Äktenskapet i Karungi (1911)

–  Inför Gud och denna församlings närvaro frågar jag dig, Veikko Joonas Linna, Vill du ta Armi Tuulikki Taavola till din hustru och älska henne i nöd och lust? 

Att detta var helt emot Guds ordning, det förstod alla och envar i församlingen – men trots allt stod nu hela familjen Linnas fortlevnad på spel. Veikko  var enda sonen kvar i livet, sedan Linnas tre övriga söner allesammans gått genom isen, en påsk för länge sedan när de blott varit barn.

Veikko började dessutom bli till åren kommen, gamla karln var redan gråsprängd i skägget och alldeles kal bak på hjässan.

Han skruvade på sig, sökte nervöst Sirkka Linnas blick bland de hundratal anleten som andäktigt blickade tillbaka mot det synnerligen omaka paret. Gammal karl eller icket – stunden krävde en moders sista välsignelse. Gjorde han nu verkligt det rätta?

På vänstra sidan såg han de sina,  Linnas. Männen kraftfulla, stolta påfågelbröst. Vältrimmade Heraklesfigurer, hårda käklinjer och svällande muskler under välstrukna uniformer. Och kvinnorna! Rådjursögon, späda svalor i sidenklänningar, elfenbensvita hudkostymer. Handleder och vrister så tunna som papper.

På högra sidan, Taavolas. Kvinnorna uppklädda i tyll och korsett, med puder och peruker. Männen i  gråa och bruna kostymer, glansigt vattenkammade huvuden. Just denna välsignade dag var det nästan så att man glömt alla de skillnader som fanns makarna emellan. För detta hade skrinen i varenda Taavolastuga fått tömmas på varje öre. Det var viktigt, särskilt för Armi Taavolas mor och far, att just ingen skulle ha något att anmärka på. Men för det tränade ögat, fanns där både ett spår och ett annat. Skjortärmar som tog slut strax efter armbågen, fettfläckar i byxbenen, tarvligt gjorda håruppsättningar, en kvav doft av finkel redan innan festligheterna ens börjat. Det var dock givetvis ingen som skulle anmärka på något sådant, en sådan signad dag.

Skälet till att Karungi kyrka, just denna dag, den tionde september 1911, fyllts till bredden – hade att göra med midsommaraftonen tidigare den sommaren. Alltsammans som sedan icket mera kunde göras ogjort hade skett då. Alltsammans hade varit en olyckshändelse.

Armi Taavola hade då givits tillstånd av fadern att resa iväg under helgen för att fira ihop med ett par äldre kusiner i Rovaniemi.  Modern hade däremot sagt strängt nej, och in i det sista uppbådat all tänkbar kraft att riva upp makens beslut.

– Att du icket begriper hur en ung flicka tänker, det är ingalunda märkligt! Att du däremot vägrar lyssna  till din egen hustru, när hon säger att någonting kan gå snett, mycket snett när unga flickan skall ut och vistas bland karlarna och spriten, detta begriper jag dock ICKET!

Dock blev det, som alltid, faderns ord som avgjorde saken. Sprudlande och full av liv och naivistisk iver, på det vis endast någon som är sjutton kan vara, slängde hon sig om halsen på sin far och kramade honom mycket hårt. Sedan gav hon sig för första gången av från gården på egen hand, med sin lilla bruna kappsäck. När Armi så kommit fram viskade de äldre kusinerna något oerhört spännande i hennes öra.

– På midsommaraftonen  blir det officersfestlighet i bygdegården, med dans och sommarlek!

Armi hade burit vitt. Hon hade efter många om och men övertalat modern att låna ut sin gamla vigselklänning – som också modern, mycket motvilligt,  sytt om. Bysten hade tagits ut generöst, likaså midjan. Den höga kragen i spets slutade nu i stället vid nyckelbenen, det långa släpet fladdrade just nedan knäna.

Veikko hade fått syn på den unga, ljuslockiga Törnrosan  redan långt uppå grusgången: Persikohy, guldglitter i blicken, en mjuk och alldeles blek  kropp, klädd  i gräddvit kreation. Fastlagsbulle, tänkte han när han fick syn på henne.

Fastlagsbulle!

Han sträckte på sig bakom sin basfiol, på plats med stadens militärorkester för att inleda aftonen. Innan Armi ens satt sin fot på dansgolvet en gång hade han bestämt sig. Orkestern hade fortsatt att spela, men alla soldater i rummet hade genast begripit hans menande blickar: Där går förbjuden frukt …

Sedan hade allting förlöpt hastigt. Han hade skyndat fram, rosig och litet förlägen, bugat och bockat, köpt sillsmörgås och svagdricka åt henne. Men ur uniformen hade hon bjudits något mycket starkare, förstås när kusinerna var utom synhåll. De hade snurrat runt stången och han hade tagit henne om midjan. De hade hoppat och skuttat, hoppat och skuttat och tillslut fallit baklänges i gräset av skratt.

Festligheterna  hade pågått  långt inpå småtimmarna. Innan Armi förstått ordet av var kusinerna borta och midnattssolen strålade klar och ren över älven. Fumliga händer innanför underkjolen, den fuktiga daggen mot kinden, det varma, kletiga mellan låren …

Och nu, som om någon just knäppt med fingret, stod de samman i Karungi  kyrka, nakna inför Gud.

Redan under bröllopsfestligheterna började dock Linnas, i synnerhet  modern, ana oråd. Inte nog med att bruden redan i grunden var, så att säga, väl tilltagen. Nu satt hon för glatta livet och slängde i sig av sockerbrödet. Det hade mor Linna sett eftersom hon i smyg, mycket diskret, betraktat den nyblivna  hustrun under aftonen.

Men det var när den pampiga gräddtårtan i fem våningar bars in till musik av Rovaniemi militärorkester som allting eskalerade. Då såg hon hur det rent glödde i ögonen på flickan. När hon fått skapelsen framför sig gjorde hon något oerhört. I stället för att tåla sig och vänta in  servering, stack hon i stället  sin lilla knubbiga hand rätt i kakan, och gröpte ur en stor bit.

Den lilla rosenknoppsmunnen tuggade frenetiskt, ansiktet som en ballong. Kinderna till bredden fyllda av grädde, aprikoser och hjortonsylt. Det droppade i orange, utmed hakan och så ned över den spetsklädda bysten …

Hela salen iakttog nu det som pågick. Armi Taavola märkte dock inget. Hon var lyckligt ovetande, slickade och sög sig om fingrarna, en efter en, innan hon på nytt körde in handen i tårtan.