Alfrida sträcker ut sig i det täta blåbärsriset, hoppfull över en förväntad stor skörd med alla annalkande små bär som ännu bara skiftar svagt rosa och vitt. Ingen vet hennes bästa ställe då de flesta inte vågar sig ifrån den anvisade stigen i denna del av skogen. Det är sedan gammalt känt att det brukar gå illa för dem som avviker från den.
Varje gång någon försökt skövla och skapa vinning utav markens resurser är det alltid något som gjort att det stoppats. Värst var det när dåvarande ägaren av skogen under mitten av 90-talet besökte startpunkten där avverkningen skulle ta sin början. Han var inte nöjd med förseningen, han var av den sort som menade att tid kostar pengar, och ville därför se till att arbetet skulle flyta på en gång för alla. Det var redan illa att han behövt punga ut med betydligt mer för arbetskraften än vanligt då det var ett mycket begränsat urval bland skogsröjare som ville ta sig an uppdraget. Han hade menat att det var ren vidskeplighet och skrönor när han blivit uppringd med besked om att de inte ville fortsätta då skogen märkbart förändrats från en dag till en annan. En märklig rotvälta med besynnerlig kuddmossa över sig tornade upp över skördaren som stod redo och skulle påbörja. Mycket riktigt hade rotvältan stått och blockerat vägen. Skogsägaren hade blivit vansinnig och tagit fram motorsågen och var i färd med att såga sönder rotvältan till små flisor. Första hugget hade resulterat i ett bakåtkast mitt mellan ögonen och var således det sista han gjorde. Nu visste ingen riktigt vem skogen tillhörde.
Alfrida vill bilda sig en egen uppfattning i stället för att ta över andras rädslor och har därför aldrig hörsammat de varningar som utfärdats. Så där ligger hon, en nätt ung kvinna med mörka lockar som nästlar sig in i risets nygröna bladverk och med mörka, något obstinata, ögon ligger hon och väntar på det ”farliga” som ska hända. Kanske kan en enveten myra bita henne i fingret när hon förstrött gräver i marken. Hon skrattar för sig själv.
Det skulle väl vara snyggt? Jag, myrkvinnan, redo att lyfta en jumbojet! Spindelmannen kan slänga sig i väggen!
Hon älskar skogens dofter av tallbarr och multnande humus och drar sakta in och försöker härleda varje essens. Det hon inte märker är att fågelsången som nyss ljöd så likt ett kvittrande vindspel fått ett abrupt slut och att det som nyss var en så fridfull och ljus plats fått ett solkigt töcken över sig. Ett mullrande vrål väcker henne ur fantasin och med ens blir hon varse sin dumdristighet. Kalla kårar löper längs ryggraden och hon känner den påtagliga faran. Kroppen reagerar instinktivt, precis som den skulle gjort om hon råkat lägga handen på en varm spisplatta. Med ett ryck drar kroppen sig tillbaka och blir ett med blåbärsriset. Hon hör röster, eller hör är väl fel ord hon har ju inte längre några öron, det är snarare en förnimmelse av andras tankar. Ett kollektivt tänkande, energivågor som sköljer över med observationer av omgivningen. Det närmande hotet uppfattas tydligast men också behov av både skugga och vatten.
Skydda. Varna. Försvara. Överlev.
Alfrida syns inte mer men desto tätare är blåbärsriset. Med klumpigt stampande steg närmar sig en anskrämlig varelse, en levande rotvälta. Jordiga tuvor landar där den drar fram. I sitt tycke skogens väktare, trött på att människorna tar sig frihet med sådant som inte är deras utan att visar en tillstymmelse av vördnad. Utan ett respektfullt utbyte av resurser. Det brukar räcka med att skrämmas med denna lilla snärta tycker sig bli allt modigare med åren som går och nu får det vara nog.
Var försvann hon någonstans? Hon måste vara nära, jag kan fortfarande känna energipulsarna från hennes väsen.
Rotvältan, som i folkmun kallas Ansgrim, låter rötterna gripa tag ner bland det tätaste riset, ner till det kollektiva nätverket. Och precis innan sammankopplingen är ett faktum rasslar lövverket till en bit bort där de gamla tallarna börjar glesna och blandas upp med björk. Ansgrim far upp lika häftigt som den gång han förlorade sin ståtliga stam i stormen. Trots sitt klumpiga uttryck tar han sig smidigt framåt och vidare åt det håll varifrån rörelserna följer.
Alfrida har kvar sin förmåga att forma individuella tankar men var hennes tankar slutar och var andras tar vid är inte lika lätt att urskilja. Paniken börjar stiga när reflexen att vilja sätta sig upp inte resulterar i någon rörelse. Där armbågarna skulle hjälpt till att stötta finns endast gröna, vassa men rätt modiga grenar kvar med rötter som håller ett stadigt tag. Det är egentligen inte en upplevelse av att vara fasthållen utan mer en sammansmältning med allt som är närvarande i det sammansvetsade och högst kommunicerande nätverk. Hon känner att solen är på väg tillbaka men ännu inte över fältet av blåbärsriset utan uppskattningsvis en kilometer bort i tallens topp. Ett lätt sus sveper över och efterföljs av välkomnande värmande strålar, en sträckning i det klorofyllstinna bladverket och en suck av förnöjsamhet.
Fågelkvitter från tall och björk är åter närvarade och den händelse som nyss ägt rum är ett minne blott. Friden är återställd och konstigt nog verkar även Alfrida ta saken med ro då den kollektiva påverkan är så pass påtaglig. Faran verkar vara över för nu och allt kan börja återgå till hur det var. Sakta omvandlas ris till kött och blod igen. Något förvirrad rätar hon upp sig och blickar ut. Ensam med sina tankar men inte själv.
”Tack för allt!” säger Alfrida
Hon smeker en kvist och framför hennes ögon övergår det rosa till blått, i handen ligger nu ett moget bär. En smakexplosion på tungan, sammanvävda ännu en gång om så för endast en sekund. En tår faller ner från hennes kind, ner på ett törstigt blad.
