Jag ser honom och blir rasande, för nu rasar det. Jag räcker fram handen och säger »Välkommen hit! Hoppas du ska trivas« och han räcker fram sin torra, svala och säger »Tack«. Och denna onaturligt stillastående sensommardag rasar allt jag byggt upp. Han ler. Och jag är rasande för att han inte säger något mer, för att han låter det enda ordet hänga i luften och laddas med mening, för att han tittar för länge, håller kvar handen för länge, för att han inte säger något om vädret. Det kvava. Kvävande. Hur kan hans hand vara så sval?
Utanför fönstret dallrar värmen över allt som sker. Allt det vanliga. Fem kilometer från kontoret går mina ungar i skolan. Det är tiorast och de spelar säkert fotboll, och om Viggo ramlar och skrapar knät på grusplanen hoppas jag att Olle tröstar honom. Sju kilometer härifrån förbereder Martin morgondagens matematikföreläsning, och vi kysstes vid korsningen innan vi cyklade åt varsitt håll. För mitt äktenskap är på riktigt. Martin och jag är inte som andra, håller inte ihop på grund av löften, väljer varandra på nytt varje dag. Samma stekande augustisol avslöjar smutsen på glasrutan i Martins arbetsrum som i mitt. Men i Martins är vårt liv fortfarande likadant som i morse. I mitt står Han. Och jag är rasande.
Jag tror inte på skakiga knän och rosa moln. Jag har inte bett om det här. Och han säger »Du ser bekant ut« och får en rynka mellan ögonbrynen, och jag rycker på axlarna men säger inget och vet precis var vi har träffats. Jag tittar på klockan och säger »Dags för kaffe« och »Vi kan passa på att hälsa på lite folk i personalkafeterian«, och medan vi går genom korridoren ser jag i ögonvrån att han fortfarande undrar vem jag är. Och jag är rasande, för hans ansikte är inbränt i mitt minne. I ett förseglat rum. Ett som aldrig skulle öppnas. Har jag åldrats till oigenkännlighet?
Kafeterian är tom förstås, för alla är på det där personalmötet som jag fick skippa för att ta emot den nye medarbetaren. Luften står stilla och dammet virvlar i förmiddagsljuset. »Här är gästkopparna, varsågod«, säger jag och ”Tryck på den här knappen några extra gånger om du gillar starkt kaffe”. »Kan man sitta ute?« säger han och när vi går ut på balkongen med utsikt över torget slår värmen emot oss.
»Får man röka här?« Och de smala brunbrända fingrarna plockar upp ett paket Marlboro ur bröstfickan och det var samma jävla fingrar som rullade en cigarett åt mig på en strand på Korfu nittonhundranittiotre, och jag skakar på huvudet lagom beklagande och säger »Det är företagets policy att man inte får röka på arbetsplatsen alls«. Men jag säger inte att doften av cigarettrök i fuktig värme är för mycket. För mycket han. Och han lutar sig lite tillbaka och samma seniga arm som sträcktes fram ur en urblekt grön T-shirt och betalade mina drinkar för tjugo år sen vilar mot soffans ryggstöd.
»Jo… fast det är ingen annan här nu«. Rösten ler.
Den. Rösten.
Och jag pekar ut byggnaderna runt torget för att slippa ifrån blicken som fick huden att knottra sig och sög hela mig uppåt och utåt.
»Där borta planeras det nya kontoret, men det kommer inte vara klart förrän till våren.«
I skenet från discoskylten i neon som satt mitt emot fönstret till hans hotellrum.
»Och där ser du taket på saluhallen, riktigt välsorterad.«
I det pulserande rosafärgande ljuset.
»Tornet som sticker upp längst till höger är stadskyrkan.«
Bland fuktiga lakan och kokosdoftande sololja.
Jag hade med en anteckningsbok på tågluffen nittonhundranittiotre, en pretentiös bokföring där varje ny känsla fick en egen sida. Attraktion skrev jag morgonen efteråt och strök under ordet, men sidan förblev tom. För alla formuleringar förminskade sensationen. När tiden gick, och ingenting någonsin kändes så igen förstod jag att minnet var förfelat, överdrivet, förvrängt.
Nu sitter Han mitt emot mig. I utemöbeln på balkongen utanför mitt fikarum. I min vilsamma vardag, i mitt helgjutna liv. Luften vibrerar omkring honom och han säger »Jag är verkligen jätteglad att få bli en i gänget här« och jag måste se på honom och det är samma bärnstensblick och samma skrämmande sug.
Och allt rasar.
