Utanför slussarna

Hon svepte det lätta tyget om sig. I fönstren speglades nu bara insidan av kapseln, själv var hon försvunnen. Utanför tuben lystes plantagerna upp. Undervattensskogar, sakta vaggandes av vattnet. Hon skulle sakna tuben. Att glida i tystnad som i en kokong, omgiven av vattenmassorna. Men det var också det enda. Det fanns sätt att ta sig ut, säkerheten var mindre ute vid öarna. De utvaldas privilegium. Bo var priviligierad. Han hade också ubåtar, prototyper, och visste när luckor i säkerheten fanns och var. Hon visste precis vart hon skulle och styrde senare ubåten söderut, tills batteriet tog slut.

– Det räcker ungefär till Kalmar, hade han sagt när han visade ubåten.

– Vad är Kalmar, frågade hon då.

Han skrattade.

– Ja, Kalmar finns förstås inte längre, sade han sedan och tystnade.

Senare hade hon varit del av ett projekt där de skapade virtuella miljöer av gamla svenska städer som nu antingen var nedmonterade, eller översvämmade. Kalmar, lärde hon sig då, tillhörde de senare. Nu gled hon fram över Kalmars gamla gator som både fanns och inte fanns längre. Hade blivit en bra Vir-trip, konstaterade hon. Fiskar simmade runt former av gatuskyltar och huskroppar överväxta av tång och fällningar.

Hon slog läger under några träd bredvid stranden. Drönarna jobbade självständigt och sköt alla som rörde sig utanför slussarna, som inte hade jobb att sköta. De var främst i närheten av städerna. En dag hade Bo tagit henne utanför, när han visste att de var borta. Han hade pekat på maskros och kirskål.

– Det kan man äta. Det här är brännässlor, det kan man också äta.

Hon hade tagit i växten utan tänka på vad namnet antydde. De måste kokas först, lärde hon sig. I skogen var de aldrig. Lektionerna fortgick via böcker, på nätet och i Bos minimala trädgård. När de hade varit tillsammans i 10 år började han visa andra saker. Satellitbilder, luckor i kartan. Tecken till att det fanns hemliga bosättningar utanför Megastad Nord. Det gick rykten om dem. Folk försvann. Han hade sett spåren, och visat henne dem, då och då under flera år. Alltid lite i förbifarten. Också hur man kunde försvinna utan att någon märkte det på väldigt länge.

Hon drog manteln omkring sig trots värmen. Han hade lämnat henne och staden dagen han pensionerades. Han hade också lämnat henne allt hon behövde för att följa efter, men utan att be henne om det.

Östersjön bredde ut sig framför henne och skogen bakom. Insekterna surrade och fåglarna sjöng. Hon hade aldrig hört så mycket ljud från insekter och fåglar förr. Men något saknades. Det tog ett tag innan hon förstod. Något hade stängts av som när man stänger av en fläkt. En fläkt hon levt med hela livet. Staden. Tystnaden var överväldigande.

