Liv och död.

Jag firar jubileum med min livmoder. Det är ingen som vet, min man sitter på övervåningen och jag hör fotbollsljud genom det halvöppna fönstret. Jag har hämtat vin, gick ned i källaren och ryckte åt mig första bästa flaska. Jag skiter i om den är från artonhundratalet, ser på etiketten att min man fick den på sin sextio-års dag, men han kommer inte att bry sig. Hade det varit öl däremot.

Om några dagar ska jag in på operation. Ur mig ska de plocka det enda värdefulla jag ägt. Allt detta ska ske via naveln, och när jag nu tänker på det är tanken närmast hisnande. De ska dra ut den genom naveln, förklarade kirurgen när jag var på inskrivningssamtal. Jag fyller på glaset samtidigt som TV:n vrålar på övervåningen. Bara att få ut hela apparaturen genom den lilla, lilla naveln. Vem kom på det? Att man kunde göra så, alltså. Ja ja, läkarvetenskapen.

Vinet är riktigt bra, gott, och det är nästan så att jag ropar ned honom så att han kan ta ett glas med mig, men infallet försvinner lika fort som det kom. Jag har sjukskrivit mig i lönndom. Ingreppet kommer att göras utan att någon vet. Möjligen kommer jag att berätta för min dotter, bara för att hon ska kunna hämta mig med bilen sen. Sönerna behöver inte veta. Det är ju ingen stor grej, en kvinna av tio gör detta årligen. Undrar hur de känner sig. Själv vet jag inte riktigt hur jag känner mig. Trodde inte att det skulle kännas något speciellt, som att göra fotvård kanske. Eller avlägsna någon störande hudflik, en vårta. Men känslorna  överväldigar mig där jag sitter i juniskymningen. Jag får en bild framför mig av en rondskål i kallt stål, i den ligger ett gytter av blodiga slemhinnor. Min kropps vagga, där tre av mina barn legat i trygg okunskap om världen som väntar dem på utsidan. Den har också hyst ett par barn som inte fick komma ut. Jag rör hastigt vid tanken. Den gör ont trots att det gått fyrtiofem år. Förlåt.

Katten kommer hukande på gräsmattan, alltför snabbt, med sikte på altandörren. Jag hinner se något som flaxar i munnen på den, och med ett språng är jag framme. Tar kattfan i nackskinnet, och då släpper den. Bär in det mordiska djuret på badrummet, och innan jag klämmer igen dörren säger jag: »Där kan du vara ett par timmar och tänka över dina synder!« Skyndar ut och tar den lilla fågeln som chockad ligger alldeles stilla. Det är en Domherre, och på något sätt gör det mig ännu mer förbannad än om den varit en gråsparv. Det vackra röda bröstet. Litenheten. »Lilla vän, viskar jag. Ligg nu här och ta igen dig ett tag. Idioten som tog dig, behöver du inte bekymra dig över.« Jag placerar det lilla livet på några blomblad i rabatten, så att jag kan ha uppsikt. En liten blomstersäng. Ropar upp till gubben att han får gå på toaletten däruppe, att den härnere ska vara stängd. Jag låtsas att jag inte hör hans fråga om varför.

Jag sätter mig igen, försöker lugna mig. Vinet är nere på andra halvan. Jag mår bra och dåligt samtidigt. Måtte de där eftersnackarna analysera matchen ett par timmar nu. Jag vill vara ifred. Jag och Domherren som nu ligger och kisar med halvöppna, svartblanka ögon. Jag börjar halvviskande föra någon sorts samtal med min livmoder, som lyckligt ovetande fortfarande finns i mig. Kommer på att den ju funnits i mig, sedan jag själv låg i mammas livmoder. Det känns stort. Vi firar ett liv tillsammans. Jag stryker lite över magen och dillar något om lång och trogen tjänst. Sen tar jag mig in i köket och hämtar penna och papper. Jag ska skriva varsitt brev till mina barn. De ska få veta exakt hur deras inträde i världen var, vad jag tänkte och kände, och att deras födslar var några av de sällsynta, sällsynta tillfällena i livet, när jag liksom sträckte ut handen och snuddade vid Gud. Lyckan som strömmade igenom mig när jag mötte deras förvånade blickar för första gången. Jag snörvlar och skriver. Måste hämta mer vin.

Då står han där i dörröppningen. Ser på mig med ett litet leende. »Vad gör du Gunilla? Skriver du? Men … är du full?« Jag ser hastigt upp på honom, skriver samtidigt, pennan raspar nästan ilsket mot kollegieblocket. »Full? Nej, det ska vara det lilla i så fall. Jag blev arg på katten bara.« Jag nickar bortemot rabatten. »Han tog en domherre.« Min man går fram till blomstersängen. Sätter sig på huk och lyfter upp den lilla. »Men Gunilla. Den är ju död.« Han reser sig sakta, och ser forskande på mig. Med ett par steg är han så framme vid mig. Hans trygga armar runt om. »Lilla gumman. Blev du så ledsen?«

Jag svarar inte. Gråter bara stilla mot hans bröst. Tänker på domherreänklingen.