Brovakten

»Givetvis handlar det om ett rivningskontrakt.«

En gråhårig tjänsteman tog emot mig utanför vaktkuren på toppen av brokrönet. Han var lång och spenslig och glasögonen satt långt intryckta i ansiktet. Han pekade ut uppströms.

»Där bygger de den nya Hisingsbron och det här …«, han signalerade nu mot båda riktningar av Götaälvbron, den som vi stod på, »… det ska rivas. Men inte än.«

Han öppnade den graffititäckta dörren in till den gråa plåtbyggnaden och ledde in mig till en spiraltrappa. På vägen upp passerade vi en liten kokvrå och en fönsterlös toalett med ett duschmunstycke dinglande från väggen. Trapporna ledde till ett litet rektangulärt rum med stora fönster mot broklaffarna och älven som rann under oss.

»Med den rådande bostadsbristen i Göteborg så ser vi det som ett slöseri av fastighet att den här lokalen ska stå tom under den kommande tidsperioden. Jag förstår att det är en okonventionell bostad, men jag vill också påminna om att läget är påfallande centralt.«

Han förklarade. Fram tills nyligen hade brovakterna suttit i det här rummet och styrt klaffbron som öppnades och stängdes när stora fartyg behövde passera. Nu hade dock manövreringen av bron förflyttats ner till ett kontor på Ringön där de höll koll på trafiken genom kameraövervakning. Inte bara över Götaälvbron, utan de kunde på distans styra varje klaffbro i regionen.

Den kommunala tjänstemannen underströk för mig att Göteborgs stad arbetade med toppmoderna IT-system och att denna centralisering skulle effektivisera all skötsel av broöppningar. Det fanns dock ett aber. Eftersom den gamla bron länge planerats att ersättas av en ny hade inga tekniska uppdateringar skett på lång tid. Därför var den toppmoderna centralen på Ringön sammankopplad med styrsystemet här på Götaälvbron som drevs av en digital lösning av äldre snitt.

Mannen pekade på en grå datorburk som stod i hörnet av rummet och brummade. En blå skärm fladdrade och siffror i vitt rullades upp i långsamt tempo. Datorn var av modellen Amiga 500, en populär hemdator på 80-talet, som för över trettio år sedan blivit arbetsredskapet för att styra Götaälvbrons klaffar.

»… och det är där du kommer in. Vi har lyckats koppla vårt toppmoderna system på Ringön till denna dator, och för det mesta går det utmärkt att sköta allting på distans. Men det finns risk för att systemet kan krascha. Då behöver någon gå in manuellt här och starta om systemet. Rent praktiskt handlar det om att dra ut strömkontakten och stoppa in den igen. Det är ett enkelt arbete som tyvärr inte går att utföra på distans. Vi på kommunen tänker oss att vi i utbyte mot denna tjänst kan erbjuda en kraftigt reducerad hyra.«

Jag skrev på hyreskontraktet på plats och fick en nyckelknippa i handen. Innan tjänstemannen gick stannade han upp och tog in utsikten genom fönstret. Något glittrade till i hans blick.

»Om du stiger upp i gryningen har du en vacker soluppgång att se fram emot. Det allra bästa med den här panoramautsikten, om jag får bidra med min personliga åsikt, är att du så här års kan få se en häpnadsväckande soluppgång i öster. I slutet av dagen kommer en ännu vackrare solnedgång i väster. Hur känner jag till detta kanske du undrar? I min ungdom arbetade jag här som brovakt och hade ansvar för broöppnandet. Det var ett angenämt arbete. Varje morgon fick jag se Göteborg vakna och varje kväll hur staden gick till sängs. Göta älv glittrar så vackert i kvällssolen. Jag kan känna en sorg för de nutida brovaktarna som hädanefter får sköta det här arbetet på distans och endast få se älvens skådespel genom en monitor. Nåväl. Allt har sin tid. Njut medan det varar.«

Han harklade sig och sträckte ut sina tunna fingrar för ett handslag.

»Vi kontaktar dig när det är dags att flytta ut. Det blir i samband med att den nya bron står klar«, var det sista han sa innan han försvann nedför trapporna.

Första natten var det svårt att sova. Trafiken höll mig vaken, och ljuset från gatlyktorna sken in genom fönstret. Vad hade jag gett mig in på som flyttat in här? All oro och alla tvivel försvann dock när jag i gryningen fick se soluppgången. Senare samma dag visade sig solnedgången vara minst lika kraftfull. Tjänstemannen hade talat sanning.

Jag trivdes bra med min bostad i den forna vaktkuren. Varje morgon steg jag upp tidigt för att bevittna soluppgången. Månaderna gick och blev till ett år. Jag behövde aldrig utföra en manuell omstart av den gamla Amigan, tekniken verkade fungera felfritt.

Under tiden hade arbetet med Hisingsbron pågått. En morgon i maj stod den klar och de ledde om all gång- och biltrafik att nu passera över den. I min kur uppstod en märkbar tystnad när ljudmattan från biltrafiken försvann. Under de kommande sommarmånaderna gick endast bussar och spårvagnar över min bro, men i augusti så slutade även de passera och Hisingsbron var nu i fullt bruk. Över en natt hade Götaälvbron slutfört sitt uppdrag. Jag väntade på att få ett samtal om att det var dags för att flytta ut, men något sådant kom aldrig.

Från mitt fönster kunde jag se grävmaskiner anlända till var sin ände av Götaälvbron. De var här för att börja riva den. Kort därefter bröts strömmen, och i hörnet av rummet slocknade skärmen tillhörande den grå datorburken.

Eftersom ingen kontaktat mig om avflyttning tänkte jag att bollen låg hos mig. Jag ringde till stadshuset för att få tag i tjänstemannen som gett mig rivningskontraktet. Det visade sig att han gått i pension för flera månader sedan. När jag försökte förklara mitt ärende för hans ersättare möttes jag bara av oförstående. Ingen kände till något om en boende i vaktkuren på Götaälvbron. För att undvika problem förklarade jag mitt samtal som ett skämt och la på luren.

Jag packade min väska och tog trapporna ned från min bostad för sista gången. Jag klev ut på fastlandet samtidigt som grävmaskinerna hungrigt satte sina skopor i brofästet och påbörjade rivningsarbetet. Allt har sin tid.