Inskrivning

AGNES 1926

Trädkronorna sväller. Inom sig kan hon riktigt höra hur det gröna rasslar mjukt i den ljumma brisen. Med vinden en doft av nyklippt sommargräs, någonstans ifrån. Solgass från en nästan helt blå himmel. Drar en in ordentligt med luft, långt ned i lungorna så att magen står rätt ut som en ballong, kan sommaren få rejält fäste. Berika med sitt liv, sin glädje och värme. För den som är fri.

»Nu är hon tyst«, hade han sagt. Inte alls högt, men med sådan svärta i rösten att hon snabbt blivit knäpptyst och nu lät gråten, och var det kanske också skrik, stanna inombords och tynga bröstet så det känns som om hon ska kvävas. Han hade greppat tag i hennes överarmar och pressat ned henne innan han tungt slog sig ned i sätet intill. Det smärtar fortfarande i armarna och doktorns fingrar skulle säkert synas som blånader i hullet bra länge. Sådana där fula skiftningar i huden som kvinnor alltid försökte gömma eller prata bort. Skammen alltid deras. Hur det hade dragits i ärmar och kragar i byn genom åren utan att ett ord yppats.

Agnes sitter alldeles stilla i det kvava baksätet. Hon har knappt våga röra sig sedan han tryckte ner henne i det tjocka lädret. Sätet klibbar mot rygg och lår. Rätt igenom klänningens rejäla bomullstyg. Antagligen är hon alldeles blöt på ryggen, en stor och mörk och ful fläck som kommer vara det första att visas upp. Hon är så trött, så trött. Hon kan rakt inte minnas när hon sov sist.

De har färdats länge, sju mil tar sin tid. Först landsvägen via Insjön, Gagnef och Repbäcken. Sen Borlänge och alla byarna därefter. Gylle, Gustafs och Solvarbo. Hon har sett skyltarna. Många, långa timmar sedan hon lämnade gårdsplanen där hemma. Hon känner stelheten i kroppen och hur spänd den är, som om hela hon sitter uppträdd på en grov ståltråd. Som en felskapt tennsoldat. Andetagen vågar sig inte riktigt upp ur bröstkorgen och ut, de är ytliga och hetsiga, rör sig upp och ner mellan bröst och svalg. Det är också något galet med ögonen, hon kan inte se klart. Världen är förminskad och förvrängd och allt hon tittar på, sina fingrar, bildörrens insida, det framrusande landskapet utanför med sina åkrar och ängar, är suddigt och sammanträngt. Vart de är på väg vet hon inte, eller gör hon? Hela långa resan har tankarna flugit, fram och åter, härs och tvärs. Allt bara oreda och Agnes försöker fånga de klara bilder som far förbi i huvudet. Hon har fullt sjå med att hålla allt surr borta, som envisa flugor snurrar minnena runt och det är stört omöjligt att sära på vad som är riktigt och inte. Hon är som i ett gränsland, ja det har hon förstås inte kommit på själv utan hört någon säga. Kanske doktorn invid? Visst var det så. Faran lurar, det vet hon och det är bara att hoppas ända in i hjärtat och själen att bilen hon sitter i bär iväg bort från den. För visst var det vad de sagt, att hon skulle få hjälp? Agnes håller händerna om magen, som vore hon havande. Vill känna luften som dras in, veta att hon är vid liv.

Så svänger bilen tvärt av från landsvägen. Agnes lyfter blicken hon haft fäst på förarsätets baksida och kikar över axeln på chaufförens svarta uniform. Han som inte sagt ett ord under resan utan bara föraktfullt tittat bak på henne när hon någon gång undsluppit sig ett ljud. Agnes vet vad han tänker, nog vet hon det. Fulkäring, rätt åt’na.

De far genom en dunge knoppande björk. Det är skirt och ljust och en bit fram skymtar något blått. En sjö. För inte kan det vara havet? Nej, inte havet, för guds skull! Bara tanken får det att risa i kroppen. Aldrig någonsin vill hon se det mer. Däröver finns allt det som gör så ont. Bilder från farstun, svart metall och ljudet av springande steg letar sig för hundrade gången in i huvudets tankevindlingar och tar kroppen i besittning så att den blir stel och rak. Alldeles kallt är det, händerna fuktiga och glatta. Agnes sitter rätt upp och ned som en fura när bilen saktar ned. De vita, svartfläckiga stammarna utanför får allt tydligare konturer.

Så närmar sig en tjock vägbom. Agnes stirrar, vad är det här? Ett fängelse? Ett fångläger? Med ens blir huvudet alldeles klart och lätt. Flickan, inte hade hon stått på förstukvisten när hon for, var hade hon tagit vägen? Och så Majas blick, hur hon tittat på Agnes, som aldrig förr. Det är något som alls inte stämmer men Agnes kan för sitt liv inte komma på vad.