Vegetationen var tät trots att hon rörde sig längs de största vägarna. Hon hade tagit med den gamla vägatlasen. Den hade varit gammal redan när Bo var liten. Han hade varit på loppis med sin mormor och fått välja något. Han valde den. Nu följde hon kartan mot nordväst. Träden var stora och tunga och hon kände deras urgamla, mäktiga väsen. Ibland stannade hon och lade handen mot stammen. Ibland glömde hon att hon var på väg någonstans, stannade och tittade på myrorna som byggde bo eller myggor som stack henne och svällde upp av hennes blod. Solen spelade mellan träden och doften av skog i hennes näsborrar. De hade kommit ganska nära med den artificiella doft de tagit fram för tripparna, men den riktiga doften hade fukt och tyngd, och nu, tänkte hon på Bo, hur han försökt förklara hur det luktade i skogen. Stackars man, tänkte hon. Han hade vuxit upp med det här, och fick det där. Då och då gick hon ut till det som var kvar av vägen och följde den en bit under träden. Läste skyltar om de fanns kvar, och var uppmärksam på vägskäl. Ibland var vägen överväxt i flera kilometer, men det gick att se var den gått, då växtligheten var betydligt lägre där. Fåglarna väckte henne i gryningen. När de tystnat, packade hon i hop sina saker och fortsatte. Hon gick i tiden. Ögonblicket sträckte sig bakåt till det hon föddes och ännu längre, till skapelsens begynnelse och fram till detta ögonblick och denna plats och vidare fram i evigheten. Det var som en stillsam, pågående orgasm. Hon visste inte om hon ville att det skulle finnas några andra människor härute. Eller. Bo, ville hon skulle finnas här. Att dela med. För första gången kunde hon ana grunden i den stora sorg han bar men aldrig talade om. Den var hans men också hela mänsklighetens. Man vände ryggen mot skapelsen för att rädda den. Megastäderna var sista steget. Hon mindes bilderna från när Berlinmuren föll som kablats ut i samband med 100-årsjubileet. Megastäderna skulle heller inte vara för evigt. Om inte människorna bröt sig ut skulle det bli någon farsot eller naturkatastrof av bibliska mått. Babels torn, Noas ark. Det vore kanske lika bra, tänkte hon och följde skylten mot Växjö.

– Min farmor växte upp i Växjö, hade han sagt när de satt med vägatlasen i hans kök.

– Finns det någon vits att lära sig om svenska städer som inte finns längre, hade hon frågat honom. Eller sig själv kanske.

En morgon vaknade hon vid en sjö. Dimman steg från den spegelblanka ytan. Hon ville bada, men vågade inte röra sig utanför träden. En rörelse i ögonvrån. Ett femtiotal meter bort stod en björn och bökade med något. Aldrig hade hon sett något så kraftfullt och närvarande. Pälsen vajade i vågor när den ryckte i sitt byte.Tre stora svarta fåglar var där också. Korp. Björnen lyfte huvudet och vände blicken mot henne. Hon kände hur blodet sögs bort från händerna och hennes ansikte. I ett ögonblick var de ett. Sedan vände den in mot skogen och försann.

– Var du inte rädd? Hade hon frågat.

– I skogen? Nej, aldrig. Det fanns inget att vara rädd för.

Inte i södra Sverige i alla fall. Varg och orm skrämde mig som liten men de är ju räddare för dig. Björn kan vara farligt men de fanns inte då, inte där jag växte upp. Nu kanske.

Bo kunde sitta i timtal med satellitbilder och leta vilt. Det var så han hittat tecken på mänskligt liv utanför zonen. Saker i väven som inte stämde. Tumlare och andra djur som inte rörde sig som de skulle. Det skulle inte falla honom in att rapportera. Han hade använt sin position till att hitta en väg ut ur Megastaden. Stegvis gick det upp för henne. Hur han startat eller uppmuntrat projekt som kunde hjälpa honom. Osynlighetsmanteln. U-båtarna. Avancerat boende under vatten och hur det skulle kunna bli verklighet. Alltid med ett forskningsprojekt som alibi. I säkert 30 år hade han planerat, och så här långt hade han kommit. Det var kläderna hon såg först. Eller, hon såg att något inte stämde med stenarna vid sjökanten. Det var som de rörde sig en aning. Hon kände igen effekten av manteln, och mycket riktigt, det var en mantel, och under den låg hans kläder. Helt orörda där han lagt dem. Han hade också velat bada. Han hade gått i. Hon ville inte gå bort till platsen där korparna fortsatt pickade, men gjorde det ändå. Hon såg ner på det som fanns kvar av honom, Kroppen var sargad, men det fanns inget färskt blod i såren. På torson däremot fanns blod. Små hål i bröstkorgen där hans blod hade runnit ut. Och nu hörde hon det svaga men omisskännliga ljudet av drönaren ovanför sig. Hon stod blick stilla och hoppades att manteln skulle göra sitt.