hade gjort sig till. Att hon bara hade låtit vardagen tuffa på istället.

Handflatorna klibbar mot ratten. Bara gör det nu, säger hon till sig själv. Han kommer bli glad. Det blir en mysig kväll. Det är ju Lasse och ingen annan. Det finns ingen anledning att vara nervös.

Hon kör ut från parkeringsplatsen och följer tjugofemman mot väster. En kvart senare svänger hon in på parkeringsplatsen hemma.

Längs med gatan står en liten röd Fiat parkerad. Annika har aldrig sett den förut. Hon stänger bildörren försiktigt, anstränger sig för att inte göra ljud i onödan. Smyger fram längs med staketet och tittar in genom bilrutan. Det ligger en hopvikt filt i baksätet. Bilen tillhör definitivt en kvinna. Men vem är hon? En kollega?

Annika suckar och drar handen genom håret. Vad ska hon göra nu? Hon kan inte trippa in med överraskningskorgen om han sitter där och går igenom något viktigt med en kollega. Men samtidigt kan hon inte vänta här som ett fån.

Hon går tillbaka till bilen. Bestämmer sig för att köra ett varv runt kvarteret och komma tillbaka hem efter en stund.

Kvarteret ligger tyst och asfalten blänker svart. En katt springer över vägen och hon saktar ner. Tänker att det är tur att hon inte är skrockfull. Det hade inte bådat gott.

Tillbaka ute på tjugofemman börjar det regna och vindrutetorkarna dunkar som hjärtslag. Hon svänger vänster i stora rondellen och tar vägen via gymnasieskolan hem.

Den röda lilla bilen står kvar. Hon blir stående en stund och betraktar huset. Får en främmande känsla. En klump i magen som säger att något är fel.

Vad är det som pågår? Vem är det som är hos honom? Kanske är det ändå bäst att bara gå in. Att lite kvittrande säga att hon hoppas att hon inte stör mitt i jobbet, men hon tänkte överraska sin man. Vilken normalt funtad människa som helst skulle ju fatta vinken och åka hem.

Hon går fram och tittar in genom köksfönstret. Det är ingen där. Skorna klafsar i den blöta gräsmattan när hon går vidare till vardagsrumsfönstret. Det står två tomma vinglas på bordet.

Hennes andetag hackar sig fram och det snurrar i huvudet. Man kan ju förstås dricka vin och jobba samtidigt. Men han kan inte ha varit ensam när han skickade meddelandet till henne. Varför skrev han inte att han hade besök?

Inget speciellt, tittar på tv. Inget speciellt, tittar på tv.

Hon går runt huset mot baksidan. Gräset blänker svartgrönt och lukten av fuktig jord tränger sig på. Får henne att må illa.

Persiennerna i sovrumsfönstret är nerdragna. Annika sväljer och sväljer, men har glömt hur man gör. Ska hon bara åka härifrån? Låtsas som att hon inte har sett något? Intala sig att det är en dröm.

Med mekaniska steg går hon mot ytterdörren. Öppnar den. Går in i köket och blir stående. Betraktar det leriga mönstret från sina skor. Från den stängda sovrumsdörren hörs porlande skratt. Ett ljust och ett mörkt.

Annika kan inte ta in verkligheten. Världen kränger. Hon tittar ut genom fönstret, ser den lilla röda bilen. Ser mörkret. Munnen är torr och besk trots att hon inte kan svälja.

Korgen landar på golvet med en duns och hon känner lättheten när armen slipper tyngden. Hur den nästan svävar iväg. Hon böjer sig ner och trevar med handen. Får tag i den kalla fuktiga vinflaskan. Känner hur handflatan kyls och bultar. Stelnar.

Den är tung i handen när hon höjer den över huvudet. När den slår i sovrumsdörren skallrar hela huset. Men flaskan går inte sönder som hon hade väntat sig. Den ligger bara på golvet och guppar fram och tillbaka.

Allt blir tyst. Det enda som hörs är klockan som tickar och hennes hjärta som slår.

När han slänger upp dörren sitter boxershortsen lite på sned. Håret spretar och ögonen är uppspärrade.

»Vad i helvete!« spottar han ur sig. Sen stannar han, ansiktet faller ihop, och han tittar på henne.

