Farmor Agnes och bokbussen

När bokbussen körde upp på gårdsplan visste farmor Agnes att det var döden som kom. Hon stod i köksfönstret och såg hur den sakta och nästan ljudlöst svängde runt vid körsbärsträdet och parkerade ungefär där traktorn brukade stå på den tiden då det fanns en traktor. Det var skymning och vackert, precis som hon hade föreställt sig. Hon var inte överraskad. Hon hade väntat på den.

– Snart kommer den hem till mig, hade hon sagt innan hon var död. Ibland till sina barn, men ibland också i själva bokbussen, högt så att andra låntagare kunde höra. Bussbibliotekarien Lena hade då tala lugnt och lågaffektivt till henne. Hon hade trott att farmor Agnes tyckte det var långt att gå, men farmor hade talat om döden.

Bussen stod nu tyst och mörk utmed ladugården. Förr, när Agnes föräldrar levde, hade korna stått därinne sida vid sida, råmat och tuggat hö. Det var länge sedan, men minnet av föräldrarna och korna var varmt, och den här kvällen, märkligt närvarande. Det var något av det ursprungliga och välkända som kom med bussen. Farmor Agnes var inte rädd. Hon var beredd. Naturligtvis kände hon en respekt inför döden, en högtidlig vördnad ungefär som hon kände inför den stora litteraturen, men rädd var hon inte. Hon drog finkappan om sig och gick ut. Hon skulle återse far och mor.

Inne i bokbussens halvdunkel satt en äldre man på en pall under svensk skönlitteratur. Håret var vitt och yvigt – det liksom lyste i mörkret, det gjorde också ögonen. Trots att det var länge sedan farmor Agnes hade sett in i sin fars ögon förstod hon med en gång att detta inte var hans blick. Men hon kände igen mannen, honom tog hon inte miste på. Det var Pär Lagerkvist. 

– Välkommen, sa han utan att resa sig. 

Farmor Agnes sa ingenting.

– Du har väl ingenting emot att det är jag som kommer och hämtar dig?

Vad skulle hon svara på det? Hon var ju besviken, men naturligtvis var det hedrande på något sätt. 

– Är det du, var det enda hon kom på att säga. Ska vi ner i helvetet nu?

Pär Lagerkvist ruskade sakta på huvudet. Farmor tyckte att det vita håret vajade som ängsull i mörkret. Han påminde om trollen i Allers, de där som plockade ängsull under klar stjärnhimmel … eller … hur tänkte hon egentligen. Det var en fin bild och hon hade klippt ur den – det mindes hon tydligt och satt upp den på utedasset med häftstift – även om det kändes märkligt att se tillbaka på ett liv hon inte längre levde. Var det verkligen hennes minnen?

– Nej, det tror jag inte, svarade han.

Hon satte sig. Där stod en pall bredvid hans. De mörka bokhyllorna tornade upp sig omkring henne. Bussen startade.

– Vem kör? Hon vände sig hastigt bort mot föraren, men det var skumt i bussen. Hon såg bara en siluett av någon som satt där framme.

– Jag vet inte, svarade Pär Lagerkvist.

Dörren stängdes och bussen började sakta röra sig.

Det fanns inga fönster i bokbussen förutom vindrutan där framme. Väggarna var helt klädda av böcker. Farmor Agnes kunde inte se vart de åkte, men till en början visste hon ändå var hon var. Hon kände igen vägens krökningar och sluttningar. I sitt inre såg hon hur hemmet sakta försvann, hur de passerade granngårdarna och de kända ängsmarkerna, men efter ett tag tappade hon bort sig. Till slut befann hon sig bara i en rullande buss utan fönster; någon bild av det som fanns där ute i mörkret hade hon inte längre.

De satt tysta. Tiden gick men den kändes inte viktig på den här resan, det var inte bråttom att tala.  

– Är du rädd? frågade Pär Lagerkvist till slut. Du behöver inte vara rädd.

– Nej då, men jag undrar var vi är. Jag hänger inte med …

– Vi är på väg till Gud.

– Jaha, sa farmor Agnes. Är det långt?

– Oändligt, svarade Pär Lagerkvist, och sen satt de tysta igen.

Farmor blundade, hon kände sig dåsig.

– Finns det inget slut på resan? Ska vi sitta här tillsammans i bokbussen i all evighet?

Pär Lagerkvist tittade upp och vände sig mot henne.

– Ingen levande känner vägen till Gud, sa han, och farmor tyckte att han lät högtidlig som en ung predikant som läste innantill ur en gammal postilla utan att förstå att det lät pekoral. »Ingen levande känner vägen …«, herre gud… Hon vände bort blicken.

Bussen var på väg uppför en backe. Motorn växlade ner och det gick långsammare nu. Farmor Agnes förstod att de fortfarande åkte på små vägar, landsbygdens små krokiga vägar.

Det är något konstigt med det han säger, tänkte hon. Hon hade inte förväntat sig att Pär Lagerkvist skulle tala om Gud på det där sättet, nästan som mor. Pär Lagerkvist, han var ju … han var… ja, vad var han egentligen …

– Menar du att Gud finns på riktigt? frågade farmor. Att vi är på väg till ett ställe där han sitter och väntar?

– Ja, ungefär så.

Farmor Agnes mindes sin mor, på kvällarna satt hon på träsoffan i köket och läste i psalmboken. Själv var farmor inte troende, men det var ett bra minne, det fanns en handfast trygghet i bilden av mor i köket som var svår att förklara. En trygghet hon haft svårt att uppleva senare i livet.  

– Du får ursäkta mig, men då förstår jag inte varför det är du som hämtar mig.

– Nej, det kanske verkar märkligt, svarade Pär Lagerkvist. Men bokbussen då, känns den rätt?

– Ja, den hade jag förväntat mig.

– Men inte mig …? 

– Nej, inte om vi är på väg till Gud!

– Nähä …

Sen blev det tyst igen, och så förblev det en ganska lång stund av evigheten. Bussen arbetade sig stånkande fram genom mörkret.