Så stannar de. Chauffören stiger ur och går runt huven på den blänkande bilen så att han kan öppna för doktorn. Doktor Lagergren vecklar ut sig ur sätet, rätar på ryggen med en hand mot svanken och grimaserar till innan han travar fram mot en liten vaktkur invid bommen. Den är i vitt trä, sammansnickrad av tjocka furuplankor, med en öppning på ena sidan. Agnes bligar ut genom sidofönstret och ser hur en mycket liten och krum kvinna i svart klänning och vit hätta stegar ut ur kuren och tar emot ett framsträckt papper ur doktorns hand. Kvinnan, hon måste vara minst sjuttio, tittar på papperet med rynkad panna, tar snabbt fram ett par små glasögon ur klänningsfickan och läser till synes noggrant igenom skriften. Så kikar hon upp och nickar kort medan hon lämnar tillbaka papperet och går för att dra upp bommen. Trots sin litenhet äger hon synbart styrka. Hon trycker ned ena ändan på bommen mot marken, lätt som om den vore av papp, och stången far upp i givakt och de kan passera. Agnes kikar på henne när de åker förbi, men kvinnan har redan tappat intresset och tittar bortefter vägen, som att hon väntar på nästa bil, medan bommen faller ned igen.

Bilen stannar strax på en stor och vid grusplan omgärdad av välklippta gräsmattor. Dörren öppnas för Agnes, men ut får hon klättra själv. Agnes tycker det känns som om den reströtta kroppen väger ton. Det gör ont, inte minst i axlarna som hon spänt under nästan hela resan. Klänningen har klibbat fast i all svett. Fy vad det kliar! Hon får dra i den för att få loss tyget och göra huden fri. Så sträcker hon försiktigt på sig och ser sig omkring.

Runt om den fyrkantiga planen ligger flera ljusa tegelbyggnader utspridda. Inga människor i sikte, bara stora husklossar som lyser i solen.

»Jaha ja, frun. Då kan hon komma här«. Agnes rycker till av rösten, hon hade inte hört någon komma över gruset. Det är en högrest kvinna i vit uniform, en sjuksköterska tro, med stram hårknut och barsk min. Agnes tittar frågande mot doktorn.

»Men, ska han inte med?«

»Nej, ni kan gå, fru Dahl. Jag pratar med överläkaren sen.«

»Men …«

»Så, gå nu.«

Lagergren viftar mot henne som vore hon en fluga innan han lutar sig mot motorhuven och säger något till chauffören som står och hänger över den öppna bildörren. Chauffören rotar i sina fickor, hittar ett etui som han vant skakar en cigarett ur och räcker över till doktorn. Agnes tittar på när han snabbt tänder med en tändsticka och blundar mot solen. Röken slingrar sig uppåt i den svaga brisen, hon känner doften som påminner om Karl. Hans eviga rökande som hon avskydde så eftersom det fick henne att må illa, ja hon vill knappt ens tänka tillbaka hur hon kväljdes när hon gick i väntans tider och fick hålla tillbaka uppstötningar av all slags doft, och inte minst av salongens instängda och impregnerade cigarettlukt som det aldrig gick att vädra ur hur mycket korsdrag hon än försökte få till. Men nu, nu får rökgirlangen och den stickiga doften henne att bara sakna.

Agnes känner ensamheten komma tillbaka och med den rädslan. Den som kommit och gått allt sedan det brakade samman. Hon trodde att doktorn skulle följa med henne och berätta om allt, se till att det blev till det bästa och att hon snart skulle få resa tillbaka. För visst var det så? Hon tar tag i sin svarta tunga koffert som Maja hjälpt henne packa och försöker följa efter den främmande kvinnans raska steg över gårdsplanen. Väskan tar i och skrapar mot gruset, förstör det nykrattade, men vad ska hon göra? Den väger bly och hon känner svetten komma tillbaka över ryggen där solen ligger på och blöter upp klänningstyget igen så att det svettstyva blir fuktigt igen. Med den fria armen gnider hon sig i pannan där svarta hårtestar klibbar.

Agnes ser flera stora hus med vackra träverandor ut mot sjön. Snickarglädjen långt mycket snirkligare än den hemma i byn. Gulrappad puts över fasaderna, stora höga fönster med spröjs. Precis vid skogskanten, grönt nästan in på knuten. Vad Agnes inte kan se är stängslet som göms bland syren och björk.

Hon försöker ta in på kvinnan som tyckts ta sikte på ett riktigt stort hus en bit bort, en respektingivande trevåningsbyggnad i samma nyans som de andra men med två flyglar i fil. Det är något majestätiskt över den, som slottet i Stockholm nästan, tänker Agnes. Sjön i ett väderstreck, i övrigt bara skog och skog.

»Så, här ska hon gå in.«