»Annika … jag …«

Han drar handen genom håret. Hon stirrar på de olika nyanserna av grått. På pannans rynkor. Glider med blicken mot sovrumsdörren som står på glänt. Ljudet av tystnaden som väller ut därifrån. Han följer hennes blick.

»Annika … jag«, säger han igen.

Där inne finns en kvinna som har en röd bil med en hopvikt filt i baksätet.

Vem är hon? Är hon ung? Är hon vacker? Är hon allt han vill ha?

Inget speciellt, tittar på tv. Inget speciellt, tittar på tv.

Munnen smakar galla som om hon har spytt. Händerna skakar.

»Vad?«

Det är något kallt i hennes röst. Hon känner inte igen den.

Han biter ihop käkarna. Ett litet pulserande där det bildas en grop. Fingrarna är där nu, tumme och pekfinger på varsin sida om den breda munnen. Tummen gnider mot mungipan, ut mot käken. Skäggstubben är små frasande snöflingor.

Hon stirrar på fingrarna som hon har sett åldras. Som har smekt henne, omslutit hennes hand, vilat mot hennes ryggslut. Så många gånger. Fingrarna som har varit inuti henne. De är så bekanta. Hon kan varje linje, kan blunda och se var på naglarna han har vita fläckar. Märket från när han klämde sig i bildörren. Bruna fläckar i huden. Nya och gamla.

Ändå är det som att de tillhör en främling. Som att hon aldrig har sett dem förut.

»Annika … jag …«, säger han igen och rösten är hes.

Är han på väg att börja gråta? Hon tvingar blicken bort från honom, fäster den på väggens snirkliga mönster. Tapeten som de valde tillsammans. Var de lyckliga då? Eller gjorde de bara vad som förväntades av dem?

Hon svarar inte. Hjälper honom inte på traven. Inte av illvilja eller hämndlystnad. Men hon är tom, det finns inga ord i henne nu. Knappt ingen sorg heller. Bara ett stort ingenting.

»Jag vet inte vad som blir bäst nu«, säger han och hon känner i huden att han söker hennes blick. »Alltså … jag … vi måste förstås prata om det här. Jag kör inte ut dig eller så. Alltså verkligen inte, jag ska packa ihop mina saker, och hon …«

Han tystnar. Luften vibrerar av hans sökande efter hjälp. Men den här gången är hon inte där. Hon är inte den som fångar honom nu.

Något prasslar i sovrummet. Kvinnans små ljud multipliceras i tusental och fyller hela huset trots att de knappt hörs. En främmande doft som kanske inte ens finns invaderar. Annika kniper ihop ögonen. Så medveten om att de inte är ensamma nu.

»Byt lakan«, säger hon. »Lämna inte era smutsiga lakan.«

»Såklart.« Frasandet med skäggstubben igen. »Självklart, förlåt, jag …«

»Eller hann ni inte använda dem?«

Han suckar. Hon vill att han ska säga att hon är orimlig och barnslig.

Om han säger det slår jag till honom, tänker hon. Och jag kommer inte skämmas för det.

»Jag ringer dig imorgon«, säger han.

Sen försvinner hans bakhuvud in genom dörrhålet till sovrummet. In till henne. Hon tycker sig höra ett viskande. Men det kan likaväl vara hennes eget blod som rusar fram genom ådrorna. Brusar i öronen.

Kroppen går av sig själv ut till bilen. Benen är styltiga och stumma. Hon har glömt hur man böjer dem. Läpparna är torra. Ögonen också. Tårarna bränner men de är för långt bak, otillgängliga.

Det regnar mer nu. Hennes hår blir blött och sminket blir säkert utsmetat.

Hon kör, gasar på, växlar upp. Om det kommer en katt nu hinner hon inte stanna.

Hon svänger ut på stora vägen. Ryckigt. Ut på tjugofemman. Gasar upp ännu mer. Hundratio. Hundratjugo. Hon ska tillbaka till Ullas lägenhet. Där hon nyss var och rakade och lockade och gjorde sig till. Nu ska hon fly dit och slicka sina sår. Göra sig oanträffbar.

Hundratjugofem.

Regnet smattrar hårt och ligger djupt på vägbanan.

Djuret kommer från ingenstans. Står bara där gråsvart och dolt av mörker. Hon hinner inte ens blinka. Och skriket når aldrig hennes läppar.