Jorden

Han älskar henne. Det är inte något han bara säger. Han har alltid kunnat sitta och titta på hennes vita hy, hennes gester, den röda hårslingan som hon tvinnar runt fingret när hon tänker. Han älskar deras liv ihop, men har varit dålig på att uppskatta det. Han har ibland avundats hennes fria sätt, velat släppa jobbsargen och inte vara på väg hela tiden. Njuta av barnfria morgnar och av köket som han knappt suttit i sedan det blivit färdigrenoverat. Hon har alltid kunnat njuta. Till och med nu, när de flesta hade fallit ner i likgiltighet.

Rådjuren hade varit inne på tomten under natten. Äppelträdets stam var sargad och blommorna i rabatten saknade kronblad. Hon hade jobbat på alla fyra med händerna i jorden förra sommaren, till musik från ett öppet fönster. När hon kom in i köket för att dricka ett glas vatten hade de blivit osams för att han inte var ute en sådan vacker dag och för att hon spelade för hög musik.

Han stod lutad mot fönsterbrädet med en kaffekopp i handen. Ett rådjur hoppade fram ur häcken, stod stilla en stund och gnagde på en kvist. Han hade inte ork att skrika åt det. Istället tänkte han på hur besvärligt det måste vara att inte ha armar att med äta och på hur kobent djuret var. När det skuttade iväg med sin vita bakdel vänd mot honom satte han sig på den gula köksstolen intill elementet. Hur skulle det bli, när hon inte fanns här?

Han hade sett henne först. De var unga och odödliga, utan bagage som sinkade deras tro på framtiden. Hon hade stått vid en busshållplats. Det var inte hennes utseende som fångade honom först, utan det liv som vibrerade kring henne. Han hade fått arbeta hårt för att få till en första träff, men när de väl började umgås blev det klart att deras liv skulle flätas samman. Hon var ett skilsmässobarn, men hade bestämt sig för att tro på kärleken igen.

Han tänkte på deras första gemensamma resa som gick till Italien. På deras skämt som ingen annan förstod och på deras timslånga promenader genom olika landskap, i andakt över naturens förmåga att fylla dem med lugn. Hur hade hans liv sett ut om han hade valt den andra vägen, att lämna henne för att kunna få barn?

Han började få ölmage. När han lutade sig fram tog magen emot. Han började löpträna för några år sedan, men gav upp. Testade gym, men det var inget för honom. Han hade tid att reflektera nu när han var sjukskriven. Varför hade hon inte berättat för honom direkt? Varför fick inte han bära hennes rädsla? Han hade velat vara där, även om han hade haft svårt att veta vad han skulle säga eller göra för att få henne att må bättre. Hotet hade legat över dem länge. Vid varje kontroll på sjukhuset, vid varje förändring på eller i hennes kropp. Att de hade fått så här många år var som en saga. Prognosen hade varit svart, men hon hade klarat det. Tills nu.

Det var inte hon som hade föreslagit gruppterapin, utan sjukhuspersonalen. De visste egentligen alla att han hade varit deprimerad länge, kanske till och med innan runda två eller tre av cancern. Han hade aldrig gått i terapi. Aldrig bett om hjälp. Hans pappa hade visat tydligt hur en man skulle vara. Stå på två ben utan att tynga någon annan. Inte blotta känslolivet. Inte sjukskriva sig. Han var glad att hans pappa inte levde längre.

Det första han såg när han klev in i rummet var tre torkade krukväxter, två förpackningar näsdukar och en man med en rödrutig flanellskjorta, vandringskängor och sänkt huvud. Hans grova kropp hade sjunkit ned i fåtöljen, som om han saknade ryggrad. De blev bara fem i gruppen. Mannen med flanellskjortan hade sin fru kvar, men stod nu själv, många år senare, mitt i stormens öga. Till en början var samtalen trevande, men efteråt kändes det som om de hade sagt allt. Det var som om han förberedde sig på att inte längre ha någon att prata med, ett träningsläger för att inte bry sig om vad människor tyckte och tänkte, en plats där tårar fick tillåtelse att rusa ut ur kroppen.

Hon ligger på sidan. Landstingsfilten rör sig knappt när hon andas. Hennes bakhuvud är hårlöst och blankt. På sängbordet står ett vattenglas och två pillerburkar. En oläst bok och några vykort. Det är knäpptyst förutom en fläkts dova surrande. Droppställningen pumpar in morfin i henne. Hur säger man hejdå till någon man aldrig mer kommer att träffa? Hur överlever man när sorgen byter plats med livet?

Han sätter sig på sängkanten. Gör sig lätt så att hennes del av madrassen ska förbli stilla. Han sväljer, drar handflatorna över jeansen och undrar om hans ögon är rödsprängda. Hon reagerar inte förrän han lägger en hand på hennes axel. Hon vänder sakta huvudet mot honom, försöker le. Han önskar att hon hade håret kvar så att ha kunde smeka bort den röda hårslingan från hennes kind. Hennes ögon sticker nästan ut från ansiktet. Istället för kinder buktar två knotor ut ovanför kindhålorna. Han borde inte tycka att hon är vacker, men det tycker han. Det vackraste som finns. Livet hon töms på nu finns mellan dem och i honom. I minnen, berättelser, i deras hem. Han tackar gudarna för att de tog steget och flyttade till huset. Att han låtsades vilja lika mycket som hon. Till en början var det en uppoffring, men snart kom han att älska både huset och att sätta någon annan framför sig själv.

Han tar hennes hand och flätar deras fingrar, så som de alltid har gjort. Hennes vigselring är så stor att den knappt sitter kvar ens på tummen. Hennes hud är torr och sprucken och av naglarna finns bara rester kvar. Hon försöker säga något, men stannar med öppen mun. Han viskar att han älskar henne, att han alltid har älskat henne och att han alltid kommer att älska henne. Hans kropp är enorm i jämförelse med hennes. En klippa som håller om en fågelunge. Hon blundar. Andas långsammare. Han tänker på rådjuren, på mannen med flanellskjortan, på sköterskan som snart ska komma in och göra det som måste göras när en människa har blivit bara en kropp. Han tänker på det nya livet som ska ta vid.